Believe

In the sky, there is no distinction of east and west;
people create distinctions out of their own minds and then believe them to be true.

Buddha

 

Skrivarstund

Nu är jag igång igen, passar på när Izabelle sover och barnen leker med kompisar…

 

Work of art

 

Bubbel bubbel

Känner mig som en skakad champangeflaska på nyårsafton där korken precis har flugit mot stjärnhimlen, det bubblar ord ur mig och inspirationen bara flödar.

Med det otroliga stödet av min kära make så har jag lyckats skriva flera timmar i eftermiddag. Jag satt på sängen och skrev och skrev, ibland i sällskap av barnen men oftast ensam. Oscar var till och med upp och frågade mig om jag ville ha fruktsallad, sen skuttade han nerför trappen och började beskära och kom stolt upp men en skål efter en stund. Vilken lycka!

Vet inte vad det ska ta vägen, känns lite läskigt när jag läser det jag skrivit. Vet att man inte ska läsa det man nyss skrivit, det står i alla skrivarböcker som de ’riktiga’ författarna har skrivit. Där står det också att man helst ska skämmas lite över texten, känna sig lite avskalad och naken. Det gör jag nu, känner mig blottad, fast ingen läst. Pirrar i magen, som om jag luktat på den där champangekorken i alla fall.

 

Morgonens skörd

Kreativiteten har fått liv, jisses vet inte vad som sker men det bara pumpar livsflöde i hela mig och jag kan (och vill) inte annat än hålla i hatten och enjoy the ride… morgonens skörd ser ut som så att;

Jag bokat in mig för en hotellnatt för att skriva vidare på min bok (den av dem alla som ligger främst i pipeline). Jag försöker fånga tillfällen här hemma mellan husmodersbestyren men lyckas inte hålla flödet uppe hela tiden och få ner alla tankar och idéer när de kommer. Nu vill jag bara åka iväg och tömma hur mig. Tömma, låta det flöda och bara skriva på.

Jag får ingivelser ibland och en god egenskap jag har (tycker jag själv) är att jag inte stannar upp och analyserar utan bara följer. Så vips här om kvällen så gick det iväg ett mail till Umasankar (min kära guru, mästare och vän) i Indien där jag erbjöd mig att komma till Universal Peacecenter (deras Ashram) i Lachipur (hans hemby) och hålla en Oneness Awakeningkurs för byborna, utbilda dem till deekshagivare. Givetvis helt gratis, det är min gåva till dem. Jag har så länge längtat efter att bidra på något vis, ge tillbaka, och det här kändes bara helt rätt.

Och svaret jag fick imorse från Umasankar får mitt hjärta att sjunga: Good Pal. You are verymuch welcome. Universal Peace Centre is your, our, everybodys centre. So you are welcome to your home.

Nu är tanken att kombinera min resa och vistelse där med 3 dagars Yogaretreat, för er som önskar att följa med och 2 dagar Oneness Awakeningkurs. Min ambition är att göra denna resa under 2013 och allra helst redan nu innan sommaren.

Även en Yogaretreat vid Mälardalen är planerad 17-19 maj, jag återkommer snart om den ljuva platsen för denna (inväntar en offert från gården jag önskar förlägga den på) samt så planerar jag vidare för kommande Oneness Awakningkurser under året.

Tjohoo vilket spännande år som är här. Det känns som det kommer mycket mer än så. Jag är så lyckligt lottad som får leva det liv jag önskar leva. Livet är magiskt. Tack! Tack! Tack!

 

 

Happy new You

Jag ser hur mycket som har skett sedan jag kom i kontakt med Oneness i somras och ser mer min resa till Indien i oktober som att det var där det nya började för mig. Det nya har börjat manifesteras i mitt liv sedan dess när jag släppt taget om gamla värderingar och trossystem om mig själv och börjat vibrera i samklang med den jag är.

Nu vilar jag återigen i att allt är omhändertaget, att allt är som det ska, allt är bra. Istället för som många gånger förr varit orolig över framtiden, låtit den oron ta kontroll över saker och ting och planera för en trygghet.
Åhhh, så knasigt tänker jag nu. Låtit oro vara vibrationen när jag planerar för en framtid… som således blir fylld av oro. Ta kontroll över något som redan är omhändertaget, vilken ansträningning, inte undra på att jag varit trött.

Nu vet jag att när jag försöker strukturera och planera för framtiden så är jag i mitt lägre jag eftersom jag vet att själen, mitt högre jag, inte kan planera, den bara är, den är i samklang med allt, med hela universum. Den är en ton, en vibration, en energipuls som är jag och när jag tonar in på den så bara vet jag vem jag är, jag är ett med skapelsen, jag är själva skapelsen.

Som jag ser det finns det inget att planera och framför allt inte göra, jag behöver bara vara här i full kontakt och samvaro med själen, då vet jag vad som vill skapas genom mig, då vet jag vem jag är, då vet jag mitt bidrag till världen. Vibrationerna av mitt sanna jag sänds och pulserar genom hela Universum och allt visar sig vara omhändertaget. Människor kommer till mig och jag visas till dem jag behöver, texter flödar genom händerna, orden talar ur min mun, hjärtat sjunger av kreativitet… det är då jag börjar skapa – inte förr.

Det är stor skillnad på att genom sinnets kontroll (som alltid är baserat på en lägre vibration, som oftast en underliggande rädsla) planera framtiden och att vara i ett med själen (som är den högsta vibrationen och alltid utgår ifrån kärlek) och skapa en framtid, en framtid som inte finns, den skapas i nuet, att vara i själen är att vara i ett med livet, där finns bara nu. Det finns ingen framtid att ta sig till det finns inga gamla lagringar att leta upp, det är nu och det bara är.

Happy new me!

 

Inner wealth

The more you just Be 
The Truth of your Self 
The more you can access 
Your own Inner Wealth 

Maia

 

What you want

Det här klippet tycker jag är väldigt inspirerande och passande inför det nya året…

Happy Golden Age!

 

Skrid framåt

Eileen Caddy

 

Nyårsfråga

2013

Jag tänker ställa mig en Nyårsfråga istället för att avge ännu ett Nyårslöfte…

Each of us has a unique contribution to make to the healing of the world, no one no more and no less than anyone else. When we start asking ”How can I contribute to this?” more often than ”What can I get from this?”, then we – and the world around us – will have everything we need.

Marianne Williamson