2013-12-14
Jag har verkligen gått och trott hela livet att jag varit rädd för döden. Minns dödsångesten när jag var barn, livrädd att mina föräldrar skulle dö och nu som mamma har jag givetvis mött rädslan i än starkare form, så fasligt rädd att något av mina barn skulle dö. Men nu när jag mött döden så nära så känns den naturlig och fin – den smärtar inte längre när den ruskar om mitt liv. Den känns vacker. Äkta. Sann.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, får en känsla av att jag är ensam med den här livssynen vilket jag givetvis vet att jag inte är, det är många med mig som vet att livet (själen) är förevigt. Det pulserar i all tid, i allt liv.
Mammas död får mig på knä, jag knäböjer i tacksamhet för allt hon givit mig och allt hon fortsätter att ge. Gåvorna tar aldrig slut. Hennes kärlek fortsätter flöda.
Tänk så fel jag hade, jag var aldrig rädd för döden – jag var rädd för att leva. Mammas död skänker den största gåvan till mig, jag inser att det jag fruktat hela livet var en illusion och att det jag egentligen varit som mest rädd för har jag fortfarande i behåll – livet!
2013-12-14
Min mammas närvaro, glädje, famn, skratt och stora hjärta är hela tiden med mig. Jag känner henne inom mig var dag sedan hon dog. Hon vägleder och hon talar. Hon ger mig beskydd och känslan av att vara älskad – mer än jag någonsin känt förut. Det är vackert. Hon är vacker. Hon är inte borta, hon är sannerligen kvar, i mitt minne, i mitt hjärta – var dag. Just idag tar vi avsked från hennes fysiska form och vi samlas för att hedra henne, minnas så som hon var… så som hon är för mig även idag – för mig är hon kvar.
Poota Mata Kee Asees – Oh, child this is the mothers blessings
2013-12-13
När vi av hela vårt hjärta söker ljuset spelar mörkrets djup ingen roll.
Agneta Sjödin
2013-12-13
Det är som att jag är mitt i skiftet. Vi har begravning imorgon och jag undrar om jag inte håller på att begrava något i mig själv också, ta avsked av mitt eget gamla jag. Det händer så mycket, från dag till dag. Det är en djupgående process och jag är mitt i den så än vet jag inte vad det bär, men jag känner mig redo att ta steget, öppna dörren, gå mot ljuset i tunneln – jag känner äntligen modet i mig att gå min egen väg.
Jag känner föraning om våren. Det börjar redan knoppa fram nya människor, nya uppdrag, ny energi och ny inspiration i mitt liv. Jag känner mig så hoppfull och glad där jag nu står på tröskeln mellan död och liv, mörkt och ljust, gammalt och nytt. Jag känner vibrationerna av det nya… det är på väg, håller på att förlösas.
Jag tror det nya är jag – mitt sanna jag.
2013-12-13
Jag känner mig redo att gå igenom det jag möter nu, det är mycket gammalt som kommer upp och rensas ut. Beror säkert på att det är sådan ’tid’ nu, vi som tror på hur universella energier påverkar oss vet att det är mycket omvälvande energier just nu som ger sig tillkänna. Och så är det givetvis min egen högst personliga process med min mammas död som för mig bakåt i tiden och låter det gömda få nytt sken, det vill upp nu, det vill visa sig för mig så att jag vet vad jag har i bagaget – uppleva det.
Jag vill inte sitta och hålla i mitt bagage nå mer. Jag vill komma ut ur garderoben och det utan bagage… så jag känner det. Jag vill omfamna livet och jag vill leva det fullt ut, sprakande och gnistrande som jag innerst inne är. Det är tryggt för ’de gamla’ om jag sitter kvar, både för mig och vissa andra, men jag tänker inte leva för andra nå mer, förstå mig rätt, leva som medberoende till andras mående, jag tar ansvar över mitt liv, det liv jag lever och att jag lever så hängivet och innerligt jag bara förmår.
Jag lever, och ju mer jag tänker på att mamma dött desto mer förstår jag att jag måste leva mitt liv så som jag innerst inne vill leva det – så som jag vill leva det. Det handlar inte bara om mamma, det handlar om döden, den vill tala om för mig att jag ska leva.
För mig är den stora livsläxan att leva livet fullt ut. Min tunga ryggsäck är att jag har så många åsikter från andra på axeln, jag bär dem med mig år in och år ut, fast jag vet att jag egentligen är fri från både ryggsäck och bagage, egentligen… så eftersom jag inte känner det som helt sant håller jag nu på att packa ur och se på det – ordentligt.
Jag känner att den nya tiden kommer, en dag är jag redo att komma ut, på riktigt… att leva! Den dagen känns mycket nära måste jag säga. Det är rädslorna som hindrar mig och dem möter jag nu en efter en…
2013-12-12
Acknowledging the good that you already have in your life
is the foundation for all abundance.
Eckhart Tolle
2013-12-11
Andlighet för mig är att vara i min sanna essens. Leva, vara fri och låta livet flöda igenom mig. Fri från mina egna rädslor, präglingar, agendor. Fri från sinnets kontroll och begär. Det är inte lätt att välja kärlek när rädslan gnyr där inne. Rädslan arbetar på hela tiden, rädd som den är. Den tar lätt över. Och innan man förstår vad som hänt så har den styrt om livet igen med sitt eget kontrollsystem, bommat igen hjärteporten, skylt fönstren och stängt av kanalen till det goda, det rena, det sanna – har man tur så hör man fortfarande ett brus från källan och kan orientera sig fram igen… till sig själv – det gudomliga inom – kärleken.
Jag flyr inte rädslan nå längre. Jag stannar och lyssnar till den, försöker förstå den. Rädslan är som en fångvaktare till mitt inre och när den ges förståelse och respekt så slappnar den av, den ger vika. Även rädslan får en famn att vila emot. Den vill inte känna sig ensam. Jag tar rädslan med mig. Jag håller den i handen när vi åker berg o dalbana genom livet, det är okey att känna rädsla när livet kittlar men jag vill inte att den håller mig fången och gömd. Jag vill att äventyret pulserar i halsgropen, jag vill omfamna människor, jag vill känna friheten i håret – jag vill leva!
Jag vet att när jag fyller mig själv med det goda så stärks min andlighet, alltså min närvaro med mitt högre jag. Likväl om jag smutsar ner mig med misskötsel/bruk (shopping, socker, bekräftelse, kaffe, arbete), energitjuvar, stress och annat så klingar kontakten av.
Mina påminnelser till mig själv är att jag mår bra av;
Dricka mycket vatten, gärna kokt silverthé
Vistas i sol och dagsljus
Äta från naturen, frukt och grönt
Omge mig med närande relationer, människor som väljer det goda för sig själv och andra, människor som har nära till glädje.
Promenader
Yoga, meditation och dans
Oneness Blessing (deeksha)
Bidra/ge till andra
Min andliga närvaro ökar när jag fyller mig med det goda. Det är som att det grumliga glaset renas bara jag fortsätter att spola i rent och fräscht vatten. Det jag fokuserar på växer. Jag blir som jag umgås – jag väljer noga! Det är mitt liv och det är min livskraft och mina val avgör hur mycket liv som som tillåts strömma genom mig.
2013-12-10
The pair of opposites do not effect a yogi – neither praise nor insult.
Yogi Bhajan
