Befriande
Jag lyssnar… till livet och vad det erbjuder mig just nu. Sinnet vill gärna se det som en prövning men ju mer jag känner på det, dvs stannar med det som är, så ser jag det som en gåva. Jag har blivit ombedd att sakta ner, vara här, i mitt och familjens nu, inte mycket annat. Jag är mamma först och främst, rår om de mina och hemmet. Och när tillfällen uppenbarar sig, och de gör det, så pausar jag helt i solen eller med en bok i skuggan. Bara är. Tillåter mig att vara.
Jag tvingas skala av ytterligare och jag mår bara gott av det. Efter ett liv fyllt med måsten och en agenda fulltecknad med allt ifrån jobb till nöjen så känns det befriande (vilket vacker ord… be-fri-ande, be… fri… ande) att ha livet rent och tomt. Det ger mig space till att just be och känna anden (känna livet i mig) och trots att jag egentligen sitter i en fast situation (enligt sinnet) just nu så känner jag mig så fri!
Vilar i tacksamhet. Vilar i tillit.
