Frestande
… ang vårt husgrubbleri
Ralph Waldo Emerson
En vecka har gått så fort.
Maya sa igår eftermiddag: ”Dagarna går bara fortare och fortare”
Lata sköna dagar har vi tillbringat här på ön Kho Kho Khao. Idag checkar vi ut från det här hotellet och tar båten in på fastlandet till Khao Lak. Men den här ön har varit speciell och jag hoppas verkligen att få tillfälle att komma tillbaka någon gång.
På kvällarna har vi suttit på restaurangen vid stranden och sett solen dyka ner i havet. Varje kväll ett vacker solnedgång – vilken lyx!
Sitter i tunn sommarklänning och känner en svag vind mot kroppen och hör vågornas brus. Stilla runt omkring. Några som legat kvar länge vid stranden strosar upp. Vi barnfamiljer på väg att äta kvällsmat.
Barnen har funnit varandra och leker ”Under hökens vingar”. När mörkret lägger sig så springer dom runt med ficklampor och lysande svärd och letar krabbor. Ett helt gäng med skrattande barn som springer barfota i sanden fulla av skratt blandat med spänning.
Jag känner lycka!
Solen ar stark, efter bara 3 dagar har Oscar fatt denna rand. Trots att barnen mest ligger i poolen hela dagarna. Far lura upp dom med glass emellanat.
Tyvarr kan vi inte bada i havet. Maneter orsakar skada pa kroppar varje dag, gor visst jatteont.
Skrev tidigare i bloggen om vara husgrubblerier.
Kandes som vi fick ett ”tecken” om det nar vi kom till Phukets flygplats. Star precis och vantar pa bagaget nar vi hor bekanta roster…
… det ar dom tidigare agarna till varat nuvarande hus, Anette och Erik. Forutom dom och en dam som hette Elsa sa ar vi dom enda som bott i vart hus.
Sa det sag vi som ett ”tecken” att vi skall bo kvar och bygga ut huset som som vi ar i behov av.
(ursakta att det saknas svenska bokstaver, vi har hittat ett hotell med snabbt internet, men tyvarr med Thailandskt tangetbord. Den andra internetuppkopplingen sa seg att pa en timme hinner jag knappt lagga ut en blogg…)