2010-06-14
OjOjOj, nu har den slagit till, min resfeber. Har nog inte höjt temperaturen i kroppen. Men däremot bubblar magen, hjärnan är ofokuserad, pirrar i hela kroppen och jag känner mig orolig och rädd. Hjälp!
Tur jag har min tro. Nu ber jag som aldrig förr till högre makter att beskydda min resa och skänka mig kärlek och lycka i Indien. Jag ber om beskydd och glädje till min familj här hemma. Jag ber om närvaro och att jag vågar möta Indien med både rädslor och tacksamhet.
Jag ber om att det inte ska bli som mina värsta mardrömmar. Jag ber om att resan skall överträffa mig nå så kopiöst med lycka och harmoni att jag är oändligt tacksam i evighet efteråt.
Gode Gud och alla högre makter i Universum – hör min bön!
2010-06-14
Ingenting försummar vi så ofta och oåterkalleligt som det tillfälle som erbjuds oss varje dag
Marie von Ebner-Eschenbach
2010-06-13
radioprogrammet Centralen P4 och hör mig berätta om min Indienresa!
2010-06-13
// Det är vad kreativtet innebär: att pulsera i absolut harmoni med helheten. Saker kommer att hända av sig själv. Ditt hjärta kommer att flöda glädjesånger, dina händer att förvandla det de rör vid. Du rör vid dy och den blir en lotusblomma. Du kan bli alkemist. Men detta är möjligt enbart genom ett stort uppvaknande hos intelligensen, ett stort uppvaknaden av hjärtat. //
Osho – Kreativitet
2010-06-13
En fransman var på väg genom öknen med en arabisk vägvisare. Dag efter dag knäfölll araben regelbundet i den heta sanden och åkallade sin gud.
Till sist en kväll frågade den vantrogne fransmannen araben: Hur vet du att det finns en Gud?
Vågvisaren fäste blicken på hädaren för ett ögonblick och sa: Hur jag vet att det finns en Gud? Hur visste jag att en kamel och inte en människa gick förbi igår natt? Var det inte tackvare fotspåret efter hans hovar i sanden?
Och han pekade på solen, vars sista strålar bleknade bort vid horisonten, och tillade:
Det fotspåret är inte efter en människa.
Osho – Kreativitet
2010-06-13
Något släpper och flödet börjar känns på riktigt nu!
2010-06-12
Igår hade jag tid hos frissan för att bleka min utväxt, yes I´m a fake blond, och då föreslog hon att vi skulle bleka hela utväxten istället för att göra slingor. Jag sa att jag tyckte det blev för ljust förra gången vi slingade utväxten, så jag bad henne göra håret någon nyans mörkare denna gång.
2 timmar senare, stressad och lite sen till ett studentfirande ser jag att resultatet inte blev som jag förväntat. Det blev en superalbinoblondmatta över hela hjässan, hjääälp!
Skrämde livet ur halva släkten på studentfesten fast jag gömde kalufsen under ett brett pannband àla 90-tal.
Imorse kände jag att jag verkligen måste agera, frissan från igår är borta hela helgen och kan inte reparera skadan, så jag tar bilen och drar iväg strax efter nio i morse, letar febrilt igenom stan efter en öppen salong. Hjälpen visar sig och en vänlig dam bjuder in mig för att färga mörkare slingor. Tacksam.
Hon pressar in mig i slinghättan och luvar mig så tårarna vattnas i ögonen. Den som vill bli fin får lida pin, poängteras som alltid. Efter en halvtimme med färgen sköljer hon bort den och jag får kika i spegeln – PANIK ovanpå min platinablonda kalufs och den plastigahättan spretar en hel skalle med LILAtofsar!!!!!!
Hon räddar snabbt situationen och erbjuder sig att färga dom lilaslingorna bruna. Jag svettas och vandrar runt, runt, runt i salongen medans hon blandar färgen. Tårarna trycker på. Jag frågar gång på gång om hon är säker på att det lila kommer gå bort. Vi får hoppas, svarar hon medlidsamt. Medlidande från en frisör känns inte bra!
