Skamskuggan

2015-06-02

Och så den där nedrans skammen. Jag har burit på skam mest hela livet anar jag, den sitter som en smäck i mitt system. Ingen angenäm smäck men väl ingrodd. Skammen över den jag är. Jag behöver se och förstå den för att läka. Föra fram den i ljuset. Medvetandegöra skammen för mig själv. Känna empati med var den kommer ifrån och våga se på hur den präglat mig. Och förlåta mig själv för att jag burit den – skamskuggan.

Ingen människa ska behöva skämmas över sin person. Jag kan tro att viss skam över ens sämre handlingar ibland kan ha en svag poäng, för att inte låta handlingen upprepas. Men att skämmas över sin kropp, sin personlighet, sin hudfärg, sina egenskaper – det önskar jag ingen. Och ändå tror jag vi är många som bär den – skammen över att inte passa in pågrund av den vi är.

Jag är där igen och skalar löken av skam, plockar av ytterligare ett lager. Och finner hur viktigt det har varit för mig vad andra tycker om mig. Och för att inte väcka alltför stor uppmärksamhet i ”gruppen” jag vill passa in i så har jag dolt mig själv med skam. Låtit skamskuggan ligga som ett töcken över min kropp, min personlighet, mina egenskaper, mitt skratt, min glädje… alla mina känslor – för jag vill ju inte sticka ut och riskera att stöta mig med någon, tro att jag är någon och därmed riskera att inte bli omtyckt och alltså inte få vara med.

Lösningen däremot är ju helt omvänd. Att veta att jag är någon, för det är jag – jag är jag! Och våga vara hela jag med allt vad det innebär. Där, först där ersätts skamskuggan. Den ersätts med mitt ljus.

Och det må kännas viktigt för mig vad andra tycker om mig, men egentligen är det orelevant, för jag kommer aldrig någonsin kunna få veta det. Och troligtvis är de flesta upptagna med annat än att viga sina tankar åt hur de uppfattar mig.

Att jag tycker om mig är det enda som räknas. För det finns ingen som tillbringar så mycket tid med mig själv som jag. Jag är här i vått och torrt, genom nöd och lust – och när jag börjar gilla mitt eget sällskap då försvinner skammen och kvar blir ljus.