Andlighet
Bönens energi
Böner är alltid hörda. Det vi så ofta glömmer är att böner svarar an på vibrationer. Det bönen innehåller i tanke eller ord är ändå inte energin i bönen, energin kommer ur intention och känsla – det är själva vibrationen i bönen som Livet (Gud, Universum) svarar än på.
Så låt oss säga att jag känner mig energilös och trött och vill be om kraft och energi så behöver jag först försätta mig i ett kraftfullt och energirikt tillstånd för att ge näring åt min bön. Om jag inte gör det utan är kvar i tröttheten och ber så är det trött som är vibrationen jag sänder ut och alltså trötthet Livet (Gud, Universum) manifesterar åt mig.
Lika så om jag känner mig fattig när jag ber så är det mer kostnader och sämre inkomster jag attraherar. Istället för om jag ägnar mig en stund åt att värdesätta allt i mitt liv som jag känner mig rik över, det kan vara vänner, hälsa, hemmet, visdomen jag har eller gånger i livet då jag känt mig rik som jag påminner mig om. Genom att göra detta försätter jag mig i ett tillstånd av överflöd och rikedom, alltså energin jag vibrerar är just detta. Och när jag då ber min bön så svarar Livet an på det jag sänder ut, alltså vibrerar.
Bönerna bör alltså vara positiva. Det ger inget bra resultat att be om att komma ur den ekonomiska knipan eller sluta vara sjuk eller att stressen ska försvinna. Be istället om att god ekonomi, om att kroppen ska vara hälsosam och sinnet i harmoni.
Så varför är det så här? Det beror på attraktionslagen, det vi sänder ut är det vi tar emot. Livet är spegelbilden av vårt inre. Livet börjar inifrån oss själva. Vi är själva skaparen och skapelsen. Det finns (som jag ser det) ingen Gud utanför oss, Gud är inom oss. Vi är alla gudomliga. Vi är inte separerade från något alls, inte varandra och inte livet. Vi är ett. En enda stor livsväv. Vi är väven och vi är vävaren. Vi är Livet.
När vi tillfullo förstår det, att vi skapar vårt eget liv, och använder bönerna (attraktionerna) medvetet så kan vi forma vårt liv så som vi önskar.
Det kan vara svårt att bryta ett mönster av att klaga och jämra sig över livet om det har blivit till en vana. Men alla kan avsätta en stund varje dag t ex under en promenad, vid bilkörning eller när man går och lägger sig till att uttrycka tacksamhet. Ju mer tacksamhet vi sänder ut desto mer ger Livet oss att vara tacksamma över.
När man vill förändra något i sitt liv
kan man börja med att tala annorlunda,
bete sig annorlunda,
visa en annan attityd inför det man vill förändra.
Jane Illsley Clark
Själens sår
Ibland hör jag uttryck som att jag ska läka min själ, min själ sörjer, jag vill bli hel i själen. För min egen del så tror jag inte alls att själen har några sår att läka. Som jag ser det är själen ren och skär kärleksenergi. Ren i sin sannaste form, helt fri från oro, ångest, lidande, stress, dömande what so ever. Själen är ”pure love”. Transparent. Ren. Fri. Flödande. Gudomlig. En kärlek så ren och sann att vi sällan kunnat förstå dess höga vibration.
Det är inte till vår gud(omlighet), alltså vår själ vi behöver be om förlåtelse för våra synder utan vi behöver förlåta oss själva. Hos Gud finns inget att förlåta eftersom det inte finns några oförätter registrerade där. Det kan omöjligtvis finnas det. I själens energi är vi alla perfekta och älskade som vi är i vår ofullkomlighet. Det som hindrar oss från att uppleva och ta emot den kärleksenergin är vår egen oförmåga att förlåta oss själva och andra.
Så länge jag väljer att hålla kvar mitt dömande mot dig och/eller mig själv. När jag väljer att se dina och/eller mina brister. När jag fortsätter att ge mig den på att du och/eller jag borde vara på ett visst sätt och inte accepterar mig/dig precis som vi är så håller jag mig själv fången i sinnet (egot) och alltså fortsätter mitt lidande. Det är inte själen som lider. Det är min identifikation med egot som gör att jag lider. Det är min egen domare i domstolen och offret i soffhörnet och martyren på gatan och förövaren i hemmet som lider – alltså jag när jag envisas vid att stanna kvar i sinnet. Då lider jag. Det är ”jag” som behöver läkning. Det är ”jag” som lider. Det är ”jag” som vill bli hel. Men det jaget kommer aldrig bli helt, för det jaget är sinnets (egots) och jag kan uppehålla mig där så länge jag önskar, mitt lidande lär stanna kvar om än i andra former, men det stannar.
