Mamma och bebis
Familjefriden är på ingång, det känner jag. Och rutinerna börjar forma sig även runt den lilla nyinflyttade Ängeln. Nu har snart Izabelle bott hos oss två veckor och hon blir tryggare för var dag.
Jag minns att jag förra helgen var så stuptrött att jag grät på lördagkvällen, grät av utmattning och av den stora omställningen. Det var inte bara spegelbilden av en hålögd nybliven trebarnsmor, utan även mina oroliga negativa tankar som fick mig att vaja, men efter tårtömningen kom min gamla spegelbild fram och tankarna började återigen bli glada och luftiga. Det var som att all gråten jag släppte ut gav energi tillbaka till kroppen och jag började sakteliga känna igen mig själv igen.
Den här veckan har varit riktigt bra, Izabelle är en glad flicka med mycket energi och humor, hon har verkligen glimten i ögat och vi har mysigt tillsammans. Oscar har jag aldrig sett så här strålande under så lång tid, enda sedan Izabelle kom till oss har hans ögon glittrat och han ger henne minst 40 pussar varje dag. Hon är hans ögonsten.
Maya är som en liten mammakopia, hon fixar och donar med Izabelle och oss andra. Håller ordning i ledet liksom. Imorse satt jag en stund vid datorn och Nogge höll på med frukost, då utbrast hon: Mamma, du bara sitter där (och så sträckte hon ut tungan och skulle visa hur jag såg ut). Du måste faktiskt hjälpa pappa! Han har ju TRE barn att ta hand om! Och jag höll på att brista av skratt till den söta lilla tösen som läste lusen av mig, hahaaa
Och sen ena stunden är hon också en liten bebis som vill ligga i famnen och bara mysa. Så visst är det tre barn som behöver oss här hemma, de behöver alla vår famn, vår uppmärksamhet och vår överflödiga kärlek. Det väl tur att kärleken bara växer ju mer man slösar med den.
