2013-11-23
Det blir så klart för mig nu när jag är i sorg och möter andra att jag förväntas (av andra eller kanske mest av mig själv) att sörja med smärta och tårar. Det är som att jag letar ursäkter och förklaringar till vart mitt lidande är. Och jag ser klarare bakåt längs min livsväg att sorg, tårar, känslighet alltid funnits där. De har legat som en slöja över hela min varelse, i allafall är det så det har känts för mig. Vemodet och djupet har dolt något, fyllt sitt syfte… att dölja skratten och livsglädjen. Det är det jag är rädd för att släppa fram. Jag bannar inte mig själv när jag sörjer och är ledsen, nej, däremot har jag någonstans mellan liten och stor fått för mig (kanske lärt mig) att det är glädjen jag måste dölja.
Det är livsglädjen som skrämmer andra och det är livsglädjen som är stötande att trycka upp i nyllet på folk. Den håller man minsann i schack, den ska tyglas och pryglas. Den får inte släppas fri. För hur skulle det se ut… som näckrosor letar sig fram i asfalten och vildrosor som rämmar hela huset… den kraften är inte att leka med, den bör inte blomma fram. Man ska inte tro att man är något, inte vara för glad – det passar sig inte.
Min inre kritiker mal på och mal på. Jag är tacksam att den är igång så här på kvällskvisten så jag får höra det den alltid mässat bakom ryggen på mig. Orden den tyglat mig med. Jag är tacksam för att jag får se att det är inte tårarna som skrämmer mig, inte heller smärtan i bröstet, nej jag är livrädd för att skratta högt, vara livfull och leka som ett barn. Jag är rädd att vara jag. Rädd att blomma ut. Rädd att vara glad även en sorgens dag.
2013-11-23
Slängt mig ner på hotellsängen med en kopp silverthé bredvid. Klockan har inte ens hunnit bli sju och jag har redan sagt gonatt till de andra, kvällarna är inte min socialatid, jag drar mig hellre undan för mig själv. Njuter av stilla egentid.
Siljan har strålat emot oss idag. Jag vet att jag tjatar, men det är magi här. Stod nyss ute på den totalt nattsvarta bryggan, såg upp mot den stjärnklädda himlen, hörde vågorna klucka – man blir lätt hänförd här, jag blir det varje gång.
Jag vilar i tacksamhet över en vacker dag, den har varit vacker både på insidan och utsidan.
2013-11-23
2013-11-22
Incheckad på Stiftsgården i Rättvik för min Oneness Awakeningkurs. Oneness är en gåva som jag lutar mig emot, som jag kan vila i. Oneness har visat mig vägen in i mitt hjärta och själ.
Närvaron lever i mig när jag delar den med andra, inte förr. Jag kan inte låsa den inne och hålla den för mig själv, det är sinnet som vakar över ’sitt’. Närvaron i själen vibrerar som mest när den kommer till gagn för andra. Jag tänker ge närvaron en riktning i helgen, min intention är att förstärka den i de andra. Det som jag ger ges naturligt även till mig. För så är det med närvaron, det är inget jag har, det ges till mig när jag ger den till Dig. Jag ser den i mig när jag speglas i Dig.
Peace is an attribute in you.
2013-11-22
Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu. Jobba inte för mycket, låt inte känslorna stanna i bröstet, prata, bråka aldrig om pengar, våga säga nej och våga säga ja.
Kristian Gidlund
Jag önskar jag kunde säga att jag är mitt bästa jag på att leva, men det har jag inte varit fram till idag. Jag har ännu mycket att lära om livet. Jag skrattar inte fullt ut, jag bryr mig fortfarande om vad människor tycker och jag låter inte min själ dansa loss för mitt eget sinnes dömande, jag är skygg att vara jag, rädd att säga nej, vågar inte alltid säga ja. Och ja, jag har bråkat alltför många gånger om pengar, jobbat för mycket och hållit känslorna fångna.
