Min grej
Under ett samtal idag blev jag påmind om hur lyckligt lottad jag är som funnit yogan. Hon jag pratade med önskade att hon också fann ”sin grej” så som jag gjort med Yogan. Hon sökte fortfarande över vad som fick hennes passion att tändas.
Och jag har verkligen inte valt detta, vare sig yogan eller skrivandet – som nu är det enda jag egentligen brinner för till fullo och som jag kan tänka mig att göra om både 5 och 25 år. Utan jag famlade som många andra, hit och dit. Minns att en kvinna sa att jag skjuter med hagelbössa och rådde mig att begränsa alla mina livsval till något eller några få. Att sikta med laserstrålen istället.
Och att lyssna till andra har jag alltid varit bra på, jag lyssnar … och ibland gör jag även som de säger. Jag gjorde som hon sa. Jag gick hem och började skala av. Jag såg mina intensiva val som trädgrenar och så började jag beskära. Dvs strunta i att lära mig se auror, lägga tarotkort, avsäga mig ordförandeskapet i Författarförbundet mm. Skalade mig ner till kärnan.
Ibland lyckas jag hålla mig där, men så slinter plötsligt mitt fokus och innan jag vet bättre är jag anmäld till någon ny kurs. En ny gren växer ut. Och så efter en tid när jag inser mig splittrad och ofokuserad igen så skalar jag av på nytt.
Yogan ville jag egentligen bara träna (såg det så då) för att den var trendig, då för 15 år sedan, eftersom tidningarna berättade om att Madonna utövade Yoga. Att sedan yogan hade en egen plan för mig och mitt liv var väl tur, den lät mig inte fastna i ytan utan tog mig med i djupet. Jag kommer fortfarande djupare in i yogan, eller högre, vad man nu ser den inre resan som. Det finns inget stopp – vårt inre är obegränsat. Oemotståndligt. Magiskt. Oförutsägbart. Och alldeles underbart.