Jag kan också förlåta mig själv. Jag kan kapitulera och be om hjälp. Ropa till mitt innersta sanna väsen, alltså inte ”jaget” utan själen och be om att dess kärlek omfamnar mig så innerligt att jag för alltid ser skillnad på min identifikation med egot (och alltså lidandet) och min sanna sessens – då blir jag fri för all tid.
Och jag behöver inte vara ett dugg troende för att komma i kontakt med själen. Det räcker med att tro på något gott, något större, något varmare inom mig själv. Har jag blivit präglad sedan barnsben om att vara syndig eller elak, vara fel, så kan det vara oerhört svårt att tro på att den godhetens källa även finns inom mig. Men det gör den, tro mig. Den finns i dig. Den finns i mig. Ingen själ är godare än någon annan. Inom oss är vi alla en stor och varm pulserande kärleksenergi. Vi är ett med varandra. Det är där vi ska mötas. Det är där vi läker alla våra sår. Själen har inga sår men den erbjuder den gudomligaste av nåd och läkning.
Själen är livet
Med dessa ord önskar jag Dig ett fantastiskt 2014!
Vi behöver bjuda in den själsliga närvaron i våra liv. Det är inte meningen att själen ska vara någon gudomlig kraft man tillkallar när man är i nöd eller sorgen knackar på, inte alls. Vi är själar. Kroppen är den boning vi just i det här livet har valt. Vi är här för att leva av livet, kunna njuta av det. Tack vare våra kroppar och sinnen kan vi uppleva livet, maten, naturen, relationerna, vädret. Vi är här för att ha skoj. Vi är den själsliga närvaro, livsenergi, som genomsyrar allt annat. Vi är skaparen och vi är skapelsen. Att leva livet begränsat av kropp och sinne förtar meningen med det – nämligen att leva det. Själen är livet. Vi är livet.
Savita
Andligt (vardags)liv
Andlighet i vardagen, andlighet i livet, inget flummigt alls om du frågar mig. Andlighet är att komma i kontakt med det goda inom mig. Andlighet är sällan livet vid ett kloster utan som oftast hemma i köket med familjen och här berättar Gary till Oprah om hur vi ökar den själsliga närvaron i vårt (vardags)liv.
That is the spiritual journey, that is the spiritual path… Gary Zukav
Fear of death
Omfamna själen
… omfamna livet!
Själen är vår andliga kropp. Men utan den fysiska kroppen skulle själen totalt integreras med det högre medvetandet, alltet, bli ett med allt annat liv både här på jorden och i hela kosmos. Det är just tackvare kroppen vi kan uppleva än mer av det gudomliga. Genom våra sinnen så ges vi varje dag, varje minut, varje sekund något att uppleva.
Sinnet är också där, som en fantastisk resurs, tackvare sinnet så kan vi kommunicera, förstå, integrera med varandra mentalt. Sinnet kan kanske ses som en motor som för oss framåt. Jag brukar beskriva sinnet som en apporterande hund, den står där och viftar på svansen och vill ha bollen kastad. Älskar inget mer än att springa på sitt uppdrag och komma tillbaka igen med uppgiften slutförd, avklarad.
Problemen uppkommer (som jag ser det) när vi inte förstår och tillåter själen vara chauffören som kör och sinnet motorn som tar oss fram. Låter själen vara den som kastar bollen och sinnet den som springer på apport. Eller ännu hellre, låter själen få vara både pilot, steward, reseledare, guide och värd på vår livsresa och helt och fullt tillåter oss att njuta av den.
