Be och du skall få

2014-12-31

Be så ska du få är titeln på boken jag läser just nu. Och jag tänker att det är så himmelens enkelt att få det vi önskar. Hela universum ligger öppen och den enda begränsningen är inom oss. Önskan är enbart en tanke, en känsla, en sanning bort.

Så vi behöver kanske granska sanningen vi håller taget om.

I min sanning finns det någon Gud, universell energi, högre kraft som råder eller är jag helt ensam och vilsen på den här livsvägen. Om jag nu tror att det är sant att en högre kraft råder så kan jag ta till mig detta blogginlägg, för annars är det lönlöst.

I min sanning är den högre kraften (Gud, universum, källan.. vad jag nu väljer att kalla den) god, vill den mig väl. Eller bär jag på en sanning om att kraften är dömande, hård, snål, envis, bångstyrig, jämförande.

I min sanning är den högre kraften till för mig, inte bara så att den är god utan vill den också mitt bästa, mitt allra högsta bästa på den här jorden, i det här livet. Står den redo att tillgodose mina önskningar och behov eller har den fullt upp med att uppfylla andras. Står Gud redo för mig eller är det jag som står i kö och väntar på Gud. Vad bär jag på för sanning?

Min sanning är att Gud är precis så allsmäktig, god, givmild, snäll, glad, stöttande, hjälpsam, tillåtande, förlåtande, kärleksfull som jag önskar. Eller snarare som jag tillåter.

För mig är allt ovan självklart, att det finns en Gud (en rådande kärleksfull kraft), att den är god, att den vill mig väl och att den alltid är redo att tillgodose just mina önskningar och behov. Den kärleksfulla kraften är inte hos mig och saknas dig, den är inte skild i världar och hudfärger, den är rådande för oss alla – den är skaparen av allt liv.

Så vad är då själva problemet när jag upplever livet som tungt, outhärdligt, mödosamt, kämpigt? Som jag ser det är problemet i mig, att jag väljer att bära allt själv. När jag lider så har jag bubbat på hela livsplanen, bagaget, kartan, kompassen på mina sköra axlar. Och jag bär med en hopknipen mun som mumlar: det går bra, jag klarar mig själv.

Till skillnad från när jag kapitulerar för min egen upplevda storhet och faktiskt bekänner mitt behov av hjälp. Jag släpper tyngden från mina axlar och stannar upp med armarna sträckta mot skyn eller faller ner på knä och säger med hög stämma: hjälp mig!

För mig är det så att Gud alltid hjälper mig, alltid. Bara vissa böner har blivit obesvarade, de gånger när jag ropat: hjälp mig. Och sedan i all hast, oftast omedvetet, skyndat mig att fylla ryggsäcken på mina axlar igen och suckande bära vidare.

Så för mig ligger kraften i bönen i att kapitulera inför min egen upplevda storhet (och kontroll) och tillåta Gud att råda. Mina böner blir precis så omhändertagna som jag tillåter dem att bli.