Asfaltsbarn

2011-08-18

Att sitta på varm asfalt mitt i gatan det har jag inte gjort sedan jag var barn. Det blir gärna så att jag letar på en bänk eller i alla fall en hög  trottoarkant nuförtiden innan jag sätter mig ner.

Men nu sitter jag här med rumpan på min Odd Molly jacka och väcker faktiskt inte så mycket uppmärksamhet när eleverna från Folkhögskolan strosar förbi på väg ner mot Väsman, sjön som ligger stilla nedanför.

Det är bara den äldre herren på cykel som ser förvånad ut. Han stannade till, satte ner cykelstödet, tog två steg bak och ställde sig för att iaktta mig. Se på mig så där som kossorna kan se på en, sådana där blickar som kan få mig att känna mig dum och annorlunda. Känna mig som Odd Sofia.

Det har lätt varit så tidigare i mitt liv att jag funderat och varit bekymrad i vad andra ska tycka om mig och det jag gör. Haft fullt huvudbry med det och varit livrädd att vara annorlunda.

Och nu sitter jag här snart fyrtio år gammal och försöker finna det där barnet inom mig. Hon som var sig själv och struntade i om hon uppfattades som ’odd’. Inte hade en tanke på andras tankar om henne och ingen rädsla för om någon himlade med ögonen bakom hennes rygg.

Den flickan vill jag finna. Henne vill jag väcka. Det är hon som sitter här just nu på asfalten och iakttar livet. Hon behöver inte göra någonting, hon bara är – bra som hon är.

Odd Sofia

Skrivövning Brunnsvik Ord

Nu är skrivandet igång och vi har fått våra första skrivövningar. En av dem var att gå ut och sätta oss för att skriva på annorlunda platser. Idag har jag tränat på att skriva kåserier och personporträtt. Asfaltsbarn och Retreat i sand är dagens arbetsprov.

Att skriva är ett hantverk säger vår lärare och det formas ju mer vi tränar. Och jag älskar verkligen att fatta pennan och ge mig ut med mitt block. Skrivarlyckan är total, jag njuter av var minut.

Så tacksam för där jag är i livet just nu, både fysiskt på plats och även i livsprocessen.