Nu har jag kanske ett litet försprång eftersom jag är medial och haft kontakt med andra väsen och andar och bara vet inom mig att det är sant, själen lever förevigt. Det må vara till hjälp. Men ändå är jag lika invan som du att låta sinnet vara den som styr, sinnet som är präglat (och många gånger kuvat) av miljö, uppväxt, arv, sociala koder och spel. Det sinnet som hämmar livsflödet. Sinnet som känner mentala begränsningar, rädslor och bojor. Alltså illusioner. Illusioner av gamla minnen, filmer och berättelser som går på repeat om och om igen. Ropar vargen kommer… och håller oss gömda inom oss själva. I egot.
När jag låter sinnet styra mitt liv, så har det tendens att bomma igen och försegla livspulsen, till slut står jag där och har lyckats tråckla på mig tvångströjan igen.
När jag låter själen vara den som styr mitt liv ser jag mig själv stå ute på öppen vidd, med den vidsträckta himlen ovanför. Jag står med utsträckta armar och snurrar runt runt… i en avslappnad och glädjefull dans som säger, jag litar på dig, för mig dit du vill!
Let go, let God, är mitt favoritcitat just nu.
Sprickan till ingenting…
Medans sinnets (egots) röst ber jag att avvakta, vara försiktig med vad jag skriver så att inte människor får för sig att jag verkar knasig så pockar själen på mig att berätta om vad jag varit med om, vad jag faktiskt vet (inte alls kan bevisa för ngn annan, men vet för egen del) och kanske kan uppmuntra andra att finna detsamma inom sig.
Förut så vet jag att jag lärt ut på min workshop att kropp-sinne-själ är ett. Jag vet att allt är ett numer, så egentligen är det sant. Vi är alla ett med allt, vi hänger samman du och jag oavsett om vi vill det…bla bla bla
Men det jag har märkt för egen del sedan jag började med Oneness Blessing är att när jag försätts i ett djupt meditativt tillstånd så särskiljs sinnet (alltså tankarna) och kroppen och betraktandet (själen). Jag uppfattar det som en essens som betraktar, det som betraktar ser kroppen som sitter där i meditativ ställning, hör och ser andetagen i kroppen, uppfattar ljud i rummet, iakttar. Det som betraktar uppfattar också tankarna, själva sinnet och det är som ett (försöker beskriva min upplevelse) tankemoln en bit bort från kroppen. Alltså en enhet med kropp som sitter och mediterar. En enhet med aktivt sinne som det flödar tankar igenom en bit bort. Och så själva betraktandet som jag upplever som – bakom allt detta.
Tänk dig en serieteckning. Vi är båda med i serien, du och jag. Du sitter framför mig, jag sitter någon meter bakom. Jag ser dig. Jag ser också dina tankar, precis som en tankebubbla en bit ovanför ditt huvud. Precis så upplever jag det. Fast det är bara jag där. Jag ser min egen kropp. Jag ser mina tankar. Jag ser dock inte mig själv, själva självet (själen).
Problemet som jag förstår det när jag läser (och upplevt för min egen del) min vedantalitteratur och OnenessTeachings är att vi människor (som oftast) enbart och för fullt identiferar oss med kroppen och tankarna. Vi missar att vi är den som betraktar. Genom generationer så har kontakten med själen valts bort till förmån för allt som identiferar sinnet (egot). När vi tappar kontakten med själen blir vi rädda, vi tror att döden är slutet med allt och vi hamstrar på oss av saker, upplevelser, mat, relationer i panik över det sista andetaget som får det att vara över. Vi samlar och jagar, livrädda att stanna och känna. Och det är just jakten och språngmarschen som håller oss ifrån själskontakten. Den visar sig när vi stannar upp, stillar oss och mediterar. För vissa inte förrens vi kapitulerar. Inom Yogan lär vi oss att betrakta sprickan när inandningen tar slut och innan andetaget övergår i en utandning (eller tvärtom), den stunden där emellan in och utandning, ut och inandning. Den är som döden. Tomhet. Ingentinghet. Det är just i den sprickan, tunn som ett litet nålsöga, det är där vi har passagen till själen, det eviga livet. Källan av livsenergi.
Med tanke på min inledning om egots röst. Det är ju bara ren rädsla att tappa fasaden, tappa kontrollen inför människor. Rädslan att inte bli accepterad, passa in, vara omtyckt. Jag vill krackelera den fasaden och den rösten. Jag vet att jag behöver visa mig som jag är där bakom dessa stängda dörrar, bakom fasaden. Visa att jag faktiskt är ingenting, ingenting av det jag visar upp för mig själv och andra. Jag är ingenting. Jag är något osynligt, oförstörbart evigt föränderligt – jag är gudomlig energi (själsstoff) precis som du. Och är det någonstans jag vill mötas så är det just där… bortom tanken, bortom fasaden – där vi alla är ett. Där ett är lika med alltet.
