Gåvan
En del av mig är rädd, jag kommer i kontakt med känslor av utanförskap och ensamhet. Känslorna är gamla, det vet jag, det känner jag, men ändå är de sanna, jag känner dem nu.
Jag minns tiden när Oscar och Maya var små, jag kunde känna mig så ensam och utanför i livet. Givetvis var jag inte utanför, men jag valde tyvärr att se det så. Och den känslan klarade jag inte av att möta då, så då sysselsatte jag mig till fullo med mitt dåvarande företag (Må Bättre, Falun) och mina pass och tryckte undan känslorna för en stund…
De känslorna pockar på nu när jag är hemma med Izabelle, de vill upp till ytan och läka, jag tror verkligen på att vi läker gamla känslomässiga sår genom att vara i känslorna, låta dem välla fram och läka ut.
En del i att läka dem är att våga se dem, våga uttrycka dem för någon nära och nu till och med våga skriva det här. Det verkar som om ju mer jag vågar se, desto mindre blir det att se. För när jag tittar nära och tydligt på det jag känner, så är det som att det suddas ut och försvinner.
* * *
Som tur är väljer jag mest att vara i kärlek. Jag känner oändlig tacksamhet att Izabelle har kommit in i mitt liv. Hon har redan gett mig så otroliga gåvor, gåvan att få uppleva den fullkomliga och gränslösa kärleken oss emellan, gåvan att leva i nuet, jag känner mig så förankrad och närvarande, gåvan till familjen, vi knyter an närmare varandra, vi skrattar mer, vi är med ödmjuka och kärleksfulla. Gåvan att återigen få snusa på bebishud och klämma på hennes välfylla lår, gåvan att vakna med henne och se henne skina upp så stort att hon tappar nappen.
Hon ger mig så mycket och jag är så glad att jag har valt att ge henne en plats i mitt hjärta. Jag kallar henne ängel, eftersom jag ser henne som en gåva från Gud, jag ser Gud i alla mina barn. Barn är änglar på vår jord. Barnen visar oss vägen till närvaro, nyfikenhet, skratt, glädje och kärlek.
Jag gör ett val varje dag att släppa all min oro inför framtiden och väljer att leva i stunden, jag tackar var dag för att jag just idag lever det liv jag bett om att få leva, livet som Snigelmamma.
Kärlek till er alla, tack för att du också ’delar’ Tanya <3
Kram Fia
Underbart 🙂 blir så varm inobords när jag läsae alla inlägg här 🙂 visst går det att vända ett rent helsicke till ett underbart paradis 🙂 själv är jag uppvuxen med missbruk & misshandel för att sen välja en partner som fortsatte *ritualen* . Sedan en hjärnblödning på det mm mm…….usch, finns hur mycket som helst jag skulle kunna skriva om mitt *tidigare liv*. Är så tacksam idag att jag fått dessa erfarenheter som gjort mig till den personen jag är idag, känns så behagligt 🙂
Livet är ju underbart , här o nu 🙂 kram till er alla!
Tack för att ni båda så öppet & naket delar med er av LIVET, Sofia & Lena!
Varm kram… Elin <3<3<3
Stark läsning från två modigaänniskor. Tack för att ni delar med er! Höstsol o kram till er båda./Maria
Tack Lena för att du lät kommentaren just handla om dig… det kallar jag Ge <3
Tack för att du visar ditt mod, din styrka, din sårbarhet, din kärlek!
Kärlek & Solsken
Fia
Fint och starkt skrivet. Är övertygad om att allt kommer när det ska och det ger oss lärdomar inför kommande månader och år. Att stanna upp och vara i känslan ger oss möjlighet att våga känna, att se på det från ovan, betrakta, vrida och vända på känslan som en boll i handen. När vi ”tittat/känt klart” ber vi att få släppa och först när vi vågat allt detta släpper det…
Att trycka ner, gör det möjligt för känslorna att poppa upp när vi minst anar det och då kan vi vara helt oförberedda.
…Jag vet hur det är att trycka ner då jag levt i misshandelsförhållande. Att låtsas allt är bra då ens inre är i uppror, trycka ner för att stunden trycka ner ännu mer – år efter år, tills en dag…modet och styrkan tog tag i mig och sa: -Ska du överleva eller leva…Jag valde det sistnämnda och började sakta sakta lyfta på känslolocket som gett mig oförklarlig värk som flyttade sig i hela kroppen. Exem som då det var som värst (19 år gammal) gjorde att de tänkte förtidspensionera mig… Jag lät styrkan vinna och besegrade kroppen då jag valde glädje….för att sedan låta Egot besegra mig och jag tillät mig vara tillbaka på ruta ett igen.
Mycket har hänt i livet som gör att kroppens celler minns och för att bli fri, bad jag i fjol att få möta alla mina rädslor för att bli helt fri en ggr för alla. Utrensningar kommer och går och trots nätter med ångest så tackar jag och tar emot, för jag förstår att alla år av andras pålagor som gav skuld och skam inte går att bli av med över en natt. Jag är på god väg och tackar Universum för att jag äntligen vågar leva i kärlek och känner att jag är värd den isf den skräck/rädsla jag så länge levt i. Denna kommentar skulle egentligen inte skulle handla om mig, men dina rader väckte mitt inre….och ville jag visa hur jag går vidare i livet – i kärlek till mig själv och mina medmänniskor.