2013-08-15
Suddar ut det sista av mina förväntningar, vill verkligen inte ta dem med mig på Vedic Art-kursen i helgen. De får vara någon annanstans, inte i mitt sinne iaf. Nu åker jag till Järvsö och Renée Briegs Vedic Art (och Yoga) weekend med tomt sinne och öppet hjärta. Köpte mig en T-shirt igår på rean, en sån där som jag kan ha på mig utan att vara rädd för att sulla. Jag ska ta kort på den sen så får ni se mantrat jag ska boosta mig med.
Inte ett alster jag hoppas få med mig hem, ja mer än för att själv se tillbaka på hur fritt jag släppt loss då, men inget att rama in och hänga på väggen. Jag åker inte för att måla, jag åker iväg för att se djupare in i mig själv. Belysa sådant jag inte mött förut – så den enda förväntningen jag kanske har kvar då är väl just den att öppna hjärtat än mer… för mig själv.
2013-08-15
Vi accepterar inte oss själva,
för vi är inte beredda att se oss själva.
Sri AmmaBhagavan
2013-08-14
Måndag 19 aug kl 21.50-22.00
Förbered dig 5-10 min innan genom att sätta dig skönt tillrätta, du kan tända ljus och sätta på någon rofylld musik. Om du önskar ber du i ditt hjärta om en intention just för Dig med deekshan (alltså inget du behöver uttala till mig eller ngn annan, utan en medveten bön i ditt hjärta).
Jag förbereder mig på samma vis och skickar deekshan via min intention och det gudomligas närvaro kl 21.50-22.00. Efteråt kan du avsluta med att ligga ner i Savasana (ligga på rygg) och vila. Fyll hjärtat med tacksamhet till det Gudomliga som verkar i Dig och i oss alla ♥
Önskar Du ta emot deekshan så skicka mig ett mail, sms eller skriv här nedan i kommentarsfältet (innan kl 21.30, sedan börjar jag förbereda mig) så tar jag med dig i min intention. Du kan också begära att få gå med i Facebook-gruppen: Oneness Blessings with Savita för att ta del av alla tillfällen och även anmäla din medverkan.
mail: mail@sofianorgren.se
2013-08-14
Medans sinnets (egots) röst ber jag att avvakta, vara försiktig med vad jag skriver så att inte människor får för sig att jag verkar knasig så pockar själen på mig att berätta om vad jag varit med om, vad jag faktiskt vet (inte alls kan bevisa för ngn annan, men vet för egen del) och kanske kan uppmuntra andra att finna detsamma inom sig.
Förut så vet jag att jag lärt ut på min workshop att kropp-sinne-själ är ett. Jag vet att allt är ett numer, så egentligen är det sant. Vi är alla ett med allt, vi hänger samman du och jag oavsett om vi vill det…bla bla bla
Men det jag har märkt för egen del sedan jag började med Oneness Blessing är att när jag försätts i ett djupt meditativt tillstånd så särskiljs sinnet (alltså tankarna) och kroppen och betraktandet (själen). Jag uppfattar det som en essens som betraktar, det som betraktar ser kroppen som sitter där i meditativ ställning, hör och ser andetagen i kroppen, uppfattar ljud i rummet, iakttar. Det som betraktar uppfattar också tankarna, själva sinnet och det är som ett (försöker beskriva min upplevelse) tankemoln en bit bort från kroppen. Alltså en enhet med kropp som sitter och mediterar. En enhet med aktivt sinne som det flödar tankar igenom en bit bort. Och så själva betraktandet som jag upplever som – bakom allt detta.
Tänk dig en serieteckning. Vi är båda med i serien, du och jag. Du sitter framför mig, jag sitter någon meter bakom. Jag ser dig. Jag ser också dina tankar, precis som en tankebubbla en bit ovanför ditt huvud. Precis så upplever jag det. Fast det är bara jag där. Jag ser min egen kropp. Jag ser mina tankar. Jag ser dock inte mig själv, själva självet (själen).
