Det finns inget växande utan förändring,
ingen förändring utan rädsla eller förlust,
och ingen förlust utan smärta.
Varje förändring innebär en förlust av något slag:
Du måste släppa taget om det gamla för att kunna uppleva det nya.
Rick Warrren
Leva med mål och mening
Vad i hela världen gör jag här?
Efter att barnen gått till skolan åker jag och Izabelle till Falu Lasarett för att hälsa på en anhörig på avdelning 27, hjärtmottagningen. Direkt innan för entrén möts jag av två välkända ansikten, förstår när jag ser deras kläder och sladdarna som hänger lite här och var på kropparna att de inte är som jag, besökare. De är inlagda på avdelningen trots att de är ”unga”, i min föreställning 10-15 år yngre än dem jag förväntar mig att se här. De är solbrända och ser alerta ut i kroppen, möter mig som vanligt, så som vi mötts många gånger förr på deras respektive arbetsplatser. Men de är unga. De borde vara på jobbet, hänga med barnbarnen, plocka kantareller eller gå på golfbanan – de borde inte vara på avdelning 27.
Kan jag tycka..
Ett annat möte, på en annan plats, är med en butiksanställd som påtalar hur stressigt jobbet är, hur svårt denne har att sova om nätterna då jobbet och tidspressen ger sig tillkänna. Mötet blir kort, personen drar iväg med andan i halsen till nästa uppgift.
Jag minns min egen stress. När jag tillsammans med min kollega Patrik ägde Må Bättre i Falun. Jag minns sömnlösa nätter, hjärtklappning, panikångest, grinigt humör och till slut varken tid eller lust till att vårda mitt serviceyrke, familjen eller andra relationer. Jag minns hur stressen åt mig inifrån. Magkrämporna, öronsuset, hälsporren, domningarna…
Jag led av stressen, det gjorde inte Patrik. Vi stod inför exakt samma tillvaro, samma problem att lösa, samma ekonomiska situation, samesame, jag led, han mådde prima. Det jag lärde mig om mig själv då är att det är inte hur jag har det utan hur jag tar det. Jag tog det annorlunda. Mitt psyke klarade (just då) inte av samma dos av dagliga moment, telefonsamtal, obesvarade mail. Jag tog det för personligt och alldeles för allvarsamt. Jag fick ofta nypa mig hårt i armen och säga till mig själv: Sofia, andas det är lugnt. Du jobbar inte med hjärtsjuka barn eller på en akutmottagning.
Som Karlsson på taket säger; det är bara världsliga ting.
Hur som, vi är alla olika. Det beror säkert på anlag och miljö och massa annat, hur eller om man upplever stress. Jag upplevde den och den förde mig i raskt takt längre och längre ifrån mig själv. Min kärna. Mitt hjärta.
Det jag vill komma till är att oavsett hur stressigt arbete vi har, hur stor påfrestning vi utsätts för och vår kapacitet att hantera det så ligger ändå det yttersta ansvaret hos oss själva. Jag är ansvarig över mitt liv. Jag har förmåga att ändra mitt liv. Nej, det kanske inte leder till samma slant i lönekuvertet, istället kanske ett lönekuvert från annan avsändare. Men det är nog ytterst få arbetsgivare som besöker avdelning 27 (vem vet om chefen själv varit inlagd där redan). På avdelning 27 kommer anhöriga, barn och kanske föräldrar, de som står oss närmast. De kommer dit, de som redan lidit många år av vår stress. Dem som stressen leder oss bort ifrån. De som lider, kanske mer än oss själva. De är dem vi ska se i ögonen där på avdelning 27, om vi har turen att ha ögonen öppna och hamna där när hjärtat ger vika.
Snälla, sluta skyll på arbetsklimat och arbetsgivare. Sluta skyll på andra omständigheter. Det är bara svepskäl för att inte våga ta ansvar över din egen hälsa. Det är ditt ansvar. Och du vet vad som får dig att må bra. Du vet vad att skala av. Jag säger inte att det är lätt och enkelt. Det kan vara enormt påfrestande för sinnet (egot) och du får troligtvis möta massor av rädslor om trygghet, ekonomi och livsstil. Men där på andra sidan, bortom fulltecknat liv. Där kan du andas. Där kan du leva. Förhoppningsvis länge och väl. Din hälsa är allt du har. Utan den försvinner i alla fall allting.
Med kärlek ♡
Learn to enjoy every minute of your life. Be happy now. Don’t wait for something outside of yourself to make you happy in the future. Think how really precious is the time you have to spend, whether it’s at work or with your family. Every minute should be enjoyed and savored.
Earl Nightingale
Vem är jag att veta vad som är bäst för mig. Vem är jag att styra och upprättahålla livets flöde. Jag kanske tror i mitt högmod att jag klarar av det, att jag är härskaren över livet, inte bara mitt utan gärna andras med. Men sanningen är den att livet härskar över mig. Livet har bjudit in mig att leva just det här livet, i just den här kroppen. Livet är pulsen som leder både mig och allt annat. Livet är den som bjudit upp till dans och den som nu för mig i dansen. Människan spår men Gud rår. Gud är detsamma som livet för mig, själva livsenergin. Varandet. Nuet. Alltet. Jag har faktiskt ett val, jag kan sitta på passagerarsätet och fylla mina dagar med rodda karta, kompass, hålltider, stationer, turistguide… ja allt som hör researrangören till. Eller så kan jag välja att resa första klass, som den inbjudne resenären som jag är och låta livet självt (Gud) rå om hela resan. Jag är med. Men jag styr inte. Jag är inte upptagen med något annat än att ta emot livet (resan) så som det ges mig. Vissa stationer på resan stannar vi länge på, andra lite flyktigt. Många gånger behöver jag jobba, med det som ligger framför fötterna just nu och det jag har i händerna. Vissa gånger erbjuds jag vila, att bara slappna av. På några hållplatser i livets väg möter jag fantastiska människor, bara för ett ögonblick eller som slår följe en tid. Vissa stunder reser jag ensam. Ibland är det tystnaden som jag får uppleva, andra gånger liv och rörelse. Vad som än är, så följer jag med ansträningslöst och låter resan, stoppen, människorna, omständigheterna visa mig vad att uppleva – för stunden.
