You loving you.
It has nothing to do with how you look, the size on your clothes or the number on the scale.
You loving you is all about attitude. It’s a statement you take.
And that statement of loving yourself will raise your vibration and your standards.
You loving you – that’s your super power!
Det vi stoppar i oss, kan det vara så att vi ibland äter för mycket eller onyttigt för att fylla någonting inom oss. Någonting inom som känns tomt, oroligt, ledsamt,uttråkat, ilsket … och vi försöker dämpa, fylla eller kväva den känslan med det vi äter.
Jag har märkt att jag äter när jag är uttråkad. Och oboy har jag känt mig uttråkad emellanåt. Allra helst då jag varit hemma så många år med barnen, en gåva och lycka förstås, men ändå en del av mig som inte blir tillfredsställd till fullo. Jag har en entreprenör, business woman och organisatör inom mig och hon har gått sysslolös ett tag nu. Mammarollen, yogan och andlighet stimulerar inte henne fullt ut, så är det bara. Hon vill ha mer. Och när hon vill ha mer och jag inte riktigt lyckats lista ut hur jag ska tillfredsställa henne – då hamnar jag lätt i skafferiet.
Jag tror att vi ofta äter på våra känslor. Det är en utmaning att stanna och känna. Det är en utmaning att känna och förändra. Det krävs mod att se varför vi äter. Att vi äter när vi känner hunger är ett normalt beteende, men att äta istället för att sörja när vi har sorg är nått helt annat.
Det hjälper mig att stanna upp och fråga mig är det någonstans i mitt liv där det gnisslar, skaver, känns tomt eller pressat. Genom att lära känna mina behov och se och förstå hur jag mår, så skapas helande. Och jag tror det är meningen att vi ska känna oss hel-ande i oss själva.
Det går tider då jag planerar och strukturerar, försöker få nån sorts kontroll som jag skrivit om tidigare. Jag vill veta vägval, yrken, boplatser, framtidsutsikter … jag vill veta!
Men när jag ser tillbaka så är det många gånger det bästa i mitt liv bara givits till mig, helt utan min vetskap. Ta mitt skrivande till exempel, det var inget, absolut inget jag varken förutsåg eller drömde om, men så en dag (för ca 15 år sedan) bad min dåvarande chef (och nuvarande bästa vän) mig att skriva ledarorden till vårt Kupolen Magasin då jag jobbade som centrumledare på Kuplen. Det var genom att skriva dessa ledarsidor varje månad som jag upptäckte att jag kunde skriva, att jag hade gåvan och ordet, och att människor uppskattade det jag skrev. Nu fullkomligt älskar jag mitt skrivande, jag känner mig passionerad och förälskad i att skriva.
Med yogan samma sak, jag såg den knappt komma, det var inget jag sökte eller så utan mer en ”grej” till att börja med. En grej att prova på. Och nu 14 år senare är jag så hemma och trygg i yogan. Och jag är den tacksam, den ger mig så fina gåvor och sidovinster. Men som sagt, inget jag planerade eller strävade efter att bli yogalärare.
Nu känner jag nått liknande med mina texter att älska och njuta av kroppen och oss själva. Jag vet inte hur det hände, men någonting stort är satt i rullning och jag försöker göra mitt bästa att ta emot text, efter text som kommer till mig dagligen. Det bara flödar. Jag känner mig så hemma i mig själv när jag förmedlar detta, det känns som en gåva och en kallelse. Och jag ser med förtjusning på dess fortsatta resa.
Det jag vill påminna mig själv om och inspirera till genom detta inlägg är att släppa taget och ta emot vad livet bjuder på. Det kanske är (som jag tror) en gudomlig plan med allting – som vet precis vad vi både behöver och får mest glädje. Låt oss alla få förmågan att ta emot det livet vill ge oss.
Jag märker hur skammen över hur min kropp ser ut blir mindre och mindre. Trots att jag väger mer än jag någonsin gjort innan så känner jag mig belåten, fridfull och snygg i min kropp. Det är en sån härlig känsla att tycka om kroppen! Jag har som mål att komma till att jag fullkomligt älskar den och faktiskt blir förälskad i den, jag börjar känna dom vibbarna till mig själv. Wow, tänk att få bli kär i sig själv!
