Find God
Where can we go to find God if we cannot see Him in our own hearts and in every living being.
Swami Vivekananda
Laleh
Ser på Skavlan, vilket fantastiskt första program han sänder. Mycket att beröras av. Laleh är en av gästerna, hon verkar djup och vis, väldigt annorlunda. Precis så som jag känner mig många gånger, djup. Som om jag ser så oerhört långt ner i djupet, mycket längre än många andra. Ser det avskalade. Det som ligger bakom.
För mig har det alltid varit så, att jag kan se det som ligger bortom. Inom. Det är en gåva. Jag förstår det nu. Men som barn var det ibland tungt att bära, allt att se, men ingen som riktigt såg detsamma.
Vet att där inom ligger också visdomen och källan till livet. Men ibland tänker jag att det vore skönt att inte se så djupt, beröras så innerligt, se det dolda. Vara mer som andra. Lite mer schlager liksom. Klatschigare och glättigare. Inte så mycket Laleh.
Skavlan frågar Laleh om varför hon skriver om de stora frågorna, t ex om döden och varför hon inte skriver om kärleken istället. Hon säger att hon börjar oftast så men till andra versen börjar texten bli något annat, något djupare. Hon blir uttråkad.
Jag känner igen mig även här, med mitt skrivande. Jag finner ingen ådra av puls i det lättsmälta, jag vill in i märgen och belysa. Inte kanske varje gång men definitivt mer och mer (just nu). Jag vet inte varför. Har inget svar. Kanske för att vid upptäckten av djupet kan ytan te sig ointressant.
Onenesskväll
Onenesskväll söndag den 15 september
Längtar Du efter djupare kontakt med Din själsliga närvaro. Längtar Du efter en stunds avkoppling och sinnesro.
Vill Du lära Dig mer om att särskilja sinnet och tankarna från själens närvaro och röst.
Oneness Blessing och Oneness Teachings lett mig närmare min själ och hjärta. För mig härstammar det från Vedantan, samma källa som Yogan. Yoga betyder förening. Oneness har förenat mig med mig själv. Fört mig hem. Tillbaka till källan. Det eviga. När jag är i kontakt med själen så ter sig livet annorlunda. Lidandet försvinner, tankarna genomskådas av något större, något vackrare. Det genomskådas av sanningen, sanningen om vem jag egentligen är. Vilka vi alla är. Vi är ett.
Här finner du mer information om höstens Onenesskvällar.
Känn Dig varmt välkommen!
Yogaretreat Indien
Yogaretreat Indien 15-24 november 2013
Det känns overkligt och ändå så oerhört hemvant att återvända till Indien och byn Lachipur, denna gång med en grupp svenskar med mig. Det kommer bli magiskt, innerligt och värmande för oss alla, även för mig. Nu är det 8 intresseanmälningar inkomna och funderar du på att följa med så får du givetvis ringa eller maila mig med tankar eller frågor.
Här finner du mer information om resan.
Din gåva
Ge är livets gåva
Guds gåva genom Dig till världen.
Om Du gav under en timme idag,
vad skulle Du Ge då
och till vem?
Savita
Stormens öga
Även om det ter sig som en orolig tornado i sinnet vissa gånger, tumlar runt med farhågor, faro-vågor. Så har jag upptäckt kärnan. Stormens öga. Där det alltid är lugnt och stilla.
Många dagar förr sprang jag i affekt av min rädsla, flydde undan eller än värre med mitt stora ego (kontrollanten) försökte styra om tornadons kurs och riktning. Fösa den till annan plats långt bortom mig.
Sen någonstans i utmattning av alla mina åtgärder och hemliga agendor (hemliga även för mig) att undvika rädslan och dess mörker så kapitulerade jag och gav vika. Jag la mig utmattad ner i ekorrhjulet och den slappa kroppen föll långsamt och segt ur, farten saktades ner och jag låg helt stilla. Mötte det jag behövde möta. Möter fortfarande det jag behöver möta. Först orkade jag inte fly och (be)härska rädslan nå längre. Nu vill jag inte. Nu förstår jag bättre. Den är inte till för att besegras, den är till för att mötas. Den får mig att växa, resa mig och gå än djupare in i den. Den för mig rakt in, till centrum av stormens öga. Och tro mig, där försvinner allt. Eller egentligen försvinner ingenting, allt är kvar, men rädslan upptäckts som en illusion i varandet av mitt inre. I min kärna, kalla det hjärta eller själ, där finns inget att frukta, där finns mer än kärlek.
