Att vara andlig

2012-12-08

I mitt inre har jag gått och burit den här bilden av hur en andlig människa är, som sådana där Hollywoodfilmer om den ’lyckliga & perfekt familjen’. Min föreställning var att en andlig människa är väldigt väääääldigt stillsam, talar långsamt som Kristina Lugn, ser ut som Dalai Lama och ger av hela sitt hjärta till allt och alla som självaste Moder Teresa. Och trots den föreställningen och mina spretiga personligheter (på Oneness University lär vi oss att se våra personligheter) så har min största och enda passion ända sedan jag var litet barn, och tappade större delen av min närvaro av andlighet, att söka rätt på den igen och bli en andlig människa. Ett uppdrag som i djupet av mitt omedvetna måste ha känts totalt omöjligt och även fullt av konflikter.  För med den föreställningen så betyder det att bli andlig innebär att jag måste släppa allt jag redan är. Jag har trott att någonstans på livets väg behöver jag dumpa av dessa personligheter en efter en och samtidigt finna tag på dessa kvalitéer av Kristina Lugn, Dalai Lama och Moder Teresa mfl som jag inte besitter. Jag såg det som att jag behövde transformeras och konverteras totalt för att finna det jag så länge längtat efter att finna. Finna det jag sökte.

Nu vet jag vad andlighet är, nu vet jag vad det är för mig – det är att omfamna och älska allt som är jag. Allt! Det är så mycket gott och blandat, surt och sött, svart och vitt, fram och bak, upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka, huller om buller… allt det omfamnar jag nu. Jag ser alla dessa personligheter som världens bästa film, den är full av humor, drama, skräck, spänning, kärlek, allvar, dråpligheter och mysterier. Karaktärerna är många och briljanta, de är alla mina personligheter och de roar mig så totalt. Jag är en missmatch av allt detta och jag inser nu hur vansinnigt tråkigt det skulle vara om bara Kristina Lugn gick runt där på teaterscenen när istället alla dessa karaktärer kan fara runt jorden som självaste James Bond arenan. Livet blir mycket roligare så här, min film är fantastisk för mig. Jag är den enda som ser hela filmen och jag roas av den. Jag sitter här och ser skådespelet. Jag sitter här och hör alla karaktärer, jag hör till och med vad de tänker. Jag ser vad de har i görningen.

Och äntligen njuter jag av filmen, jag njuter av livet. Jag njuter av att sitta på första parkett i mitt liv. Jag njuter för att jag inser att jag inte är alla dessa karaktärer som jag så länge försökt ta livet av, jag omfamnar dem nu istället med kärlek för att de förgyller filmen jag ser. Jag är inte dem, jag är självaste omfamningen. Jag vet att vara andlig är att vara seendet och lyssnandet. Att vara andlig är bortom allt det andra. Jag är betraktaren av mitt liv och först nu upptäcker jag att mitt liv är fantastiskt just som det är, precis som det är. Jag vill inte ändra en enda av karaktärerna i min film. Jag ser och upplever den bästa filmen jag skulle kunna tänka mig och det bästa av allt är att den börjar bli riktigt magisk just nu…

Det magiska i att äntligen uppleva fridfull energi och närvaro (det krävs oändligt med energi att under åratal försöka förändra sig själv), närvaron med livet och de andra vackra själarna som lever det tillsammans med mig.

Jag vill från hela mitt hjärta tacka mitt högre jag som förde mig till Indien och Oneness University, det var där skiftet skedde, det var där jag gick av från scenen och satte mig på bästa åskådarplats.