Problemet som jag förstår det när jag läser (och upplevt för min egen del) min vedantalitteratur och OnenessTeachings är att vi människor (som oftast) enbart och för fullt identiferar oss med kroppen och tankarna. Vi missar att vi är den som betraktar. Genom generationer så har kontakten med själen valts bort till förmån för allt som identiferar sinnet (egot). När vi tappar kontakten med själen blir vi rädda, vi tror att döden är slutet med allt och vi hamstrar på oss av saker, upplevelser, mat, relationer i panik över det sista andetaget som får det att vara över. Vi samlar och jagar, livrädda att stanna och känna. Och det är just jakten och språngmarschen som håller oss ifrån själskontakten. Den visar sig när vi stannar upp, stillar oss och mediterar. För vissa inte förrens vi kapitulerar. Inom Yogan lär vi oss att betrakta sprickan när inandningen tar slut och innan andetaget övergår i en utandning (eller tvärtom), den stunden där emellan in och utandning, ut och inandning. Den är som döden. Tomhet. Ingentinghet. Det är just i den sprickan, tunn som ett litet nålsöga, det är där vi har passagen till själen, det eviga livet. Källan av livsenergi.
Med tanke på min inledning om egots röst. Det är ju bara ren rädsla att tappa fasaden, tappa kontrollen inför människor. Rädslan att inte bli accepterad, passa in, vara omtyckt. Jag vill krackelera den fasaden och den rösten. Jag vet att jag behöver visa mig som jag är där bakom dessa stängda dörrar, bakom fasaden. Visa att jag faktiskt är ingenting, ingenting av det jag visar upp för mig själv och andra. Jag är ingenting. Jag är något osynligt, oförstörbart evigt föränderligt – jag är gudomlig energi (själsstoff) precis som du. Och är det någonstans jag vill mötas så är det just där… bortom tanken, bortom fasaden – där vi alla är ett. Där ett är lika med alltet.
Så det finns alltså inget att jaga eller springa ifrån, det vi är rädda för är det vi redan är. Vi är evigt liv. Vi är själslig energi. Vi kommer från den källan, vi vänder tillbaka till den källan. Sinnet är livrädd för den tomheten som själen erbjuder, för det innebär att allt sinnet kämpat på att bygga upp alla år kraschar (genomskådas) men sanningen är att det är enda sättet att uppskatta något för var det är, det är när vi är i kontakt med själen – själen gör oss levande. Själen försätter oss i kontakt med det riktiga livet, det sanna. Det är då vi lever…
Tack för orden,
att skriva detta försatte mig i kontakt med själen och jag känslan av att jag leva!
2013-08-14
Det börjar med acceptans. Hur kan du komma i kontakt med din sanna källa om du inte accepterar och inser att du redan är källan. Och inser att allt ditt sökande har varit i fel riktning. Det är som att du försöker ta någon annans syre. Du ser att någon annan andas. Du vill också andas. Så du söker syre där den andra människan funnit syre. Du söker och kanske till och med tar syre från någon annan. Det vet du att det inte går. Det är helt omöjligt.
Sanningen är den att det finns syre till oss alla. Du behöver inte söka någon annanstans, helt naturligt andas din kropp utav sig självt. Den behöver ingen konstgjord andning. Den behöver inte gå någonstans för att andas. Den är gjord för att andas. Det enda du behöver göra är att andas och du får det syre du behöver. Källan av syre är oändligt. Källan av syre finns för oss alla.
Din första insikt är att källan till visdom, balans och din helhet finns inom dig. Sök inte nå mer. Gå inom. Finn där.
Nästa insikt är att du behöver syre för att kunna leva. Du behöver andas annars dör du. Du behöver dina andetag för din hälsa.
Samma insikt är att du behöver kontakten med källan för att bli hel. Kontakten med källan för att nå upplysning. Kontakten med källan är enda vägen. Den enda sanna vägen. Syret behövs för din kropp. Du behöver andas för att leva.
Om du vill uppnå balans i ditt inre och uppleva det verkligen flödet av sann livskraft behöver du inse att den sanna vägen är till källan. Källan inom dig. Det finns ingen annan väg. Det finns ingen väg. Det finns bara en stor STOP-skylt vid vägkanten som ber dig stanna. Stanna utan att vänta på något annat. Stanna för att möta dig själv. Själva stannandet är det första steget. Det enda steget du skall ta dvs inte gå någonstans alls. Stanna vid STOP-skylten och vänta, såsmåning om kommer du att märka att källan är där. Har alltid varit där.
Text från aug 2010.
Inser hur länge jag skrivit och hur mycket jag älskar det.
Tacksam ♥
2013-08-14
Enkla yogatips för att vakna upp!
2013-08-14
None but ourselves can free our minds.
