Älska kroppen
Relax to selflove
Jag har sökt olika sätt att lära mig älska mig själv, genom att kontrollera vad jag äter, hur jag tränar och med kläder, hur jag beter mig och vad jag tänker. Med mängder av sätt som alla fängslat in mig än mer i att det är något fel på mig och min kropp.
Och jag minns så väl när jag var i Indien, hur jag redan på vägen dit skiftade, skiftade till att slappna av, njuta och känna mig belåten över mig själv. Det hände redan på tåget till Arlanda faktiskt. Och det jag upplevde var vad jag förstår nu – en genomströmning av självkärlek. Men vad hände? Vad kom den ifrån denna våg av självkärlek? Inte bara självkärlek, utan en kärlek till andra och till livet.
Då tänkte jag att det var en gudomlig upplevelse, som ett uppvaknande, ett själsligt övertag. Nu tror jag att det var en ingrediens som utlöste denna själsliga upplevelse – jag tror det var min avslappning som utlöste den.
Jag kom från en kropp som var stressad, (själv)kontrollerad och faktiskt lite rädd. Och luften gick ur denna både inre och yttre stress, axlarna sjönk ner och jag satt fullkomligt i mig själv. Landade i mig själv. Avslappnad i mig själv. Jag släppte taget. Där och då hände det, belåtenheten tog över. Friden strömmade och jag kände mig så tillfreds med mig själv, kroppen och livet.
Så frågan jag ställer mig, kan det vara så att avslappning är vägen till självkärlek? Och att även avslappning är vägen till själen, den gudomliga upplevelsen. Och kanske är det så att det är själen som älskar – älskar mig för den jag är.
Överskottsenergi
Kan det vara så att övervikt är lagrad energi och då menar jag inte energin i form av det vi ätit, kalorier hit och dit. Jag tänker mer som att om jag tex har sorg men inte förmår känna den så kanske den lagras och bäddas in i övervikt, sorgen omhuldas och skyddas av kroppen.
Eller om det är projekt som skulle genomförts, men istället för att lägga energin på jobb-bytet, flytten, studierna, drömmarna … så läggs energin som var avsatt till just detta runt kroppen istället.
Och om vi tänker på övervikt som just överskottsenergi, vad var just din energis egentliga syfte? Vad är din överskottsenergi/övervikt ämnad till … egentligen?
Fullkomlig
Jag välsignar mig själv med modet
att vara fullkomligt jag!
Olika skam
Kanske är det så att det finns olika sorters skam, iallafall känns det så för mig att skammen verkar på flera fronter. Nu när jag lär mig att älska mig själv och min kropp så upptäcker jag detta om min skam.
Kroppsskam
Jag har burit skam över hur min kropp ser ut, inte bara relaterat till vikt utan det kan vara allt möjligt genom åren hår, ben, mage … vad som. Beror liksom på vilket humör jag vaknat på och vilka trender som råder. Ofta hittat något som önskas förbättras.
Det är där det största skiftet skett den här sommaren, nu är den skammen så gott som bortblåst och jag känner mig fin. Och finner glädje i att smycka mig själv med vackra kläder igen. Jag känner mig verkligen kroppsbelåten utan att ha behövt ändrat ett uns av hur min kropp ser ut.
Matskam
Lite svårare har det varit med skammen kring det jag äter. Och att viss mat tycks fri från skam och annan verkar fullproppad med skam. Äta rätt-äta fel. Där är jag inte hemma än, tankarna gnager fortfarande om vad som är okey och inte. Jag hör rätt-och-fel-tankarna … men jag äter ändå det jag vill och när jag vill. Och det känns som en öppning, en frihet.
Det bästa dock är att jag inte bär lika mycket rädsla för kosten. Men skammen den dröjer sig kvar. Och jag tänker att mina blogginlägg inte ska handla om vad som är nyttigt (eller onyttigt) att äta. För jag vill inte spä på skammen mer och jag tror inte min lösning ligger i kosten – när jag lär mig älska mig själv.
