Kid inside
Psych-K
Beordrade herrarna i familjen till soffan, vilket inte var svårt då det var Zlatan på teve, och gjorde det mysigt framför datorn med tända ljus och en kanna vatten, slog mig sen ner på en kudde på golvet och kopplade upp mig för mitt första skypesamtal. Marias röst var lugn och närvarande, hennes ord kändes som vibrationer som klingade rakt in i cellerna. Jag kände direkt att det här skulle göra gott för mig.
Hon inleder med att förklara att Psych-K även kan beskrivas som Psykologisk Kinesiologi. Hon kommer att göra muskeltester för att få guidning ifrån kroppen och själen i vad som önskas läkas. Hon börjar sessionen med att be om att få göra dessa muskeltester på sig själv i samklang med mitt högre jag, hon tilltalar både min medvetna och min omedvetna del. När hon talar och gör sina tester känner jag hur jag faller i djup avslappning. Jag känner också att jag inte är ensam i rummet trots att Maria ger sessionen ända från Norrbotten är någon/några fler vid min sida.
Hon frågar mig om jag har något jag fått till mig att bearbeta under behandlingen och jag säger att jag vill verka i mitt ljus och jag vill balansera min hälsa. Hon tar dessa önskningar med sig och gör testerna, vilket ger en svag signal på båda. Alltså är det inte det som det är meningen att jag ska läka. Min känsla är både förvåning och nyfikenhet, jag har verkligen ingen aning om vad jag ska bearbeta, jag bara vet att något kommer att visa sig och läka och det alldeles snart.
Maria berättar att inom Psych-K så finnes det vissa områden man alltid jobbar i, jag minns inte om hon sa kanske åtta stycken, så hon gör tester och frågar typ: Skall balanseringen ske inom område ett? Svarar med svag signal. Skall balanseringen ske inom område två? Svarar med svag signal. osv Tills hon får en stark signal på område fyra vilket är: Spirituality. Och så ber hon mig om en siffra, den först som kommer upp och jag säger direkt sju. Oj, säger hon, det här är starkt. Och berättar att min läkning och balansering kommer att ske med innebörden: Jag återtar min arvsrätt av gudomlig kärlek och överflöd.
Nu känner jag i hela kroppen hur dessa ord visar ett starkt mönster av något spänt och blockerat. Hon ber mig att sitta på ett visst sätt med handleder och fotleder korsade och så leder hon mig varsamt in i läkningen. Och jisses vilken läkning jag får vara med om, eller jag kanske bör säga ett starkt återseende. Medans jag sitter där på golvet och tyst för mitt inre upprepar meningen ’Jag återtar min arvsrätt av gudomlig kärlek och överflöd’ så märker jag att orden stakar och jag minns inte hela meningen utan fick lyssna till Maria men efterhand börjar orden flöda och jag tror det är då (eller innan) hon ber mig kalla på den lilla Sofia. Jag märker hur en spänning i hela min bröstkorg transformeras till att mitt eget inre barn sitter i min famn. Hon är mindre än min Maya (som nu är åtta år) så jag tror hon är ungefär 6 år, hon sitter i min famn och lutar sin rygg tryggt emot mitt bröst. Jag snusar på hennes hår och jag gosar med hennes kind. Hon är här! Hon är jag! Hon kommer för att visa mig att hon är mitt ljus, hon är den andlighet och kärlek jag så länge längtat efter. Hon är allt. Hon är så ljus, skir och kärleksfull att jag någonstans längs vägen lämnat henne, jag har övergett henne i tron att hon inte har någon rätt att vara som hon är. Jag möter sorg, smärta och skuld över att ha övergett henne, men det är stora Sofia som känner dessa känslor, lilla Sofia sitter bara här i famnen med sin närvaro och sitt lugn, hon dömer ingen. Hon är så fin och sann. Ju längre jag håller henne och upprepar meningen desto mer spänningar släpper, jag känner hur hela ryggen sjunker samman, jag sitter och hänger som en disktrasa och det är en sådan enormt vilsam känsla att vara i en kropp utan minsta lilla anspänning.