Till mitt hopp ligger min stora medvetenhet om livet, jag vet att livet är till för att levas, det är kanske därför jag inte är räds döden, jag är som mest rädd för att leva som den som är jag.
Jag kommer att be om mod att leva varje dag, inte sparsmakat, lågmält och lagomsvenskt för det kan jag redan, jag ska be om mod att leva fritt, flygande, böljande och fullt ut skrattande i varje andetag.
2013-11-22
Yoga är inte att ”göra”
Yoga är att ”släppa”
Yoga är i grunden en träning
i att släppa taget
Vi kan inte skapa upplysning
Vi kan bara träna oss i
att släppa taget
om det som sitter i vägen för ljuset
Yoga är förening
med allt som är
Yoga är det
som vi inom oss redan är
Yoga handlar inte om
att komma i kontakt
Yoga handlar om att inse
att vi alltid varit i kontakt.
Göran Boll
2013-11-21
Mamma är alltid mamma.
Det går inte att komma ifrån, mamma är alltid mamma. Tiden i livmodern, navelsträngen, amningen gör nått med oss barn. I den bästa, och tack och lov flesta, av världar så binds vi samman där och då, i inledningen av livet. Ges en närande famn av trygghet att vila i.
Livet går också i cykler och i den mest naturliga av dem alla så lämnar de gamla över till nästa generation. En gammelmoder lämnar över till en moder. Jag är mamma. Jag har fått gåvan att vara mamma till tre barn. Livet vill mig väl.
Jag tänker förvalta min mammaroll, så att den sträcker sig vidare än hur jag behandlar mina barn och alltid vill dem väl. Jag tänker också förvalta mig själv på bästa sätt och ta hand om min hälsa.
Värna om mitt liv så att jag blir kvar länge i deras.
2013-11-21
And the music don’t feel like it did when I felt it with you
Nothing that I do or feel ever feels like I felt it with you
2013-11-21
Today my inner Lotus blossoms,
as I release all attachments and turn my face to the sun.
2013-11-21
Sorgen har många ansikten, och det är kanske viktigt att komma ihåg att det bara är ansikten, en rusning på ytan, säger oftast ganska lite om vad som pågår på djupet. Mina tårar rinner, lätt och ofta. Kraschen kom i söndags, då rasade allt. Men jag hann sträcka ut handen… så det var några kära här och höll mig. Stannade med mig. Följde mig ner i avgrunden. Och det var en gåva för min krasch handlade just om ensamheten, den jag fruktat så hela livet och ändå alltid känt inom mig. Nu tillät jag mig att känna den, den totala ensamheten, tillät och tillät… den dränkte mig.
Det hände något, vände något. Jag mötte det jag fruktade mest. Jag blev slukad av det. Och sedan dess känner jag mig förankrad. En förankring jag bara förr flyktigt upplevt, den är här och den har stannat. Jag kan inte veta om den kommer att bestå men nu är den här och det känns så tryggt. Tårarna rinner fortfarande lätt… och ofta, men rädslan är inte kvar. Den är borta. Undrar stilla om mamma tog den med sig, befriade mig i det sista.
Rädslan är borta men jag känner att mamma är kvar. Minnet är kvar säger några, men det är inte mitt minne, det är mamma jag känner i allra högsta grad. Det är inte minnet av henne jag vilar emot, talar med och känner av. Jag känner av mamma, hon är med mig här och nu. Jag pratar med henne varje dag.
Jag är dömer inte mina ansikten längre, jag låter de vara som de är. Jag vänder hellre min närvaro inåt, till djupet. Det är där hon är. Och där är jag. Där möts vi som ett, hon och jag.
Surrender to everything that is being presented to you in this moment
and watch how your whole being transforms beyond
your wildest dreams and expectations.
Errol Campbell
Sida 139 av 483« Första«...1020...139140...150160...»Sista »
