Trasig spegelbild
Inte en gång mina barn har pratat om vikten eller sitt utseende i negativ klang. Kanske Oscar nämnt det någon gång att han känner sig lätt jämfört med de andra fotbollsspelarna i närkamper. Fast då har vi varit snabba med att berätta att som liten och lätt kommer du alltid vara kvickare, du kan finta dig fram på planen.
Det borde väl inte vara ett dugg ovanligt att barn i 8-10 års åldern inte reflekterar över vikten och utseendet, men tyvärr är det väldigt vanligt som jag ser det. De jämför sig såklart med andra och vill ta efter sin idoler både inom musiken, sporten och i skolan.
Men hur det än ser ut i media och samhället så behöver jag som förälder ta det yttersta ansvaret. De är mig de är närmast. Nog för att de ser förebilder i andra men det är i mångt och mycket mig de tar efter. Präglas jag av media och utseendefixeringen och låter den styra mina kostval, eller i värsta fall om jag äter eller inte, så påverkar mitt beteende mina barn. Ser jag på mig själv med förakt i spegeln och nyper tag i valkar eller klagar över rynkor så präglar det mina barn. Mässar jag nedlåtande mantran om mig själv och min kropp så är jag säker på att de får samma negativa harang i huvudet en dag.
Jag gjorde ett val, långt innan jag fick barn att jag skulle vara så pass medveten och ansvarsfull att jag inte skulle tala illa om mig själv och/eller min kropp inför mina barn. Vissa dagar mår jag sämre och ibland är inte tankarna om mig själv och min kropp höga, det är okey, jag vet bättre för mig själv och min familj än att låta tankarna blir ord, orden bli ett beteende, ett beteende bli en livsstil… jag låter tankar vara tankar. Jag väljer medvetet varje dag att vara en god förebild för mina barn. En sådan person som tar hand om sig själv, sin hälsa, sin kropp och till och med omfamnar negativa tankar. Jag tror att det mesta… nej, jag tror att allt läker med kärlek, till och med en trasig spegelbild på mig själv.
Sååå rätt <3