Yogaliv

2010-12-03

Föreställ dig att du är ute på en vårpromenad.

Alldeles naturligt börjar du se dig för var du sätter dina fötter av respekt, yama, för det späda vårblommorna.

Efter en stund saktar du ner takten och känner hur själen hinner ifatt, niyama, dig själv. I samma stund börjar du upptäcka både dig själv och naturen runt dig mycket intensivare. Du tittar mot solen, känner hur axlarna sjunker ner en decimeter medan själen tinar upp.

Plötsligt får du en ingivelse att balansera på en omkullblåst stock över ett vattendrag och med några språng, asana, är du över på andra sidan där du sätter dig.

Du tar några djupa andetag, pranayama, och känner hur livskraften  porlar i hela kroppen. Dina sinnen som alldeles nyss var så fästa vid en massa saker du inte längre kan minnas vilka de var har återvänt in i dig. De vilar i dig, pratyahara, och du känner dig lugn och tacksam, utan att egentligen veta för vad.

Ett svagt ljud hörs långt bort – var det koltrasten? Du spetsar öronen för att höra bättre. Dina sinnen tar paus och du koncentrerar dig på att uppfatta ljudet igen. Du blundar. Nu hör du det igen – den här gången mycket tydligare, dharana.

När du tittar upp ser du vattenblänk mellan trädstammarna. I lugn och ro tittar du ut över vattnet och upptäcker att gränsen mellan dig och naturen börjar försvinna, dhyana. Utan att du märker det har din egen bubbla lösts upp och du känner dig smått salig, samadhi, där du sitter och är en levande del av träden, himlen, vattnet och den nyfunna vännen, koltrasten i fjärran.

Yogaliv – Åtta steg till ett liv i lätthet

Eva Lewenhaupt