Så det finns alltså inget att jaga eller springa ifrån, det vi är rädda för är det vi redan är. Vi är evigt liv. Vi är själslig energi. Vi kommer från den källan, vi vänder tillbaka till den källan. Sinnet är livrädd för den tomheten som själen erbjuder, för det innebär att allt sinnet kämpat på att bygga upp alla år kraschar (genomskådas) men sanningen är att det är enda sättet att uppskatta något för var det är, det är när vi är i kontakt med själen – själen gör oss levande. Själen försätter oss i kontakt med det riktiga livet, det sanna. Det är då vi lever…
Tack för orden,
att skriva detta försatte mig i kontakt med själen och jag känslan av att jag leva!
Andas stilla
När jag sluter ögonen, tar ett stilla andetag och låter närvaron gå inåt… då finner jag det jag söker. Där inom finns sinnesron. Den ligger och vilar, som ett djupt sovande barn, så vacker och så skör. Så innerligt sårbar och nära. Så innerligt tryggt vilar den med livet – närvaron. Precis som ett oskuldsfullt litet sovande barn. Det bara är. Är där. Jag sluter mina ögon, andas stilla och med andakt… låter min närvaro sätta sig intill. Vi blir ett jag och det lilla barnet. Vi blir ett. Jag med min närvaro vilar tryggt och oskuldsfullt intill närvaron av det högre. Det fria. Det allsmäktiga. Det är där jag finner ro. Där jag finner frid. Där jag finner mig själv.
Om Shanti ♡
Kontakt med själen
När jag blundar så försvinner begränsningarna av både kropp och rum. Jag känner att ’jag’ borta och allt annat med för den delen, vi blir en enda transparent energiform som omsluter (absorberar) allt. Det närmaste jag kan beskriva det är som syret. Så är min upplevelse allt mer när jag blundar och tonar in på själens energi.
Jag minns så väl stunder av detta då jag var liten, jag har haft dessa upplevelser förut. Jag tror inte det är ett dugg unikt, jag tror egentligen att det är det enklaste vi kan göra, eller snarare vara i – varandet. Det krävs mycket mer ansträngning att öppna ögonen och identifiera sig med ’sig själv’ igen och börja skapa berättelser på berättelser. Tänk att hela dagarna hålla på att bedöma allt som sker, jämföra, sortera in, bearbeta, planera, strukturera… bahaaaaa vad drygt!!!
Det är sinnet som identifierar sig. Det är dess levebröd. Ingen identifikation ingen överlevnad. Thats it!
När sinnet ’dör’ så vaknar vi upp till själen. Själen är evig. Den är kärlek. Den är här nu. Vi finner den så nära att den alltid finns där så fort vi släpper taget om det andra, det sinnet matar oss med.
Visst kan det låta skrämmande att ta kål på sinnet, men sanningen är den att sinnets skapelse bara är en illusion. Man kan börja med att genomskåda bilden sinnet matar oss med. Se hur allt förändras, situationer, känslor, tankar, personligheter (mamman, dottern, kollegan, vännen) och fråga sig vad som består. Fråga sig vem som iakttar allt detta. Det sanna, det eviga, det levande är själen. Vi mår som allra bäst när vi är i kontakt med själen. Det är inte meningen att den bara ska få träda in i vårt liv vid sista andetaget med förhoppningen att föra oss vidare. Meningen är att leva i innerlig och nära kontakt med själen varje dag, varje andetag. Leva så nära att du upptäcker att det är du. Allt annat är en illusion.
När jag blundar är jag där, då vet jag. Ibland när jag tittar glömmer jag bort det. Jag blundar allt oftare och ställer mig frågan; Who am I?
Releasing the human ego
Under kvällen igår tipsade två personer om den här meditationen av Patricia Cota Robles. Jag tror att det som upprepar sig i livet är sådant vi behöver lyssna noggrannare till, budskap som återkommer är viktiga att ta till sig.