Däremot har jag svårare att släppa tankar om skam och skuld när jag äter. Nu äter jag när jag vill äta och vad jag vill äta, men ändå så ligger skulden där och lurar. Tankar om att jag borde hålla igen, skärpa mig. Tankar som vill locka mig in i någon diet och kontroll. Egot vill verkligen ta kontroll över maten märker jag.
Jag låter mig inte lockas dit, jag vill inte in i någon matfålla (borde stå fälla) igen, jag vill vara fri. Men som sagt tankarna – de fortsätter jag mig.
Har inte kommit till någon lösning där än, men vet att den kommer ges mig. Känner mig gudomligt vägledd och omhändertagen i min ”älska mig själv-resa” så jag förstår att även skuld och skam kring mat kommer försvinna. För när vi älskar oss själva fullt ut så känner vi ingen skam eller skuld över våra kroppar, hur de ser ut eller det faktum att vi äter. När vi älskar oss själva så gör vi det villkorslöst, utan förpliktelser. Jag behöver inte vara på ett visst sätt, ha en viss vikt eller storlek för att älska mig själv – kärlek är kärlek. Den är villkorslös. Punkt.
Nog måste det vara lite svenskt och mellanmjölk över att unna sig saker. Vi ska liksom vara förtjänta av vår njutning. Den ska helst komma till genom blod, svett och tårar för att avsmakas bäst – njutningen. ”Jag unnar mig” och ”Du förtjänar detta” säger vi, orden som ska ge oss tillåtelse till det där lilla extra.
Jag tror inte på det lilla extra, lägg dig på gräsmattan en klar sommarnatt och se ut över den magiska stjärnhimlen, inget litet extra… utan stordåd. Se på mars och vår egen måne, kalt och avskalat och så se hur jordklotet prunkar över i sin skönhet … stordåd.
Vi har fått gåvan av liv, på den mest magiska plats människan skådat – jorden. Och vi räds döden mer än vi njuter av livet. Vi är tryggare i vår egen skugga än i vår skönhet och härlighet. Vi pratar lågmält istället för att tjohoa ut vår glädje. Vi håller igen, som om vi sparar oss till något lämpligare tillfälle.
Det är inget fel i att unna dig, jag vill bara säga att du behöver ingen ursäkt eller förklaring för att ta för dig av livets goda – du kan göra det bara av den anledningen att du älskar det. Livet är till för att älskas. Levas. Njutas av.
Wow, den här energin som strömmar genom oss just nu. Jag känner den sannerligen och jag ser att fler och fler kommer i kontakt med den – vår feminina kraft. Vår kvinnliga urkraft. Det var genom att iaktta min vän Anna-Moa som jag först såg den live, hon skapar det hon vill och äger det hon företar sig.
Och genom att höja min egen energi och ta en (för mig) kraftfull intention (belåtenhet) så kommer jag mer och mer i kontakt med den. Nu när energin är påkopplad känner jag till och med att intentionen belåtenhet är för futtig för energin. Energin vill någonting större, kraftfullare och ståtligare – gudinneaktigt. Energin jag känner är storslagen. Den är mer ”Crown yourself” och ”Own your show”!
Och jag förstår att det är här vi (i synnerhet vi kvinnor) ska vara, i vår kraft och vårt ljus. Vi ska lysa upp oss själva inifrån och ut. Vi ska banne mig lysa upp världen!
Och vet du vad, när du är i kontakt med den här energin är allt möjligt. Du kan skapa det liv du vill leva. Du är skaparen och allt du behöver finns inom dig. You got the POWER!
Ps Inom yogan kallar vi den feminina energin Shakti och här kan du läsa mer om den.
Kontrollbehov, vad är det egentligen för behov vi uttrycker när vi söker kontroll. Söker kontrollera oss själva, maten vi äter, andra människor, ordning på jobbet … kan det vara så att kontrollbehov egentligen är vårt sätt att söka skapa trygghet och att det då egentligen är trygghet (inte kontroll) som är behovet.
När jag ser till mig själv och mitt liv och de gånger jag faller in i kontroll (vilket är ett av kännetecknen för medberoende för övrigt) är jag ofta i ett skede av otrygghet, kanske känner mig otrygg med en viss persons beteende, otrygg i jobbet, med ekonomin, framtiden, otrygg med mina egna känslor. Och kanske där ser den enda lösningen till min otrygghet är att skapa kontroll.
Tänker att det blir en falsk trygghet när jag söker skapa trygghet i (alltså genom att kontrollera) ekonomin, jobbet, dieten, träningen, relationen … mig själv.
