Ge dig ro
Kärlek kommer från flera håll. Fick den här fina dikten sänd till mig från en vän.
* * *
Våga hoppas, våga tro. Följ ditt hjärta, ge dig ro.
Finn en hand
Lyssnade nyss till låten Sträck ut din hand på det underbart vackra teveprogrammet Så mycket bättre på Tv 4. Med texten, sträck ut din hand och finn en hand i din.
Igår morse när sorgen slog till och tårarna bara rann så sträckte jag ut en hand. Jag övervägde i några minuter först, med tankar om att inte störa, det går säkert över, jag klarar mig själv, innan jag tog mitt förnuft till fånga och sökte stöd bland mina vänner. Och stöd har jag fått.
Jag vill hjälpa andra och givetvis vill andra hjälpa mig. Det svåra för mig är att be om hjälp. Be om att någon lyssnar. Be om stöd.
Det är så underbart skönt att tala och tala. Älta är bra, har jag hört en terapeut säga, älta så många gånger så att du inte orkar säga det nå mer. Nu är jag verkligen inte mycket för att älta. Jag har en inre röst som säger att älta är fult och svagt. Så jag tillåter mig inte att älta mycket, men efter att jag hörde henne säga det så ältar jag iallafall lite och det är faktiskt skönt.
Jag är mycket mer tillåtande emot mig själv nu för tiden. Tillåter sorgen. Tillåter lite ältande. Jag har alltid varit väldigt tillåtande och förlåtande emot andra. Därav min sorg. Sorgen i att vissa gånger tillåter jag så mycket till någon annan att jag själv far illa. Nu väljer jag att stanna upp och lyssna inåt till mitt eget hjärta först. Känna efter om det far illa av att jag är tillåtande och förlåtande emot någon annan. Jag vill givetvis fortsätta att vara det, det är en fin egenskap jag har. Fin så länge den inte skadar mig.
Mitt eget rep
När jag släppte taget natten till i går så föll jag ner i avgrunden. Jag ser det som en stor djup brunn. Jag har hängt här och hållt mig fast i ett rep. Jag vet inte hur länge jag har hållt mig i repet, några år iallafall, många år i värsta fall. Jag har kämpat vissa stunder för att inte tappa greppet om repet. Och vissa stunder har jag också känt mig hoppfull och klättrat uppåt mot ljuset.
Det som hände nu när jag kapitulerade var att jag ramlade ner till avgrunden. Jag grät av sorg när jag släppte taget om repet och tillät mig att ge upp. Sorgen bara vällde fram, allt kämpande inom mig, besvikelse, ilska, smärta fick en väg ut genom mina tårar.
När jag landade i avgrunden försvann tårarna och jag upplevde tomhet. Det blev helt tomt. Tyst. Stilla. Smärtan försvann. Smärtan som blixtrat i min axel de senaste dagarna, min axels röst som bönat och bett mig släppa taget om repet försvann igår eftermiddag. Axeln som vill säga mig att så länge jag försöker hålla upp någon annan, påverka något som inte är mitt ansvar att påverka, hela, förändra – så länge jag kämpar med det kan inte jag sträcka mig efter det liv jag vill leva. Mina axlar burit ett ansvar över något som inte är mitt ansvar. Mina axlar vill bära mig och bara mig. De vill hjälpa mig att sträcka mig efter det liv jag vill leva. De vill hjälpa mig finna ett annat rep att klättra upp till ljuset på. Mitt eget rep.
Sorg
Jag stannar i känslan även när flyktimpulsen vill sätta allt i rörelse.
Jag möter sorg, mycket sorg idag. Jag ger upp och kapitulerar inför något jag är maktlös över. Jag viker mig inför något jag inte kan förändra, jag inser efter mycket förnekelse att jag verkligen inte kan förändra den här situationen även om mitt hjärta så gärna skulle vilja. Jag är maktlös och jag accepterar det. I acceptansen kommer sorgen, sorgen som väller fram när hoppet lämnar. Inte mycket till inspiration idag. Men det är där jag är, precis just nu.
Namaha
Mina rötter
…. söker jag ju av någon anledning i Indien. Jag dras dit av hela mitt hjärta genom Yogan i synnerhet men även av andra orsaker som ni säkert märkt här på bloggen.
