Be om hjälp
Jag är himla dålig på att be om hjälp. Biter ihop och försöker klara saken själv, eller säckar ihop och ger upp – hellre än att fråga någon om jag kan få hjälp.
Och även fast jag har min tro på Gud och upplever att vi har en daglig kommunikation så ber jag sällan Gud om hjälp. De få gånger jag ber om hjälp är när jag fallit ner i en djup kris några dygn, eller någon vecka och helt enkelt inte orkar nå mer, då brukar jag bokstavligen falla ner på knä, knäppa mina händer och be om hjälp. Och hjälpen kommer givetvis, ibland skiftar måendet och omständigheterna som i ett trollslag.
Och så kan jag be om hjälp om sådana där oviktiga saker som en ledig parkeringsplats eller att bli vägledd till snabbaste kassan på Ica.
Men annars i mitt vardagliga liv så är jag lika usel på att be mina vänner om hjälp som att be Gud om hjälp. Det är som om jag inte vill ”förbruka upp” relationen, vara till besvär och verka utnyttjande.
Och även om min egentliga övertygelse är att jag kan använda Gud hur ofta jag vill och till vad jag vill (iaf om ingen annan far illa om mina önskningar) och att jag kan skapa mig en ännu mer givANDE Gud om jag så önskar – så får jag inte till det.
Jag törs inte be. Vågar inte fråga. Verkar som jag har en övertygelse om att få nej, ”Nej, det är du inte värd” eller ”Du får vänta”.
Så nu ska jag sätta mig och träna, jag ska be och be, om hjälp inom både karriär, hem, kropp och familj. Jag ska till och med be och hjälp att bli en fettbra ryttare. Träning ger färdighet och det känns som vaste om jag nu sitter här med all min tro och inte använder den.