Det är lite lugnare på bloggen på helgerna. Jag väljer medvetet att vara mer med min familj och ta vara på tiden tillsammans. Jag vet att ni har överseende, jag tror ni är många med mig som balanserar familjelivet med allt det andra och vet vad som är viktigast.
Livet är faktiskt kort och dagarna med dom här små trollen går fort, vips så vill dom inte göra snögubbar och snöänglar ute på sjön en solig vinterdag med mamma och pappa. Så jag njuter så länge det varar…
Startade med teknikstrul och inledningen hann ej med att bli inspelad, men här är den iallafall, min Pecha Kucha om resan till Indien och mötet med Sunyogan. Vi var åtta stycken som presenterade varsin Pecha Kucha igår kväll i Tällberg. En salig blandning med bland annat en stol, en zebra och yllestrumpor…
Äntligen kom jag ut i ett forum och fick möjlighet att berätta om Sunyoga och min Indienresa, upplevelsen som sjunger i mitt inre. Presentationen Pecha Kucha är 20 bilder á 20 sek, så det är kortvarig tid i rampljuset – men det gav mersmak!
Det har varit en lång dag i Leksand och Tällberg och nu ska jag sussa. Nöjd över mitt mod och tacksam över gåvan att sprida detta vidare.
Är återigen uppe vid Siljan, jag dras hit av många anledningar just nu. Idag är det ett businessevent MoneyMoneyMoney på Klockargården i Tällberg som vi elever på Kreativt Entreprenörskap skall delta på, delta som besökare skall tilläggas.
Och ikväll så håller jag en Pecha Kucha (en föreläsning med 20 bilder á 20 sek) om min Indienresa och mötet med Sunyogan och jag har en känsla av att det blir både roligt och känslofyllt för mig – den resan är etsad djupt i mitt hjärta!
Att leva en dag utan dömande är min intention. Det är i alla fall en början, eftersom jag vill leva alla dagar utan att döma.
Det är så lätt att falla in i dömande tankar om trafiken på vägen till jobbet, hur den ene kör för fort och den andre för sakta. Och kommer sedan någon sen till mötet som vi bokat så är det lätt att döma orsaken till detta, som om nu jag visste något om den och även om jag visste, som om jag hade rätt att döma.
Vem är jag att döma någon annan?
Vem är jag att döma mig själv?
Vem är jag att döma min kropp?
Många av oss är uppväxta med att bli bedömda utifrån prestation, hastighet, resultat, sinnestillstånd – det är så tryggt för omgivningen att kategorisera och placera i fack.
En av nackdelarna är att när jag som barn blir placerad i fack, som den snälla, klantiga, roliga, tjocka, eller som den lata… så är det oerhört svårt att ta sig ur det facket. Risken är stor att det blir en del av min identitet.
Vem har rätt att välja min identitet? Något som jag inte ens klarar själv. Vem är jag egentligen? Är frågan jag ställer mig när jag väl nu, strax innan de fyrtio klurat ut att jag inte är den jag identifierat mig med, dvs inte är den som de upprepat talat om att jag är.
Jag tror att svaret finns djupt där inne. Jag visste det när jag föddes, långt innan jag började förstå vad dom sa dom där leende ansiktena som tittade ner på mig i vagnen, för när jag väl började förstå vad de sa, så är jag rädd att jag började lita mer på deras ord än rösten i mitt inre. Och började bedöma mig själv utifrån hur andra såg på mig.
Nu är jag på väg tillbaka, det må vara en lång väg att finna barnet där inne. Men jag njuter av att vägen är lång, för den är så spännande och jag är så nyfiken. Jag finner mer och mer av henne var dag. Jag förnimmer hennes doft, henne essens och jag kan skönja hennes kärna.