Krönika

2011-10-04

….  om att bli trebarnsmor

Plötsligt var hon bara där, mitt under sonens fotbollsträning fann min blick hennes och jag visste att det var hon jag väntat på, mitt tredje barn.

Mina första veckor som fostermamma får jag säkert anledning att återkomma till, men just nu känns de så självklara och enkla, även om energin i kroppen är lätt urlakad efter den kraftfulla rivstarten att bli trebarnsmor över en lunch.

Det var vid lunchtid för exakt två veckor sedan Familjeteamet och föräldrarna kom hit och lämnade över henne och all hennes packning. En timme senare åkte bilarna iväg och jag stod ensam på gården med henne i vagnen, en ny liten krabat till familjen, endast 10 månader gammal och med ögon som strålade av insikt och djup förståelse, en blick som sa vittnade om hennes historia.

Det var den där blicken som fångade mig när jag såg henne några veckor tidigare på den där fotbollsträningen, det var kärlek vid första ögonkast. Jag ringde min mamma samma kväll och sa att jag när jag såg på henne så var det som att se på mitt barn. Om du känner så sa mamma, så då är det inget att fundera över.

Och hur kan man fundera och resonera runt ett sådant beslut, är det rätt så är det, känner jag att det är mitt barn och mitt ansvar, min livsuppgift att finnas för henne precis just nu, så är det bara att öppna famnen så stor som det bara går och klämma in dem alla tre där emellan.

Och att jag skulle få tre barn det har jag vetat enda sedan jag själv var barn. Det var mycket jag visste då som barn, visste eller bestämde. Jag kanske styrde mitt öde eller så kan jag känna som att jag var i kontakt med min gudomliga plan och såg den tydligare då. Hur som, tre barn det var det jag såg.

Det såg även spågubben Heiki Vesa när jag spådde mig hos honom för ca 15 år sedan, långt innan några barn hade förgyllt mitt liv. Då sa han att han såg tre barn och två födslar. Den där spådomen förbryllade mig och ett tag tänkte jag att jag kommer säkert föda tvillingar.

Så visst var hon väntad, i alla fall på ett själsligt plan så visste jag att hon skulle komma. Och att det sedan tog nästa två och ett halvt år då vi var under matchning hos kommunen för att bli familjehem känns ju nu i efterhand väldigt rätt, jag väntade ju på Izabelle.

För oss har det inte varit viktigt att det tredje barnet skulle vara biologiskt. Det var inte ens viktigt att det blev ett tredje barn. Vi hade börjat släppa tanken och till och med sålt iväg massa småbarnsgrejor på Blocket i somras.

Men nu är hon här och livet känns så otroligt vackert och magiskt, tänk att livet vill ge oss den här gåvan, det här lilla miraklet som jag kallar vår Ängel. En ängel som kommer med så mycket glädje och värme, ett leende som smälter samman våra hjärtan.

Det sägs ju att barn väljer sina föräldrar. Och ibland slår det mig att det är inte vi som är här för henne, att vårt familjehem är ett kamouflage och att hon är den egentligen är här för oss. Att hon har valt oss för att lära oss om livet som mirakel och att livet är till för att levas här och nu. Lära oss om att kärleken har inga gränser och att blodet som flyter i oss är densamma för alla människor på denna jord. Vi är alla ett.