Personlighetsskam
Troligtvis den mest inpräntade skammen jag bär, den som säger mig att jag är fel. Jag är dålig. Jag är för mycket si, för lite så … jag vill skriva om allt min skam säger mig att jag gör fel. Är fel. Men till och med orden om mig själv ger mig skam. Fast jag vet att de inte är sanna, de är bara gamla hjärnspöken som råkat gömma sig kvar.
Skammen över mig själv och min personlighet den vill jag verkligen läka. Och jag tror att den läkningen är nyckeln till min självkärlek. Och jag vill kunna känna som jag känner till kroppen, att jag känner mig belåten i min personlighet – utan att ändrat ett uns av mig själv och den jag är.
Ingen skam
Nu när sommaren lider mot sitt slut så ser jag tillbaka på hur mycket som förändrats för mig i förhållande till min kropp. Det är första gången på väldigt länge som jag inte burit skam över kroppen. Jag njuter av den, både i bikini och shorts. Shorts som jag endast haft på mig vid ett fåtal tillfällen i mitt vuxna liv eftersom jag tyckt att mina ben är så kraftiga. Nu älskar jag att gå i shorts, och jag känner mig så snygg.
I dag var vi till affären och när jag skulle betala så strök Izabelle ömt över min mage och sa, det ser ut som du har en bebis i magen mamma. Min reflex var att gå in i skam och känslan av att vara tjock, men jag sjönk aldrig ner där. Jag stannade mycket högre upp, på en ljusare plats där jag kunde känna kärlek till hennes ord och kärlek till min putande mage.
Jag har till och med glömt bort att boosta mig själv med mitt mantra – belåtenhet – i några dagar men ändå så behåller jag en känslan av att tycka om kroppen. Och jag vet att när jag använder mantrat så höjer jag frekvensen och belåtenhet förstärks till snygg, till sexig.
Du behöver inte forma kroppen på ett visst sätt, förändra, förminska, förstärka … för att tycka om dig själv. Du är vacker och strålande som du är, just nu. Och vet du vad, det har du alltid varit!
Vänta in sig själv
Man ska sätta sig ner och vänta in sig själv.
Man är värd att vänta på, helt enkelt.
Ernst Kirchsteiger
Omtyckt av andra
I resan inåt till att tycka om mig själv så märker jag att jag tappar känslan när jag försöker bli omtyckt av andra. När jag försöker kontrollera mig själv så att jag ska vara lättare att tycka om för min omgivning. Där och då är jag lost. Och där har jag varit så många gånger i mitt liv. Det är som ett gammalt överlevnadsmönster jag bär med mig.
Nu vet jag att jag mår bäst av att göra saker jag mår bra av. Och att umgås med människor som accepterar mig som jag är gör mig avslappnad och rofylld. Och om jag märker att jag tappar feelingen av att ”feelgood about myself” så hjälper det mig att stanna upp, meditera och be. Och därifrån återfå den kontakt jag behöver med mitt inre. Och när jag är åter i kontakt med mig själv så kan jag återställa känslan av belåtenhet och vara tillfreds med den jag är.
Let yourself shine
Du vill lysa! Så vad är det egentligen som hindrar dig från att stå i din fulla potential, din kraft, ditt ljus? Vad står i vägen mellan dig själv och din utstrålning?
Det kan tyckas vara mycket som hindrar oss från att vara vårt sanna jag, det är lätt att skylla på ekonomin, åldern, tiden, arbetet, orken … men det mesta motståndet (läs: rädslan) är nog ändå inom oss. Jag hade mycket som förvirrade mig från mitt eget ljus.
Vikten, min uppfattning om att jag behövde gå ner i vikt först för att sen vara mig själv, leva till fullo och njuta av min kropp och mitt liv. Vilket ju inte var sant, jag kan välja att känna mig snygg, härlig och strålande redan idag.
Vad andra ska tycka, jag var fullproppad med rädslor för andras avund, tyckande och dömande. ”Vem tror hon att hon är”-snacket, var jag så himla rädd för. Tränar mig varje dag i att våga stå kvar i mitt ljus fast jag vet att andra ”tycker”.