Jag känner att jag är klar. Jag är hemma. Hon är hemma. Jag har öppnat dörren. Vi har omfamnat varandra. Vi är ett. Jag sitter mållös, jag har inga ord, jag kan knappt föra en konversation med Maria och göra ett avslut. Förresten, hur avslutar man en sådan här session egentligen. Det finns inga ord. Det finns bara kärlek. Att just Maria gjorde den här läkningen med mig känns som en större gåva än jag ännu kan förstå, tänk att hon erbjuder mig detta (som en gåva, dvs gratis) fast vi aldrig har träffat trots att hon är gift med min kusins son. Och att hon ringer från Norrbotten, alldeles utanför Kalix där mina rötter härstammar från, för nu förstår jag att jag givetvis ska återta min arvsrätt och mitt inre barn där…
Jag bugar i full vördnad för hennes intuition, rösten från hennes högre jag att maila mig och erbjuda mig en behandling. Och jag niger i tacksamhet för mitt eget högre jag som gav mig en positiv känsla trots att sinnet ville säga mig att invänta erbjudandet tills efter min Indienresa eller överväga att avböja inviten helt.
Om Shanti
Namaste
Maria är väldigt försynt och mjuk av sig, hon skulle aldrig få för sig att be mig om något, men jag bad om hennes mailadress ifall det är någon av er som läser som känner att ni vill kontakta henne för en Psych-K behandling, en upplevelse för livet!
Maria Larsson
vikstrom.maria@gmail.com
Gåvor
Det jag saknar med att inte jobba på ett ”vanligt” jobb med kollegor är just kollegor, jag kan sakna surret vid fika bordet och jag kom just då på mig med att sakna möjligheten att gå på julbord. Hann knappt tänka tanken igår för inom loppet av några timmar så får jag ett sms av en yogakollega som undrar om jag vill gå på julbord med henne och 15 andra likasinnade.
Och under gårdagen fick jag också ett fint meddelande på Facebook av Maria som erbjuder mig en gratis Psych-K behandling via Skype. Och så tog jag till mig rådet från Helena om att läsa Malin Berghagens bok Yoga och köper den idag och vad finner jag där, jo att Malin berättar om sin resa till Indien och Oneness University och skriver bl a ”Men jag skulle inte på någon yogakurs, utan snarare på en inre resa som skulle bli mer fantastisk än jag någonsin kunnat ana.”
Det jag försöker säga är att livet är fyllt av gåvor. Vi får dom utsträckta till oss precis hela tiden, vi får det vi ber om. Så det gäller att välja sina tankar och önskningar och framför allt om livet tycks visa sig utan gåvor verkligen rannsaka vad vi tänker om oss själva som gör att gåvorna uteblir. Och kanske även våga se på vad vi har för föreställning om gåvorna och hur de bör se ut och yttra sig och vart de kommer ifrån. Att fastna i en föreställning om saker och ting håller oss bara på avstånd från livet, det som pågår här och nu. Det är som att se åt väster när gåvan sträcks fram från öster. Vi missar den.
Vi är värda ett gott liv. Livet vill gott med oss alla. Det är när vi upptäcker och bekräftar det goda, i stort och smått, det växer och frodas framför våra sinnen.
Namaste
Vi har alla många gåvor som Gud skänkt oss.
Den utmaningen som vi alla ställs inför består i att upptäcka dessa gåvor
och sedan använda dem till fullo i andras tjänst.
John Gray
Självacceptans
Om du vill få ett uppvaknande, är det viktigaste, att du aldrig någonsin försöker förändra dig själv. Oavsett vem eller vad du är. Det som du är, är sanningen. Vad du än är, är det den enda sanningen. Om du säger
att du borde vara det ena eller det andra, är det osanning, det är inte sant. Så börjar med att omfamna dig själv. Börja med att älska dig själv, inte din granne så som dig själv, för du älskar inte ens dig själv. Så börja älska dig själv. Acceptera fullt ut. Du skulle kunna vara en hemsk människa, det spelar ingen roll. Du måste acceptera, älska och vara dig själv. Det är allt. Då kan processen börja. Om du säger, ”Nej, det här är inte ok, jag måste bli någonting annat, kanske inom 6 månader är jag en bättre människa”. Den här ”bättre människan” kommer aldrig att komma. Det finns ingenting som en bättre människa. Du är vad du är, det är den enda sanningen.
Så frågan är; kan du acceptera dig själv? Kan du älska dig själv som du är? Oavsett vilka tankar som du får, vilka känslor du har, vad du än gör. För du har egentligen ingen kontroll som vi föreställer oss. Vi är alla robotar. Vi har programmerats av samhället, vår kultur, vår utbildning och allting som har hänt i våra liv. Allt detta bildar ett program och det är programmet som lever genom dig. Så du kan bara acceptera programmet, ”jag har kort stubin, eller lång stubin eller jag är det ena eller det andra”.
