Sorgens ansikten

2013-11-21

Sorgen har många ansikten, och det är kanske viktigt att komma ihåg att det bara är ansikten, en rusning på ytan, säger oftast ganska lite om vad som pågår på djupet. Mina tårar rinner, lätt och ofta. Kraschen kom i söndags, då rasade allt. Men jag hann sträcka ut handen… så det var några kära här och höll mig. Stannade med mig. Följde mig ner i avgrunden. Och det var en gåva för min krasch handlade just om ensamheten, den jag fruktat så hela livet och ändå alltid känt inom mig. Nu tillät jag mig att känna den, den totala ensamheten, tillät och tillät… den dränkte mig.

Det hände något, vände något. Jag mötte det jag fruktade mest. Jag blev slukad av det. Och sedan dess känner jag mig förankrad. En förankring jag bara förr flyktigt upplevt, den är här och den har stannat. Jag kan inte veta om den kommer att bestå men nu är den här och det känns så tryggt. Tårarna rinner fortfarande lätt… och ofta, men rädslan är inte kvar. Den är borta. Undrar stilla om mamma tog den med sig, befriade mig i det sista.

Rädslan är borta men jag känner att mamma är kvar. Minnet är kvar säger några, men det är inte mitt minne, det är mamma jag känner i allra högsta grad. Det är inte minnet av henne jag vilar emot, talar med och känner av. Jag känner av mamma, hon är med mig här och nu. Jag pratar med henne varje dag.

Jag är dömer inte mina ansikten längre, jag låter de vara som de är. Jag vänder hellre min närvaro inåt, till djupet. Det är där hon är. Och där är jag. Där möts vi som ett, hon och jag.

Surrender to everything that is being presented to you in this moment
and watch how your whole being transforms beyond
 your wildest dreams and expectations.

Errol Campbell