This is it
Just nu är jag där att jag börjar lita till Livet igen, till Livet/Universum/Gud. Jag mår så himla bara när jag gör det, slappnar av och tror att det vill mig väl. I det tillståndet kan jag börja tycka om mig själv och livsvägen också. Den blommar liksom bara upp ur mig – kärleken. Och den fyller mig med liv, jag börjar leva.
När jag är rädd däremot, då spänner jag mig och blir misstänksam. Anar oråd. Siar faror. Tittar skeptiskt på mig själv, min framtid och Livet. Tvivlar på att det någonsin ska bli bra. Sluter mig, drar mig undan och intalar mig att jag ska vänta.
Jag hör till den skaran som tror att Livet är evigt, du kanske tror att ”this is it” men oavsett så sitter vi i samma båt just nu. Jag tänker att Livet är oss givet men att Leva det måste vi göra själva. Jag tycker det är svårt att leva fullt ut, men jag lär mig mer och mer för varje dag. Så tacksam för det.