Tvivel
Tillit, jisses vad jag får kämpa med det. Och jag har så svårt att förstå varför jag har problem med att välja och vila i tilliten. För som jag skrivit om förut så har jag ju min starka tro på Gud, att någonting stort, makalöst, magnifikt och kärleksfullt råder. Jag upplever att jag dagligen har kontakt med det gudomliga, jag älskar min kontakt med Gud.
Men så ändå så är det nått som tvivlar inom mig, tvivlar på att framtiden kommer ordna sig, tvivlar på om pengarna ska räcka, tvivlar på om nya pengar ska komma in, tvivlar på både freden, hälsan och ålderdomen. Tvivlar på mig själv. Och allt detta tvivel är så dränerande. Och helt idiotiskt, iallafall för mig som innerst inne tror.
Läste något Joyce Meyer hade skrivit, om att oro och tvivel är en synd. Och att hon kommit fram till att hon faktiskt litade mer till sig själv än till Gud. Det var just det som gjorde henne orolig kan jag tänka. Det som gör mig orolig, är att jag försätter så himla mycket makt, hopp och förväntning till mig själv. Som om jag skulle vara den som råder – börjar jag styra, råda och kontrollera.
Allt på grund av min brist på tillit. Jag brister i min tillit till Gud. Och när jag brister, lägger jag hela löningen på mitt eget omdöme och min egen kapacitet. Det är inget klokt val, det skapar börda och tyngd i mitt liv.
Jag mår bäst när jag gör tvärtom, och vilar i min tillit till Gud. Där får jag ro och känner mig harmonisk och glad. I tilliten kan jag njuta av vad dagen giver. Där kan jag fokusera på att bara vara jag och göra vad som behöver göras i stunden, men också lämna de stora frågorna, livsvalen och händelserna i händerna på Gud.
Människan spår och Gud rår, som min kära mor ofta sa.