Missunnsamhet, också rädd för missunnsamheten – rädd för människors tysta avvisande. Nu har jag som mål att njuta av det istället, förvandla energin till att lysa ännu mer.
Att ta någons plats, hör väl ihop med de andra två ovan, men jag var rädd att trampa någon annan på tårna. Som att om jag växer och lyser så skuggar jag någon annan. Vilket är – not true at all, vet jag ju nu. Tvärtom, när vi lyser så inspirerar vi andra att göra detsamma.
Tillåtelse, och så denna tillåtelse som jag väntat på. Att någon ska klappa mig om axeln och säga, det är dags nu Savita, gå ut, ta din plats och lys upp dig själv och världen. Din tid är kommen. Men denna någon kom aldrig, däremot kom jag på att jag kan ge mig själv tillåtelsen jag söker.
Kära soulsisters and brothers, det är tid nu. Din tid är också kommen. Sluta förminska dig själv, kliv ur skuggan och in i ljuset. Du är ljus. Ingen kan hindra dig från att lysa, bara du kan hindra dig själv. Och det är att göra världen en otjänst – världen behöver dig, precis som du är, ditt sanna jag är din gåva till världen!
Let yourself shine!
Missunnsamhet
Jag har haft lätt för att känna av missunnsamhet och avundsjuka, dessa vibbar som ibland ligger i luften. Och nu förstår jag att jag varit så oerhört rädd att väcka missunnsamhet och avund att jag försökt skugga mig själv och hålla igen. Försökt kontrollera mitt sätt, min energi och mitt utseende så jag inte väcker anstöt.
Nu vet jag att när en kvinna känner dessa känslor mot mig så har det inget med mig att göra, det är hennes problem och hennes lidande. Men mitt gamla mönster var att vilja vara till lags, så att jag blir omtyckt och får vara med. Hellre medgörlig än till besvär.
Men nu när jag klivit in i min belåtenhet och känner mig mer och mer fett nöjd med mig själv så välkomnar jag (nästan helt) missunnsamheten istället, det blir ett kvitto på att jag är min energi, min kraft, mitt ljus.
Och där är det lätt att se vilka som verkligen unnar mig att må mitt bästa jag, de som vill se mig lysa, skratta och nå mina drömmar. Det brukar säga att ens bästa vänner är de som är kvar även när vi faller, men jag tror det krävs mer av en vän att stå kvar när någon växer, lyser och tar sin plats. Så tacksam för att jag har vänner som vill se mig lysa.
Äta på känslor
Det vi stoppar i oss, kan det vara så att vi ibland äter för mycket eller onyttigt för att fylla någonting inom oss. Någonting inom som känns tomt, oroligt, ledsamt,uttråkat, ilsket … och vi försöker dämpa, fylla eller kväva den känslan med det vi äter.
Jag har märkt att jag äter när jag är uttråkad. Och oboy har jag känt mig uttråkad emellanåt. Allra helst då jag varit hemma så många år med barnen, en gåva och lycka förstås, men ändå en del av mig som inte blir tillfredsställd till fullo. Jag har en entreprenör, business woman och organisatör inom mig och hon har gått sysslolös ett tag nu. Mammarollen, yogan och andlighet stimulerar inte henne fullt ut, så är det bara. Hon vill ha mer. Och när hon vill ha mer och jag inte riktigt lyckats lista ut hur jag ska tillfredsställa henne – då hamnar jag lätt i skafferiet.
Jag tror att vi ofta äter på våra känslor. Det är en utmaning att stanna och känna. Det är en utmaning att känna och förändra. Det krävs mod att se varför vi äter. Att vi äter när vi känner hunger är ett normalt beteende, men att äta istället för att sörja när vi har sorg är nått helt annat.
Det hjälper mig att stanna upp och fråga mig är det någonstans i mitt liv där det gnisslar, skaver, känns tomt eller pressat. Genom att lära känna mina behov och se och förstå hur jag mår, så skapas helande. Och jag tror det är meningen att vi ska känna oss hel-ande i oss själva.