Skuldkänslor

2017-03-01

Intentionen att njuta av livet visar mig att jag har blockering (läs: alltså rädsla) kvar för att göra det fullt ut. Jag tillåter mig inte att njuta helt. Så varför gör jag inte det? Vad är det jag skyddar mig själv ifrån?

Började tänka i banor som, vad är motsatsen till njuta. Och bad om hjälp att finna motsatsord via mina vänner på Facebook. De flesta skrev att motsatsen till njuta är lida. Det köper jag, det tror jag är sant. Men ordet klingade inte helt rätt i mig. Det kopplade inte an till min blockering. Förens jag läste: skuldkänslor.

Skuldkänslor är det jag många gånger känner när jag njuter. Och min rädsla att väcka skuldkänslor till mig själv eller att andra ska bedyra skuld över mig, gör att jag inte vågar njuta fullt ut.

Så jag lider. Jag lider om jag tillåter mig att njuta, för när jag njuter så sitter det någon på min axel och strör skuld i upplevelsen. Och det är skulden jag vill undvika, det är den jag är rädd för. Så därför törs jag inte njuta fullt ut.

Som när man var barn och fick höra, ät upp maten på tallriken, tänk på alla barn som svälter i Afrika … fast tvärtom. Jag tänker, vem är du att njuta av maten på tallriken när barn svälter? Vem är du att njuta av ditt hem när människor tvingas lämna sina hem pga krig? Vem är du att flyga på solsemester när glaciärer smälter? Vem är du att välja skönhet i ditt liv, när andra lider?

Skuld. Skuld. Skuld. Jag matar mig med skuld. Ingen annan gör det, jag gör det själv. Skulden fråntar mig rätten att leva. Att njuta. Skulden förintar mig till ingen. Den äter upp mig inifrån. Har man en skuld betalar man tillbaka eller hamnar i fängelse. Jag kan inte betala tillbaka min lott av ”Mr Fortune” som gjorde att jag föddes i en bättre del av världen, och i en frisk kropp med mat på bordet… den skulden kan jag inte återgälda. Så jag fängslar mig själv med lidande, böjer mitt huvud i skam över vinstlotten jag drog.