Indien; männsikorna

2010-06-24

Det viktigaste från min resa måste jag ändå börja med och jag kommer att återkomma i ämnet;

Människorna

Det finns inga ord som kan beskriva den kärlek jag fått ta emot av dessa underbara människor som jag träffat. Det enda sättet att någorlunda förstå är att se in i mina ögon när jag berättar om dom. Kärlek!

Jag och dokumentärfilmaren Henric var dom enda från väst. Sen var det ett par från Malaysia och resten lokalbefolkning. Någon kunde några ord på engelska. Nästan alla ingen engelska alls. Utan att kunna kommunicera med ord så har vi funnit varandra så djupt. Kärlek syns i ögonen och känns i hjärtat. Det räcker. Det räcker långt. Det räcker gott.

Kvinnan på bilden och jag fann varandra direkt. Hon heter Jomuna och hon är helt underbar! Vi busade, skrattade, smågnabbades, fnittrade, kramades och höll ofta varandras händer. Hennes son Soumadip var så söt. Mjuk, varm, ödmjuk och kärleksfull. Han påminde mig mycket om Oscar.

Hela hennes familj var så kärleksfulla. Här är en bild på Jomuna, hennes man, mor, mormor, son och systerson.

Sista dagen skulle vi bege oss från Ashramet till byn Lachipur. Vi var uppe 03.00 för avfärd. Vi skulle åka tidigt för att där kunna göra ceremonin Agnihotra, som är en fin eldceremoni för att hedra Solen som vi gjorde varje morgon vid soluppgång. Jomuna och hennes familj skulle inte följa med den sista dagen. Men hon, hennes mor, bror och son gick alla upp för att ta avsked från mig. Så där står dom så trötta alla fyra för min skull kl 03.00 på morgonen. Och när jag skulle åka ville jag krama den alla och såg jag inte hennes son. Jag frågade var han tagit vägen. Då berättade brodern som kunde lite engelska att han grät och sprang undan. Jag grät jag med. Tårarna bara forsade och hjärtat värkte av Kärlek!