Bortom tid och rum

2012-12-16

Tiden går fortare och fortare, jag tappar greppet och tro mig det är alldeles underbart. Jag har inte alls mitt gamla kontrollbehov kvar. Dagarna innan jul skulle jag förr irrat runt med andnöd krampande runt hjärtat och panikartat handlat de sista julklapparna (läs: samtliga). Nu har jag fortfarande inte inhandlat de sista julklapparna (läs: samtliga) men det bekommer mig inte på något konstigt vis. Det känns konstigt att vara annorlunda än sitt gamla jag, även om det är fridfullt och skönt så vill jag gärna det gamla sinnet dra igång andnöden och panikångesten igen. Men det är liksom ett minne blott, om ens det, det är som att kika på knät och leta efter ett gammalt skrubbsår sen barndomen. Borta. Jag finner det inte, sinnets fiskekrokar har inget att fånga upp.

Och då säger sinnet, det måste minsann vara fel. Vänta du bara, låt tiden gå, det närmar sig jul. Klockan tickar… snart bankar hjärtat igång igen med full smärta och stressen skriker i munnen på dig.

Jag ler åt all rapakalja. Tänk att det har låtit så där hela livet och att jag inte ens märkt det, jag har bara snällt och fogligt krokat i det där fiskespöt.

Trots att tiden bara svischar förbi så känns samtidigt några dagar som månader, en månad som ett år och en timme som en evighet. Inget stämmer på den gamla agendan. Tack och lov säger jag. Jag kan inte ha det bättre. Jag behöver inte kämpa för mindfulness nå längre. Den är inte där borta min närvaro, där i Tibet, på någon Zenkurs eller i en 10 dagars Vipassanaretreat –  den är här nu, den är här i större utsträckning än jag kunnat föreställa mig att jag någonsin skulle få uppleva.

Jag åkte till Indien för att möta mitt inre barn, läka min lill-Fia där inne. Kommer hem med full med tacksamhet att Oneness har visat mig så mycket mycket mer om henne. Oneness har visat mig vem hon är och alltid varit och genom henne har jag funnit sanningen om mig. Den sanningen lever jag nu och den lever bortom tid och rum.