Jag har ingen agenda, ingen plan mer än att ge mig hän, fullt ut, och åka med. Jag är här för själva resan, inte för slutstationen. Jag har ingen aning om den här resan någonsin tar slut eller när. Jag har en enda inbjudan i min hand – att åka med.
I know that when I pray something wonderful happens,
not only for the person that I am praying for, but also for me.
I am being heard.
Maya Angelou
Blessing, vilken blessing att bli fotad av Pia!
Här kommer lite smakprov av vår fotosession ….
Jag förstår att jag har inget val. Jag måste skriva. För mig just nu är skrivandet som andetagen, jag överlever inte om jag inte skriver. Jag tär mig själv inifrån om jag inte låter orden komma ut. De äter upp mig. Så fort jag sätter dem på pränt, för mig själv, här på bloggen, i böckerna – what ever – så befrias jag… jag andas. Livet andas genom mig.
Det finns massor av tankar, bra eller dåligt, publicera eller begrava i byrålådan. Framgång eller annan karriär. Men det är trots allt bara tankar, tankar hör till sinnet. Det är inte sinnet som skriver, det kan tänka så mycket det vill om mitt skrivande. Det är helt orelevant. Sinnet har ingenting med det här att göra. Det är någonting större som pulserar genom mig. Jag har ingen aning om vart det ska, till vilket syfte eller varför jag. Men ut ska det, så mycket har jag listat ut, ut ur mig. Det är (just nu) mitt sätt att andas och det får mig att må ofantligt bra.
Tack för orden. Tack för flödet. Tack för andetagen. Tack för livet. Jag känner det… det strömmar starkare genom mig med varje bokstav.
Det finns ingen författare, bara skrivandet.
Oriah Mountain Dreamer
People completely forget that you need to live.
Who has time for this?
Each teaches someone else, what that should be, and no one ever seems to be satisfied.
If a person wants to live, he must learn to take things one:
what they are, and accept yourself as you are.
Osho
Nu flödar skrivandet… Men det har ju flödat i perioder annars också. Jag har funnit att en stor issue för mig är rösten som säger att jag inte är bra nog, det är ändå ingen som vill läsa det här. Det kommer aldrig att bli utgivet. Men faktum är att jag nyss upptäckt en ännu räddare röst, som dolt sig bakom den andra. Och genom den upptäcker jag att jag är rädd för att få framgång, tänk om jag uppmärksammas, tänk om människor tycker om det jag skrivit – och vad är det farliga med det då? Jo, då syns jag. Då tar jag plats.
Även om det säkert inte syns så väl på mig eller mitt sätt att vara så är jag rädd att ta plats. Jag är rädd att bli bedömd och granskad. Jag är rädd att människor ska vara avundsjuka på mig och det liv jag lever. Jag är rädd för att visa mig glad, strålande och full av livsflöde. Jag är rädd att människor ska välja bort mig för att jag är jag och för att jag mår bra.
Den rädslan har jagat mig genom livet. Och givetvis format mitt öde. Den rädslan hindrar mig från att skriva klart mina texter, rättare sagt gör mig livrädd att slutföra och sätta punkt.
Rädslan visar sig givetvis genom många områden i mitt liv. Jag ska med glädje kika djupare in och upptäcka vart. Jag ska möta den så nära som jag bara förmår. Jag ska inte springa ifrån den nå längre och inte förneka den heller, nu ska den ljusbeläggas och ses. To see is to be free, som Bhgavan säger. Jag ska hålla den, känna på den, uppleva den och skriva om den. Rädslan är här för att upplevas och omfamnas. När jag håller den så håller jag mig själv. Jag kan inte bli av med den med min egen kraft, den har präglat och format mig som person, den är en del av mig. Genom rädslan lär jag känna mig själv, den lilla Sofia inom mig.
Jag ska säga till henne många gånger hur mycket jag tycker om henne. Hur mycket jag tror på henne. Att jag älskar allt hon skriver. Att jag älskar henne även om hon inte skriver. Att jag älskar henne för den hon är, med både rät och avigsida, genom oväder och solsken. Att jag ska fortsätta stötta henne då hon är osäker men framför allt hejja på henne i framgång. Lära henne att vi kvinnor behöver hejja på varandra i strålkastarljuset och uppmärksamma varandras varande. Att en stor kvinna är den kvinna som tar plats intill en annans kvinnas ljus och inte bara letar sig fram i mörkret och skuggan. Jag ska ge henne mod så att hon välkomnar dömande, misstycke och avundsjuka, insikt att det säger allt om de andra och mycket om hennes framgång – och ge henne visdomen att förstå att det säger inget om henne som person. Jag ska ge henne den sanna kärleken, den utan förbehåll och krav, kärleken som är fri – den ska jag ge henne så mycket av att hon svämmar över och naturligt ger den till sig själv.
Jag ska fylla på och fylla på, tills hon är ett med livets flod.
Det är min gamla rädsla som gör sig påmind, som jag omfamnar. Jag är fylld av tacksamhet att nu leva ett liv med många oerhört vackra soulsisters som gläds åt mig precis som jag är – så tacksam!