Våga skratta

2013-11-23

Det blir så klart för mig nu när jag är i sorg och möter andra att jag förväntas (av andra eller kanske mest av mig själv) att sörja med smärta och tårar. Det är som att jag letar ursäkter och förklaringar till vart mitt lidande är. Och jag ser klarare bakåt längs min livsväg att sorg, tårar, känslighet alltid funnits där. De har legat som en slöja över hela min varelse, i allafall är det så det har känts för mig. Vemodet och djupet har dolt något, fyllt sitt syfte… att dölja skratten och livsglädjen. Det är det jag är rädd för att släppa fram. Jag bannar inte mig själv när jag sörjer och är ledsen, nej, däremot har jag någonstans mellan liten och stor fått för mig (kanske lärt mig) att det är glädjen jag måste dölja.

Det är livsglädjen som skrämmer andra och det är livsglädjen som är stötande att trycka upp i nyllet på folk. Den håller man minsann i schack, den ska tyglas och pryglas. Den får inte släppas fri. För hur skulle det se ut… som näckrosor letar sig fram i asfalten och vildrosor som rämmar hela huset… den kraften är inte att leka med, den bör inte blomma fram. Man ska inte tro att man är något, inte vara för glad – det passar sig inte.

Min inre kritiker mal på och mal på. Jag är tacksam att den är igång så här på kvällskvisten så jag får höra det den alltid mässat bakom ryggen på mig. Orden den tyglat mig med. Jag är tacksam för att jag får se att det är inte tårarna som skrämmer mig, inte heller smärtan i bröstet, nej jag är livrädd för att skratta högt, vara livfull och leka som ett barn. Jag är rädd att vara jag. Rädd att blomma ut. Rädd att vara glad även en sorgens dag.