Inre barnet

2013-10-18

Eckhart Tolle pratar om våra smärtkroppar. Jag ser dessa som en spegling av det lilla barnet i oss. Det rädda, det övergivna, det ensamma, det sorgsna, det vilsna lilla barnet. Det är den smärtan som ger sig uttryck som smärtkroppen som oftast och helt självklart kolliderar med andras smärtkroppar. Alltså de små sårade barnen inom oss som möter varandras små sårade barn.

Jag tror att vi alla bär dem inom oss. För det vore väl konstigt annars om vi inte hade några obearbetade känslor och upplevelser sedan barndomen, sådana som vi inte getts möjlighet att uttrycka och känna, att läka. Känslor som ebbat ut på annat vis eller paketerats och gömts undan väl.

Även om vi bär de sårade barnen inom oss så tror jag att det gör stor skillnad för den lilla gossen eller flickan där inne om vi blir medvetna om dess existens. Om vi som vuxna jag börjar se och ta hand om den lilla inom oss. Jag känner att jag läker när jag ser lill-Fia inom mig, ser henne, vet hennes rädslor och känner till hennes känsla av övergivenhet och ensamhet. När jag förstår att hon finns, och att hon är rädd och sårad många gånger kan jag stanna till och omfamna henne. Stanna och vara där vid hennes sida. Bara stanna, hålla hennes hand, lyssna – vara där.

Minns själv när jag var barn och nu även som vuxen att jag blir irriterad när någon nära och kär säger till mig, det där var väl inget att vara ledsen över. Det där är väl inget att vara rädd för. Jag aktar mig noga för att säga det till mina barn. Jag låter dem äga sin rädsla, sin sorg och sin ilska. Istället ber jag om kraft att våga stå kvar, som den vuxna mamman jag är och inte fly in i min smärtkropp, mitt lilla barn Jag ber om styrkan och förståndet att stå kvar, hålla om, lyssna om de vill prata, men mest vara där och låta det som de känner och upplever vara som det är. Jag litar till att människan som system har allt den behöver för att läka, även sorger och lidande. Men jag tror det gör det bäst i en famn så kär.