Stormens öga är sinnesro, frid och glädje. Stormens öga är kärlek.
Rädd att bli kvar
Rädd att jag blir kvar. Rädd att ge mig av. Hur jag än vänder och vrider så är sinnet rädd. Alltid rädd. Innerst inne är det så. En tornado av rädsla, virvlar hit och dit, kappan svänger med vinden. Alltid virvel, virvel av rädsla.
När jag tonar in på lugnet, det som finns i hjärtat så vet jag att jag kommer bege mig av en dag. Det har jag alltid vetat. När tiden är mogen. När tid är. ”Vänta då för Guds skull tills jag är mogen!”, ropar sinnet inifrån Tornadon.
Jag vilar i att det är inga beslut att ta, vet att vi en dag ger oss av. Tar vårt pick och pack och lämnar stan. Det känns så, har alltid känts så. Vet förstås inte om det är sant, men det känns så. Inte inne i Tornadon såklart, men i hjärtat.
Jag känner mig hemma vid Mälaren. Tänker varje gång när jag vänder hemåt från någon trip och åker norrut på E4:an, passerar Uppsala eller E18 efter Bålsta att nu åker jag åt fel håll. Därefter strävar det mer och mer emot ju mer norrut jag åker. Det känns fel. Det känns motvals. Avigt. Mothårs. Ja, mothårs känns det. Inget riktigt flöde. Gör lite ont. Och ändå har jag bott i Dalarna hela mitt liv och min familj härstammar från den Norrbottniska viken. Norr är min rötter, men det är inte jag. Aldrig varit. Jag har alltid alltid längtat söderut.
Men jag vilar i stormens öga. Vet att det visar sig en dag. Den dagen. Det finns inga beslut att ta. Jag är där jag ska. Helt säker på det. Vi är alltid där vi ska. Jag är här, så då är det här jag ska vara. Jag är här, i mellersta dalom, den grådisiga staden lagom. Det är så det ska vara idag, just nu. Och jag har som tur var lärt mig älska var eviga minut (Ja, inte alla, inte alls, men väldigt många av dem), vara tacksam och fylld med där jag är och vem jag är. Även med en tornado av rädsla och med ett hjärta av längtan. Det är jag. Och det är faktiskt väldigt bra. Kunde inte vara bättre. Allt är som det ska.
Ps Inlägget belyser min längtan, min rädsla och min kärlek till nuet. Vill bara betona att min vardag är fantastisk här på Solduva, i mellanstaden Borlänge med alla vännerna, familjen, grannarna, naturen… skulle kunna fylla på i evighet på den listan, kärleken till min stad, mitt hem.
Foto: Gunilla Persson
Humor
Blessed are those who have a sense of humor,
for they will laugh with God.
Terry Linn Taylor
Mary Beth Crain
Galna idéer
Träffade en inspirationskälla igår, han heter Patrik Andersson och han fick den smått galna idéen om att här i Borlänge bilda och anmäla ett Somaliskt Bandylag till VM 2014 i Sibirien. Det ena ledde till det andra, dörrar öppnades, ända in till Somaliska regeringen som behövde ge tillstånd och nu spelas det hela in som film med inga mindre än Filip och Fredrik. Hur gick detta till? Ja, till och med Patrik ställer sig frågande. Han säger att det ena ledde till det andra. Allt flöt på. I himlens fart.
För mig är det självklart att Patrik är spindeln i nätet till något större, som leder till att människor möts, på riktigt. Att isen blir centrumplatsen där hjärtan smälter, öppnas och strålar samman. Inte undra på att dörrar öppnas, när vi följer våra hjärtan och/eller galna idéer och lever i tillit, tilliten till något större. Tilliten till att det vi vill åtstadkomma faktiskt är gott… och gör skillnad.