Det är vad du är. Det är programmet. Så omfamna det, älska det, håll det som en nyfödd och älska det. Det är samarbetet som behövs från din sida. Kan du acceptera dig själv? Tillåta tankarna att komma upp, känslorna och de mentala blockeringarna, och omfamna dem. Om du kan göra det, är du redo. Det är vad som krävs från din sida.
Bhagavan
Delad visdom
Tog emot en kvinna för Deeksha igår och samtal kring andlighet och jag känner så starkt i hela mitt väsen hur bra jag mår av det liv jag lever nu och den visdom och andlighet jag får dela. Jag delar något som kommer till mig, jag delar något som inte enbart är mitt, det är vårt. Livet är vårt och Du och jag har så mycket gott att bidra med till varandra, vi sitter alla med nycklar, insikter, tankar och gåvor att ge vidare. Och så är det ju egentligen så att, för få behålla något så behöver vi ge bort det. Genom att ge kärlek så känner vi kärlek. Genom att dela kunskap så upptäcker vi vår visdom. Genom att ge något vackert så blir vi vackrare. Det är som med leendet och vänligheten, de går inte att ge bort utan att vi smittas själva.
Jag vill vara en kanal hela tiden, en öppen och ren kanal för kärlek, andlighet, skratt, yoga, skrivande… ja, allt! Jag vill vara så ren jag kan så att något större tillåts passera genom mig, om det sen kommer ifrån mig, Gud, alltet (samesame egentligen) spelar ingen roll, jag vet att jag fyller ett värde och syfte i livet när jag är öppen och lever det.
Närvaro
Under dagens höstmöte med Dalarnas Författarförbund blev jag varmt avtackad av styrelse och kollegor. Mitt beslut att avgå som ordförande har mötts med djup förståelse och varm famn och idag under avtackningen så kände jag också hur tacksamma de är över den tid jag suttit som ordförande. Jag känner att jag faktiskt bidragit med mycket till förbundet och att jag kan avgå med stolt hållning, det har varit en lärorik tid och jag har fått nya vänner för livet. Relationer är livets krydda.
Jag känner mig redan mer avslappnad och tillfreds, så jag är säker på att jag inte bara kommer bli en bättre författare i och med att jag avgår utan även kommer att bli en mer närvarande och lugn mamma. Livet skänker många insikter och en av de jag ofta kommer på mig med att upptäcka är modet att skala av och styrkan i att stanna upp och vara närvarande. Just närvaron är själva pulsen i allt vi gör, den visar om vi är vakna eller sover. Närvaron är själen i föräldraskapet, yogan, skrivandet och relationerna inte minst relationen med mig själv.
Jag regisserar
Jag ser det som min största rädsla att våga leva mitt liv fullt ut. Jag är rädd att öppna mitt hjärta helt, fullt och naivt till och med för Nogge fast vi levt så många år ihop, jag kommer på mig själv med att spara lite, spara en reserv ifall jag blir sårad så har jag åtminstone nått kvar. Men det är ju inte sant, för om jag blir sårad så smärtar ju hela hjärtat ändå även den biten jag sparat, den kanske inte gråter men den blir säkerligen bitter och cynisk. Samma är det med att leva livet för mig, jag kommer på mig med att hålla igen. Jag är trött på att vara en småsömning liten grå medelmåtta, jag vill släppa fram hela mig, inte för någons annans skull utan för min egen och för Nogge och barnen.
Jag vill verkligen ta plats i mitt liv, jag vill inte spela huvudrollen utan jag vill leva huvudrollen. Jag vill sätta mig själv framför min egen strålkastare och jubla och heja på. Jag vill ta vara på livet och allt vad det erbjuder. Jag vill inte göra plats för någon annan eller lägga upp reservplaner för vad som komma skall. Det finns ingen annan att lämna plats åt i min film, den är min. Du har din egen och ändå har jag fått för mig att det är artigast att inte ta för sig alltför mycket av det goda. Men jag vill ha allt det goda, det är mitt liv och jag vill njuta av det. Livet är ju här, filmen rullar nu och jag kan fylla den med vad jag vill. Jisses, den rullar nu och huvudkaraktären väntar fortfarande på att jag ska ta plats.
Vad är det regissören säger, tystnad, tagning och action!