Mina rötter från detta liv har jag däremot i Norrbotten då mina båda föräldar är där ifrån. Min pappa från Kalix och min mamma från Karlsborg. Jag har all släkt från Norrland och även mitt namn Norgren är ett släktnamn, min mammas flicknamn, men som jag fick då jag gifte mig med min man som också hette Norgren. En slump kan tyckas. Men jag tror på annat, jag tror på en mening med allt. Och att jag skulle heta Norgren i efternamn istället för Pettersson visste jag redan som barn. Min tanke då var att ta tillbaka mammas namn när jag blev vuxen. Och istället fann jag min kärlek och han var redan utsänd och försedd med namnet. Svaret vid frieriet för 10 år sedan blev enkelt.
Jag vill påminnas om mina rötter i Norrbotten så jag har precis beställt ett vackert Tennarmband från en norrlänsk tjej som bor i Luleå. Hon har fantastikt vackra armband på sin hemsida, så det var svårt att välja. Men jag kände att det hon gjorde till mig blev helt rätt – det känns som jag.
Söker svar
Tiden går. Tiden läker alla sår.
Vad är tid. Vad menas med tid? Finns det verkligen tid? Vem har sagt det? Vems sanning är det?
Min tid är dyrbar. Jag har ingen tid. Tiden går. Tiden står still. Tiden är förbi. Är fraser vi rör oss med dagligdags. Men vems sanning är det?
Ja, inte är den min i alla fall. När jag söker inåt för svar så finner jag helt andra svar än dem jag är van med, uppfostrad med av familj och samhälle.
Mitt liv har varit fullt med svar som jag själv inte svarat på. Jo, jag har sagt dom, svaren, många gånger, men dom har inte kommit från mig. Dom har varit inlärda tomma jargonger som jag fått med mig i modersmjölken. Sådana fraser som jag som barn hört andra säga, andra vuxna, vuxna som borde säga rätt… eller.
Jag är vuxen nu. Jag säger inte rätt hela tiden. Det jag lärt mina barn hittills eller kanske inte ens lärt, utan låtit dom ärva helt naturligt ifrån min modersmjölk är sådant som jag terapeutar mig själv just nu för att ifrågasätta. Så jag har egentligen fört över svar till mina barn redan, svar och beteenden som jag själv nu ifrågasätter stort.
Nu först vid 38 års ålder går jag in och söker mina egna svar. Nu först på riktigt börjar jag ställa dom verkligt stora frågorna till mig själv.
Vem är jag?
Vad är meningen med mitt liv?
Vad vill jag egentligen med mitt liv?
Vad tror jag på?
Vad är sant för mig?
Finns livet?
Finns döden?
Är det någon skillnad där emellan?
Är allt som jag ser sant, eller finns det mer som jag inte kan se?
Finns det tid?
Och jag vet att svaren finns där inne. Mina svar är kanske inte lika som dina svar. Men för mig spelar det faktiskt ingen roll. Med full respekt för dig, men det enda svar jag just nu verkligen är intresserad av är mitt egna svar. Och jag vill genast lära mina barn något annat än det jag redan råkat lära dem. Jag vill lära dem att söka sina svar inom sig och ifrågasätta alla andra svar de får inklusive dem de får från mig.
Mod önskas
Känner mig lättad sedan känslotömningen igår. Men jag har stora val att göra inom mig. Ställningstagande som jag förbisett kommer nu väl synligt framför mina ögon. Jag ser. Jag känner. Jag betraktar. Jag tar ansvar för mig och mina känslor. Jag tar ansvar för mig och mitt liv. Eller rättare sagt, jag ber om mod att ta ansvar över mig och mitt liv. Jag ber om mod att förändra det jag kan.
Ökenpärlan
Att komma igenom vårt livs öknar kan vara svårt. Men vi kan träna oss i att möta och vistas i dem. Ökentiden kan lära oss att särskilja det viktiga från det oviktiga. När vi lämnar motgångar bakom oss, upptäcker vi att motgången givit oss något tillbaka. Vi får perspektiv.
Livets pärlor – Verbum
