Annan ridtur
Ni kommer ihåg den underbara kamelen jag blev förälskad när vi var på semester.
(jag märker nu när jag bloggar att jag upplever mycket förälskelse i mitt liv. Kanske skulle kunna oroa min make, kanske tror att jag är på väg in nån sorts 40-årsbekräftelsebehovskris. Men borde inte vara något större hot så länge jag blir förälskad i kameler, hästar, honom, barnen, livet …)
Den här vackra turistkamelen kom varje dag till hotellområdet med sin skötare. Jag blev förtrollad av honom varje gång, kamelen alltså, inte skötaren. Skötaren var i och för sig mysig också, eftersom han utstrålade sån kärlek och respekt till sin kamel.
Jag började tidigt på semesterveckan fråga barnen om dom ville rida kamel. Till slut tjatade jag varje dag. I slutet på veckan kände jag desperation. Började tom fråga Nogge om han och jag skulle rida. Alltid Nej från familjen. Jag ville ju ha ett sk förkläde av en 4 åring eller 6 åring på ridturen. Så att det skulle se ut som att jag red bara för att jag måste hålla i barnet och ge det säkerhet…
Så vände det på sista dagen. Maya sa att hon ville rida!!!! Vi störtade ut från lunchen, bäst att skynda innan hon ändrar sig. Skötaren kämpar för att få upp mig. När jag väl svingat (bändat) mig upp så inser jag att en kamel är riktigt hög. Väldigt väldigt hög… Maya sträks upp mot mig och jag skall trotsa min panikrädsla och släppa taget om greppet i sadeln och böja mig neråt för att lyfta upp Maya. Allt går väl. Vi lunkar iväg. Min rädsla släpper bitvis under ridturen och jag kan börja njuta. Njuta av det ståtliga lugna djuret. Njuta av närvaron med Maya, som förövrigt var helt cool hela tiden. Njuta av tystnaden. Att rida kamel är tyst och stilla. Den smyger varsamt fram mot marken. Den placerar sina klövar kärleksfullt mot jorden. Den sveper fram i livet med stolthet.
Jag lärde mig mycket av kamelen.
