Äntligen hemma

2012-12-07

Undrar hur länge jag färdats egentligen, tänker jag när jag spejar ut genom vindrutan och ser att landskapet förändrats totalt. Jag har svaga minnesbilder av vyer som passerat och årstider som kommit och gått. Jag har nog aldrig stannat upp helt någon gång, alltid varit på väg. Bara korta enstaka pauser här och där.

Bagaget måste ha försvunnit längs vägen, jag tror verkligen ingen skulle vilja stjäla det, alla har nog fullt upp med sitt eget och nu har jag blivit av med mitt. Inte för att det gör något, jag reser hellre lätt, jag är ju ändå snart hemma och där finns allt jag behöver. Det känns lättare så här, att ha lämnat allt bakom mig. Bagaget fick bara fordonet att sakta ner. Det känns också lättare att ha lämnat det gamla, jag var verkligen klar där. Klar med relationer och sysslor. De hade gjort sitt och jag med dem. När vi tog adjö såg jag fler göra sig klara för att åka hem. Jag tror ingen knappade in samma resrutt som jag, eller de kanske de gjorde förresten. Någon åkte strax innan, någon var sena iväg, spelar ingen roll, vi möts snart igen.

Nu äntligen ser jag röken ur skorstenen och ljusen i fönstren, mitt älskade hem. Det lyser och någon är hemma. Det lyser och äntligen är jag hemma. Äntligen hemma.