Upplevelsen av Tapas
Nu är den 2 dygn långa tystnaden bruten. Och det känns både och. Faktum är att jag njöt av att vara här på Mangalam i tystnaden och bara vara i mig själv. Men samtidigt var det världens längtan att prata med barnen.
Jag har landat mer och mer i att tillåta mig att vara här och njuta av det. Jag är fortfarande inte hundraprocent närvarande, den inre rösten är kvar, men den skingras mer och mer, som molnen på himlen. Och ju mer molnen skingras ju mer framträder solen – mitt sanna jag med den inre kraften strålandes. Och jag är så tacksam.
Tacksam att jag är här. Tacksam för lärarna. Tacksam för Mangalam. Tacksam för kurskamraterna. Tacksam för alla som är här. Tacksam för min fina familj där hemma. Tacksam för Nogge som gör det möjligt för mig att vara här. Tacksam över min kropp. Tacksam att jag är jag.
Tystnaden gjorde mig gott. Att vara här gör mig gott. Och tiden går fortare nu. I början på veckan kändes det som en evighet och nu känns det som det snart är slut. Jag finner mig tillrätta.
Intressant att i början på veckan när jag upplevde mina inre känslostormar så stormade det även ute. Världens blåst och regnoväder for över gården. Samtidigt så stod månen i sin fulla prakt. Som om väder och vind och månen var i harmoni med mina känslor – eller jag var i harmoni med dom….
Tacksam är jag ändå att jag sett solen varje dag -Solen känns som en guide för mig nuförtiden.
härligt!!