Bob Marley
2013-08-13
När jag sluter ögonen, tar ett stilla andetag och låter närvaron gå inåt… då finner jag det jag söker. Där inom finns sinnesron. Den ligger och vilar, som ett djupt sovande barn, så vacker och så skör. Så innerligt sårbar och nära. Så innerligt tryggt vilar den med livet – närvaron. Precis som ett oskuldsfullt litet sovande barn. Det bara är. Är där. Jag sluter mina ögon, andas stilla och med andakt… låter min närvaro sätta sig intill. Vi blir ett jag och det lilla barnet. Vi blir ett. Jag med min närvaro vilar tryggt och oskuldsfullt intill närvaron av det högre. Det fria. Det allsmäktiga. Det är där jag finner ro. Där jag finner frid. Där jag finner mig själv.
Om Shanti ♡
2013-08-13
Do not dwell in the past, Do not dream of the future.
Concentrate the mind on the present moment.
Buddha
2013-08-13
… är absolut där det ska vara, i byrålådan eller i kreativtflöde, olika från dag till dag. Det följer givetvis inte min (läs: sinnets) plan, givetvis inte, allt jag skriver handlar i roten om att släppa sinnets föreställningar som oftast skapar lidande och ta emot livet som det är. Låta livet göra det det är expert på – föra oss på vår livsresa.
Jag bannar mig (lider) om jag vänder tanken mot sinnets deadline och ser att den är passerad med en månad. Jag känner förvirring (alltså lidande) när jag läser texterna med sinnets ögon och ser oreda, oordning och hur inget hör samman. Jag upplever oro (lider) inför framtiden om jag litar på sinnets lagda framtidsplan. Jag känner mig ensam (lider) när jag tror att jag står här helt själv, för när jag kikar omkring så är det bara en identifikation här, ett sinnets id. Vart är sinnet liksom. Och vem är det att lita på. Det försvinner så fort man verkligen vill konfrontera och se det. Det finns inget att hålla mig i. Det finns inget som bär mig.
Istället väljer jag att stå åt sidan, jag ser sinnets identifikation för vad det är. Jag ser hur sinnet har styrt, ställt, ordnat, strukturerat allt samman för att trygga sig självt inför det som komma skall. Jag ser hur sinnet aldrig är i nuet. Jag ser hur sinnet är rädd. Jag ser hur sinnet aldrig någonsin kommer vila i det som jag tror på – det som jag är. Jag sörjer för sinnet, för dess ödslande av energi, för dess outtröttliga arbete.
Jag vet att jag inte är det. Jag kan omöjligtvis vara ett sinne. Har aldrig varit det, kommer aldrig någonsin att bli det. Även om allt det gör är försök att hålla mig kvar i identifikationen. Jag har glädjen att ha upptäckt att jag är något större, något evigt, något som sträcker sig samman med alltet. Jag är en del av alltet.
Alltet har en plan för mig. Alltet har en plan för mitt skrivande (… eller inte). Jag har ingen förmåga att se om jag skriver för att skriva ur mig eller skriver för att någon ska läsa. Jag kommer aldrig kunna styra vem som skall läsa det. Aldrig. Det enda jag förmår göra är att ta emot orden när de kommer. Hålla mig öppen och låta dem flöda ur. Leva i stunden och följa det som är precis här och nu. Dokumentet må ligga öppet (till sinnets tycke väntande) men livet kallar mig till grötfrukost. Mot gungorna i lekparken. Kurret i barnens magar ställer mig vid spisen. Solen bjuder mig ut. Benen tar mig på en promenad. Vännen knackar på för fika. Telefonen ringer… Livet pågår för fullt. Jag vill inte missa det. Jag skriver om förmågan att leva det, dvs släppa viljan att styra det, och istället varje dag, var eviga sekund ha förmågan att ta emot det. Leva utan lidande. Leva i kontakt med livet självt. Leva i samma livspuls som en stillsamt åldrande ek likväl leva det lika tillitsfullt som en dagslända.Det är det det handlar om, iallafall för mig.
Att skriva eller att icke skriva, det är inte frågan.
Vad är meningen med livet är frågan jag ställer mig var dag.
Och alltid klingar livet sitt eko till mig – att leva det såklart!
Vissa stunder lever jag mitt i mitt skrivande.
Vissa stunder lever jag med barnen.
Vissa stunder lever jag på yogamattan.
Vissa stunder lever jag med händer i diskvattnet.
Jag lever med det som är – det är min uppgift. Det andra tar livet självt hand om.
Namaste
Sida 164 av 483« Första«...1020...164165...170180...»Sista »
