Älska mig själv
Älska mig själv. Den största utmaningen för mig, den stora livsläxan är att lära mig älska mig själv. På riktigt känna kärleken till mig, inte min prestationer, inte den snälla och duktiga flickan (kvinnan) – utan mig, älska mig själv när jag är avskalad, naken och skör. Älska mig själv precis så som jag var (och fortfarande inom mig är) när jag föddes. Värd att älskas bara för att jag är jag. Värd att älskas för att just jag kom (och är) till världen.
När försvann den kärleken? Ja, sådana frågor ställer jag mig i process och terapi. Men ändå, den är inte här nu, känslan av egenvärde och kärlek. Jag kan söka orsaker till detta och se att alla, inklusive mig själv har i stunden gjort och gett det bästa de förmått. Orsaken löser inte min känsla även om den förklarar en del och det kan vara skönt för intellektet att förstå. Men till slut inse att se bakåt och gräva neråt kan jag göra i oändlighet, finna djupare lager… och ännu ett… och ännu ett.
Det jag lär mig inom Oneness är att sinnet är föralltid destruktivt och i det här fallet så lär sinnet fortsätta livstiden ut med att döma och jämföra. Sinnet tävlar, slåss och trängs om första platsen. Sinnet blir aldrig nöjd, ger så bara skenet av förnöjsamhet i bråkdelen av sekunder innan det har satt riktningen mot någon ny ouppnåelig strävan.
Så att söka lösningen – kärleken till mig själv – i sinnet är dömt att misslyckas. Att försöka finna mitt egenvärde och min självkärlek i ett dömande sinne är inte bara fyllt med högmod utan dumdristigt också.
Jag behöver gå längre tillbaka än dagen jag föddes för att finna kärleken. För det är trots allt inte helt mina föräldrars förtjänst att jag gavs livet. De är inte de som skapar liv. Livet skänks av någonting större. Livet som getts mig har givits av samma kraft som verkar i galaxer och stjärnan som lyser emot mig. Den som har gett just mig Livet gav allt Liv på planeten. Det är inte en mänsklig prestation – den är gudomlig.
Så om jag verkligen ska finna kärleken till mig själv bör jag söka där, där den gavs. Jag (med sinnets förmåga) kommer aldrig någonsin kunna älska mig själv så som det Gudomliga älskar mig. Jag har inte förmåga att älska L I V så mycket att jag kan skapa det. Men någon har den förmågan. Denna ”någon” valde att Ge Livet till mig, inte av ondo, utan av kärlek. Det är där, i det Gudomliga som vibrerar i mig jag kan finna det jag söker. I mitt sinne förblir det mörker, men i kontakt med min själ så blir det så ljust att jag upptäcker det jag förlorat – kontakten med mig själv… närvaron med Gud.