När jag är på en bra plats i mig själv vilar min trygghet i min tro att någonting större råder, som har en gudomlig plan med mig och mitt liv, och som vill mig väl. Och när jag stillar mig, saktar ner och tystnar kan jag känna den närvaron, av min själ/gud/universum – och där känns det tryggt på riktigt. Det är en trygghet som inte är flyktig utan stannar kvar med mig genom livet, hela livet och även in i nästa fas.
Detta inlägg skrivs med inspiration från en vän och tankar som kom upp i ett samtal vi hade.
För mig är det som att jag väntat på att någon ska ge mig tillåtelse till livet. Tillåtelse att säga ja, tillåtelse att säga nej, tillåtelse att njuta och tillåtelse att ta för mig och lysa.
Jag börjar tydligt se att jag väntat på denna tillåtelse från någon. Att denna någon ska säga till mig att det är okey, stick iväg och ha skoj nu, ta inte livet så allvarligt, njut och ta för dig. Njut och var du, var så mycket du som bara du kan. Världen behöver dig. Du behöver dig.
När jag nu tränar mig att omfamna orden – jag tillåter – så händer nått, jag blir den som tillåter mig själv att vara som jag är. Framför allt vara mer av den jag är. Slut gömma, förminska eller ursäkta mig. Jag tillåter mig själv att gå ut, leva, ta för mig och njuta av bara den enkla anledningen att jag älskar det. Njuta av mig själv, min kropp, min personlighet, mina val och mitt liv.
Jag tror det är dags att kliva ur skuggan och in i ljuset nu alla vänner, om du inte gjort det redan så hoppas jag du inspireras att ge dig själv tillåtelse att vara så himla härlig som bara du kan.
Vi drog på campingsemester och började i Göteborg eftersom Oscar spelade Gothia Cup. Sen åkte vi på tips ifrån vänner upp till Hjo och fina Hjo Camping där vi fick oss en husvagnsplats alldeles vid Vättern. Vill verkligen rekommendera Hjo som turistmål, det är så så mysigt där.
Jag kände lugnet omfamna mig helt, och när jag såg ut över Vättern kände jag samma starka energier som vid Siljan. Det är nått magiskt över dessa sjöar. Och jag blev påmind om att det är så här det ska (eller iaf kan) kännas, så här ljust, eteriskt och andligt. I love it!
På väg hem så skulle vi stanna till i Askersund för att äta lunch, och när vi for genom stan så såg jag en Kristallbutik och bara kände att här måste jag in. Så jag hoppade ur nästan i farten och övriga i familjen åkte vidare för att leta lämplig parkering med husvagn på släp. Inne i butiken möttes jag av Eva som var så genomhärlig, också så där ljus och andlig som jag upplevt Vättern, och hon visade mig sitt rum där hon tar emot för sittningar och seanser och energin var så stark så jag fick rysningar över hela kroppen.
Åter hemma så är jag så tacksam för denna semestertur som gav så fina stunder med familjen men också tacksam för att jag känner mig påfylld energimässigt. Påfylld och inspirerad att arbeta mer med energier (igen).
Matad med skuld och skam.
Oj, vad jag matat mig själv med skuld och skam när jag ätit. Sällan har jag njutit till fullo, oftast strösslat måltiden med känslan av skuld. Att svälja ner skuld och skam, måltid efter måltid, dag efter dag, det bara måste vara förgiftande för kroppen. Undrar om inte det ger kroppen mer att processa negativa tankar än den mat man just ätit.
Att träna mig i att tycka om kroppen är en sak. Men att träna mig att acceptera det jag äter är en annan. Jag förstår allt om hälsa, att socker orsakar fetma och transfetter är cancerframkallande men jag vill inte gå in där nå mer, i äta-rätt/äta-fel-fällan. Det är precis den som ger mig skuld och skam.
Där jag är nu i min ”vara belåten över mig själv-resa” så handlar det om tillåtelse. Tillåta min kropp att se ut som den gör, tillåta mig själv vara som jag är, tillåta mig att känna mig belåten, tillåta mig att känna mig snygg, tillåta mig att äta det jag äter. Tillåta mig att bara va, helt enkelt.
Jag har nog alltid fängslat in mig själv med skuld och skam i många av livets avseenden, det är så härligt nu att glänta på den dörren och se friheten på andra sidan, friheten i att vara som jag är. Vara jag.