Allt är bra
Jag landar mer och mer i övertygelsen att allt verkligen är omhändertaget. Allt. Allt är som det ska, allt är bra och allt är i ärlighetens namn helt perfekt. Yes! Yes! Yes!
Inte bara nog med det, allt jag behöver har jag redan och allt jag kommer att behöva längre fram i livet kommer att ges till mig, inte bara saker och upplevelser, utan även lärdomar, relationer, arbete, boende, pengar.
Och inte nog med det, vad nu än jag må behöva i mitt liv är redan planlagt och tillrättalagt, det ligger paketerat för leverans den dagen, inte förr, absolut inte förr, här pratar vi perfektion, jag kommer att behöva det. Och det jag inte ska ha, eller inte har behov av, eller ska lära mig leva utan, det kommer inte att ges mig. Thats it, simple as that!
Det är så evinnerligt befriande att leva livet så, det är det jag menar med ansträningslöst, ni som hört mig säga det. Livet är ansträningslöst när jag väl släpper på sinnets kontroll och dess karaktärer, den nitiska kontrollanten, ihärdiga reseledaren, surmulne tvärtemot’aren, trotsiga bångstyret, livrem och hängselplaneraren mfl listan lär väl kunnas göras lång. När dessa får ge vika för livet självt, universum, Gud, källan, själen… det är då livet blir gott att leva. När jag kapitulerar inför min egen förmåga att få ihop ett bra liv, när jag ger upp mina försök att springa före, slutar kämpa emot, släpper bagaget jag bär med mig. När det bara är jag och inte ens karaktärerna i sinnet är med, mer än att de kanske hörs klagande och stressade på perrongen när jag rullar iväg på livets tåg – då lever jag. Då skrattar jag gott åt mig själv och det jag får uppleva. Inte en susning har jag om vart det bär och det är just det som är själva glädjen i livet. Ingen vet. Jag vet ingenting och det är så himla befriande att jag bara kan ’drop it’ och leva!!!
Jag säger inte att jag är där helt ännu, men jag är allt bra nära och jag vet verkligen vart jag vill. Och jag vet vem att lita på och inte är det då jag. Jag ber om den totala tilliten till livet självt, det eviga livet som pulserar inom oss alla, det som bär oss och låter oss veta att allt är bra, allt är som det ska.
Jag väljer att leva i frågan;
Hur känns det att leva i fullkomlig tillit till livet självt?