På med färg och efter ytterligare en stund sköljer vi bort och jag är livrädd när jag sätter mig framför spegeln. Och det har jag all rätt att vara, mitt fakeblonda hår är nu förvandlat och jag är en brunett!
Men gud, det är alldeles för mörkt flämtar jag fram. Och börjar gråta lite smått (jag vet, to much, men känslorna bara vällde fram). Ingen fara säger hon serviceinriktat och vänligt, jag bleker på lite nya slingor uppe på.
Stunden senare sitter jag med folieslingor som täcker dom värsta mörka partierna. Blekningen tar. Och efter sköljningen är nyanserna många, men jag ser trots allt bättre ut än igår, och jag känner mig mellanblond, inte blond, inte brunett, egentligen en ganska bra blandning för mig. Men till min fasa har luggen bränts av och det återstår bara avbrända korta fransar.
Gråtande och med svidande hjässa lämnar jag salongen.
Nu 5 timmar senare och med olivolja insmord på hjässan och en sjal lindad runt håret har jag återhämtat mig från värsta chocken. Jag intalar mig ständigt att det bara är hår. Det växer ut igen. Det blir friskt och fint igen. Och jag börjar helt ärligt ta till mig min pappas ord; ”varför kan man inte ha den färg man har”
2010-06-12
Den som lägger morgondagen helt och hållet i Guds hand och som helt och hållet tar emot ur hans hand vad han behöver för sitt liv idag, han är den ende som verkligen lever i trygghet.
Dietrich Bonhoeffer
2010-06-12
Jag har total tillit till att jag klarar allt som jag vill göra. Jag förlitar mig på att allt går bra, och jag har alla resurser jag behöver för att klara mitt mål.
Jag besitter rätt kompetens och rätt kontakter uppenbarar sig när det är dags. Jag känner intuitivt vilka beslut jag ska ta. Mina tillgångar räcker gott och väl och det som jag inte själv har får jag hjälp med utmed vägen.
Jag litar fullständigt till att jag når fram.
Kreativ Insikt
2010-06-11
Nu är det inte många dagar kvar innan resan. På onsdag bär det iväg till Indien och Calcutta. Väl på flygplatsen möter vi upp 2 st kursdeltagare från Malaysia och sen blir vi upphämtade av någon som kör oss dom 12 mil till Ghatal där vi skall tillbringa veckan.
Allt känns välorganiserat och beskyddat från ovan och jag reser i full tillit till att allt blir bra. Oavsett om jag går in i rädslor och vad jag än möter på för motstånd inom mig eller runt omkring mig så känner jag tillit att även det är det som jag skall möta.
Förundras över att jag lyckas vara närvarande i nuet och inte fara iväg i tankar och känslor allt för mycket. Utan på något vis är jag här och nu. Jobbar jag så är jag i mötet med klienten. Är jag hemma så är jag närvarande i hemmet och med familjen. Och är jag ensam så möter jag upp mig själv. Det är en otroligt trygg känsla jag har och jag kan inte minnas många och absolut inte långa stunder jag lyckas vara så närvarande som jag är just nu.
Jag hoppas också att när jag väl är på resan och i Indien att jag lyckas vara där. Och inte drömma mig hem. Förr i tiden har jag varit expert på att längta efter svalka när det är varmt och längta efter värme när det är kyla. Längta efter egentid när jag är med barnen och längta efter barnen när jag ensam. Längta mig bort när jag är hemma och längta hem när jag är borta. Suck, blir trött bara jag skriver detta nu. Puh! Snacka om slöseri med energi. Och medans jag slösat med all denna energi så har jag missat livet. Missat barnen. Missat sommaren. Missat mig själv. Missat resan. Missat hemmet.
Nu skall jag satsa på att träffa Indien. Träffa mig själv. Träffa människorna. Vara i yogan. Vara i det som livet ger mig.
Och livet börjar inte på onsdag när jag reser iväg – det pågår just nu ….