Yoga, ingen religion
Det är sorgligt att just troende är rädda och kanske rent av fientliga mot andras tro eller vägval i livet. Vill påpeka att jag inte syftar till krig i mellanöstern eller i världen utan jag menar den rädsla och fientlighet jag själv kan möta när någon som ser sig som troende fördömer mig, yogan, mina livsval eller ännu värre, fördömer min tro.
Mångfalden, olikheterna, åsikterna, värderingarna är ju alla olika, precis som personligheten och utseendet. Jag är troende och just därför är jag trygg i att jag är skapad precis så som jag ska vara. Precis som Du. Det finns inte en sten, en fura, en tiger, ett berg, ett moln som är fel proportionerat, allt är som det ska. Hela jorden är omslingrad med natur och djur som lever i frid över sin egen varelse. Det är bara människan som vill förändra, inte bara sig själv utan alla andra. Naturen lever i acceptens över sitt varande. Det betyder att de låter allt vara som det är skapat. En koala har helt annorlunda drift och egenskap än en orm, eller om vi jämför med en örn. Det är som det ska. Till och med människan accepterar det – dess olikheter.
För mig är tro kärlek. Kärlek till mig själv. När jag finner kärleken till min personlighet, mitt utseende och mina livsval. Finner kärleken trots det jag kallar mina skuggsidor (dåliga sidor), skavanker och dåliga omdöme då har jag kommit långt. För jag tror att just den kärleken för mig närmare in mot min kärna, mitt centrum, jag kallar det min själ. Och när jag är i kontakt med min kärna (min själ) då är jag bara kärlek. Eftersom fördömandet, förminskandet, förstorandet, tyckandet och allt annat som för åsikter med sig – hör sinnet till. Sinnet har sin urkraft ifrån rädsla. När vi fördömer oss själva eller andra. Fördömer andras person, tro eller vägval då är vi i sinnet och som jag ser det långt ifrån vår tro, vår kärna, vår själ.
Jag märker på mig själv när jag är ocentrerad. Då börjar dömandet och tyckandet om mig själv och andra tala högre. När jag är centrerad, alltså i kontakt med min själ, hjärtat, då känner jag inte ens acceptens utan då känner jag något större – jag känner kärlek till mig själv. Och när jag kommer ännu närmare kärnan så känner jag kärlek till allt i mitt liv och alla människor. Och även deras livsval.
Det är inte jag som känner den kärleken. Jag har närmat mig Gud, eller vad vi nu väljer att kalla skaparen av allt liv. Det är dennes kärlek jag känner då jag i kontakt med min själ. Och när jag är där, i djup kontakt med min själ så skrattar jag gott inom mig, för jag ser att det är ingen separation mellan mig och skaparen, så det kan omöjligtvis finnas en separation mellan dig och mig, oavsett om jag kallar mig yogi, du kristen och den andre muslim. Det finns inget som separerar oss för vi är alla ett. Det finns bara en kärna av gudomlig närvaro. Det är väl fantastiskt om vi alla tar oss dit. Jag litar på att den som skapat oss visar var och en av oss dess rätta väg till källan av kärlek – jag litar till det även när våra vägar skiljer sig åt och den vi tillber är olik den andres. Jag litar till Gud.
Det här inlägget är skrivet med energin jag känner när jag läser i tidningen att någon fördömer att skolan låter eleverna delta på Yoga. Jag har läst så många böcker och gått flertalet utbildningar, varav den längsta under 2 år för att fördjupa mig i yogan och jag vet nu med säkerhet, både genom det jag själv upplevt under de 11 åren jag utövat yoga och genom all litteratur jag läst att yogan är ingen religion. Yoga är förening av kropp och själ. Genom kroppspositioner (asanas) och andningsövningar (pranayama) så centrerar jag mig. Jag vänder min utåtriktade flackiga blick inåt mot mitt centrum. För det är där i sökandet av mitt centrum jag finner kärnan (själen) och där finner jag kärleken till mig själv. Den sanna och stora kärleken, den utan dömande och rädsla. Det vackraste vi kan ge våra barn är – kärleken till sig själva, så jag bugar i full tacksamhet och respekt för de skolor som inte bara insett det utan även väljer att Ge den närvaron till sina elever – närvaron med sig själva.
Pingback: Tidningsinsändare « Inspire Sofia Norgren
<3 Tack Sofia! <3. Värmer så & ger styrka att lita på min inre röst/ själen/ den inre gudomligheten. <3. TACK! <3 kärlek
Precis så som du skriver är det. Och tack för att du gav det i dag. Sinnet hade med rädslan som kraft försökt styra mitt agerande. Jag behövde en påminnelse att välja att inte agera utifrån rädsla. Önskar dig en underbar dag. Namaste
Tack Annelie ♡
Du är klok Du. Omfamna med kärlek och acceptens… ja, precis så är det. Och det är väl Yoga det. Vi omfamnar och accepterar hela vår varelse och i synnerhet vår kropp och våra tankar. Vi omfamnar. Yoga för mig är själva famnen att omfamnas av.
Jag skickade min text igår till tidningen (Dalarnas Tidningar) men den var för lång för införandet på debattsidan, så imorse skrev jag om den till en kortversion. Om det är meningen kommer den med. Lämnar det ivägskickade mailet med, ske din vilja.
Önskar Dig en vacker dag ♡
Varm Kram
Jag upplever att skolan gärna inför Yoga. Det är ett fint sätt för eleverna att finna närvaro och lugn inom sig själva.
Men jag tror att vissa enstaka röster gör sig hörda, ropar av rädsla. Vi människor är ju ofta rädda för det okända. Yogan är fortfarande okänt för många och sålunda missuppfattat. Även det gudomliga inom oss (själen) ligger gömt inom många, yoga öppnar upp den dörren, till det inre. Där det ljuset finns, källan av ljus. Det kan vara skrämmande att öppna den dörren, för då rasar ofta de andra föreställningarna, själva ’jaget’ blir hotat av upptäckten att vi alla är ett. Det finns bara en källa av ljus, den källan lyser inom oss alla.
Jag tror och faktiskt märker att många hittar dit nu, in i ljuset i sitt inre. Det är där förändringen av världen börjar. I kärleken till oss själva. Du i Dig. Jag i mig. Där är vi ett.
Tusen tack Anna för att Du läser min blogg och tack för Dina tankar ♡
Önskar Dig en vacker dag!
Namaste
Men vilket underbart inlägg…blir varm i hjärtat!! <3 Tycker du ska skicka hela det här inlägget både till skolan och den som protesterat mot yogan. Håller helt med dig om allt du skrivit.. och att det är kärleken som är störst av allt och att vi alla har den inom oss….Någon klok sa att när man dömer någon eller något, hos sig själv eller andra, har man hamnat i en värdering av bra och dåligt… alltså gjort en separation, en "dualitet" av något. Att en väg ur det kan vara att försöka omfamna det hela, även det man dömer inom sig eller hos någon annan. Att omfamna med kärlek och acceptans och se att det som jag inte vill kännas vid hos mig själv eller någon annan bara är något som behöver extra kärlek just nu. Det hjälper mig att tänka så…. precis som din blogg också hjälper så mycket !!! Tack tack tack <3 <3 <3
Har inte läst varför skolan ej tillåter yoga. Men det som slår mig, direkt, är att de styrande INTE vill att vi finner denna sanning, inom oss själva! Hur ska dom DÅ kunna styra oss?
Koncpiratoriskt? Ja visst. Men titta hur världen ser ut, och försök att inte bli skeptisk och misstänksam att något är väääldigt fel.
Tack för Din blogg.
Namasté