Just live!
Forget safety.
Live where you fear to live.
Destroy your reputation.
Be notorious.
Rumi
Det känns som en längre tid, då jag närmat mig min anknytning till mig själv. Men egentligen så har det ju inte alls pågått länge. Under större delen av mitt liv har jag varit helt ovetande om att jag haft en liten tös inom mig, jag har inte ens vetat av henne och alltså inte haft en tillstymmelse till förståelse om hennes behov. Levt omedvetet med andra ord. Först för några år sedan när jag gick en kurs på Bara Vara och terapeuten envisades så med att påtala att jag hade ett barn att ta hand om och att hon fanns inom mig började jag hajja till, inte av egen insikt utan av att terapeuten upprepade sig gång på gång och jag förstod att hennes medvetenhet (läs: envishet) visade mig min omedvetenhet. Men där och då var jag inte kapabel att omfamna henne fullt ut. Det var som att jag för första gången stod utanför hennes flickrum, nervöst knackade på, med raska steg gick in och kramade henne med en ryggdunk och flydde ut igen. Sen dess visste jag om var hon satt och gömde sig men jag återvände inte nå mer.
Genom Oneness och terapi så har jag funnit modet att vända tillbaka för att lära känna henne. Lyssnat och varit där. Tagit in hennes berättelser och försökt förstå varför hon sitter där hon sitter. Känt hennes rädsla för att gå ut. Nu vet jag exakt vad hon är rädd för. Jag ser vart det kommer ifrån. Jag förstår vad hon hade behövt men inte fått. Jag vet vad hon lider av. Nu vet jag.
Nu vet jag också vad jag måste göra. Jag har erkänt min skuld för att ha övergett henne. Jag har förlåtit mig själv. Nu är det sista steget kvar, det kanske svåraste av dem alla – jag behöver knyta an till henne så djupt att hon blir jag. Jag ska visa henne världen, så som hon aldrig sett den förut. Jag måste ta hand om henne och vara hennes trygghet när hon är rädd. Precis där är jag nu. Jag ska bära henne och vara hennes stöd så länge hon behöver, tills hennes rädsla övergår till tillit och glädje. Tills den dagen hon blir till ett glatt och livfullt barn igen – tills den dagen jag blir jag.
Förstår att jag är på de sista trappstegen i förändringstrappan; förnekelsestadiet, begrundandestadiet, förberedelsestadiet, handlingsstadiet, aktivitetsstadiet. Det känns hoppfullt och jag ser med glädje på vår framtid tillsammans, vad den kommer bjuda oss. Det gryr något färskt och ungt inom mig, jag känner hur det spirar…
I take time to play with my inner child.
Affirmation
Louise L. Hay
När jag är i sinnet så hör jag hur mina tankar önskar sig någon annanstans, drömmer sig bakåt, våndas framåt, gräver tillbaka, svävar före. Det är onaturligt för tankarna att vara i nuet, de för sig gärna före eller efter med sina föreställningar och scenarion. Hållplatsen i nuet har sinnet inte mycket till övers för.
Jag kan fånga tankarna och sätta dom där på hållplatsen i nuet genom att uppehålla dom vid tacksamhet. Låta dem uttrycka sin tacksamhet över livet, se det stora i det lilla. Tacka för andetaget, blodet, pulsen, rörelsen, synen – livet. Hälsan. Hemmet. Familjen. Maten. Sängen. Landet. Grannarna. Bilen. Solen. Frosten. Vantarna.
Där i tacksamheten så märker jag hur livet skiftar från hets och språngmarsch till jogg, till promenad, till lunk, till… stillhet. Jag är inte längre där ute och irrar, jag har funnit in och ännu djupare jag har stannat upp. Tacksamheten leder mig in till mig själv, den naturliga hållplatsen av glädje och närvaro. Hållplatsen som jag kallar nu.
Att se hur allting är sammanlänkat är födseln av Tacksamhet.
Sri AmmaBhagavan
Ser för andra gången klippet från Malou efter tio där hon intervjuar författaren Margit Sandemo. Margit är full av liv, energi, humor och klokheter, må jag stråla som hon när jag ska till att fylla 90 år. Och alla år dessförinnan och efter förstås.
So you admire so you become, sa ofta min yogalärare Sky.
Jag vilar i en trygghet inom mig själv. Det är som djupet på havet, det påverkas inte av stormen på ytan. Det betyder inte att känslorna inte stormar ibland, för de gör de.. fortfarande, men med ett vilsamt djup. Ett djup av medvetenhet som tillåter det att storma. Som inte räds ovädret på ytan. Jag har aldrig känt så förut i mitt liv (inte innan Oneness). Jag har nog inte tillåtit mig att möta varken stormarna fullt ut än mindre att söka mig till djupets lugn. Jag har försökt att surfa vågorna med ett glatt (upptäckt att det var falskt) leende. Det är energikrävande att surfa… och farligt, även om jag intalade mig att det enbart var till glädje. Att med fridykning bege sig ner i djupet är skrämmande men väl där nere uppenbarar sig något fantastiskt. Äntligen något att vila emot, något som bär en. En solid grund att stå mot. Att gå på. Att lyfta ifrån.
Där vilar jag nu. Det är vilsamt. Jag är så innerligt tacksam att jag vågat ta mig dit ner. Ner som för mig betyder in, in i mitt eget centrum, hjärtat. Stormens öga. Där det råder frid och total stillhet.
Jag kan inte vara med fylld av tacksamhet till Yogan, meditationerna, litteraturen, kurserna, terapitimmarna, resorna och slutligen Oneness som fört mig hem – hem i mig själv.
There is always a beginning and an end.
When something ends, something else comes along.
Trust in the flow of the Universe and learn to love the blessing of change.
Spiritual Awakening
Tänker att tankarna är så negativa, de dras lätt samman i stora orosmoln som skymmer solen, ljuset – livet. Tacksam att jag vet att jag inte är mina tankar, det är nog så nära tillhands att bli fångad av tankestormen när den sveper in, men jag ber om förståndet att stanna i närvaron av något annat, något större som inte berörs, inte så mycket som en tillstymmelse rör sig av vare sig tyfoner eller orosmoln – den närvaron ber jag att uppehålla mig vid när tankarna blir mörka.
Det är ett stort orosmoln över mig just nu. Det är livet som visar mig hur det är. Livet ser ut som det innehåller födelse och död men egentligen är det bara liv – livfullt rakt igenom. Det finns ingen evighet, vi är evigheten. Inte en tanke kan rubba det, det finns inget som kan ta ifrån oss evigheten, evigheten är inom oss. Det är själva livet. Det är inte konstigt att neggotankarna hopar sig som ett enda stort mörker när vi närmar oss det eviga, det är förintelse… men inte av livet som vi kanske tror, det är förintelsen av illusionen av ororsmoln och mörker – det är länken rakt in i det eviga, det som är inom oss – livets ljus, det vi alla bär (är) men så lätt förirrar oss ifrån.
Jag ber om att få uppehålla mig i närvaron och betrakta tankarna därifrån. För från den platsen av närvaro vet jag att allt är bra, allt är som det ska och jag känner att livet är för evigt. I närvaron känner jag livet – i mig.