Mitt skrivande
Divine grace
Give thanks to the divine grace
not only in the nature and words from others
but more important start to feel it inside yourself
begin to see it in your own eyes
Let the divine express itself fully through your body, actions and words.
You don´t have to be the light
just see the light that you already are – your true nature
You are divine grace
Savita
Negativa tankar
Är det möjligt att klassificera någon särskild tanke som särskilt negativt? Det som finns där är rädsla. Lust, avundsjuka och hat är alla sammankopplade och har sina rötter i rädsla. Mänskligheten är full av rädsla, som flödar genom dig.Vad kan du göra åt det? Finns det en dörr att stänga ute dessa tankar? De kommer och går. Att kämpa med dessa tankar och gräva ned dig i dem skulle leda till depression. Kom igång med ditt arbete och hjälp dina medmänniskor. Alla saker kommer att falla på plats. Oavsett vad dina tankar, när det är dags kommer jag att befria dig.
Amma
Jag är till och från nedsmutsad med negativa tankar om mig själv och mitt skrivande, om det jag drömmer om att göra. Jag hör hur en del i mig (min inre kritiker) fortsätter att döma mig och tala nedlåtande om det jag vill skriva. Det svänger från gladelig inspiration till nattsvart vemod – det gäller att stå på stadiga ben. Jag skrattar gott också, tänker på att Jan Guillou tydligen ska ha sagt ”att fastna i skrivprocessen gör bara amatörer”, och jag tror honom, han vet nog vad han pratar om.
Nåväl, det är som det är. Livet som människa är upp och ned, sol och regn, det hör det sinnliga sinnet till. Jag behöver till och med påminna mig där i mörkret att jag faktiskt tror (och tror mig veta) att livet är någonting mycket större än det jag upplever från mitt lilla sinne (ego). Och skiftet är bara en tanke bort. Men när tankarna är negativa brukar jag be om hjälp. Jag ber till Gud att skingra dimman, med sikten klar – hålla ångan uppe.
För trots allt är det väl som Amma säger (och Jan kanske menar) ”Kom igång med ditt arbete och hjälp dina medmänniskor. Alla saker kommer att falla på plats. Oavsett vad dina tankar..”
Respiro förlag
Vision utan handling är en dagdröm; handling utan vision är en mardröm.
Onenesscitat
Under flera år nu har jag drömt om mitt skrivande. Vissa tider flitigt med händerna på tangentbordet andra diffust flyende till andra sysslor. Jag har skrivit med beslutsamhet men mest med tvekan, och inlett utifrån glädje men ofta övergått i rädsla.
Och jag förstår nu att allt är precis som det ska, mitt skrivande har visat mig vägen, inte mot läsaren ännu, men till mig själv. Genom mina drömmar, ambitioner och visioner har jag blivit varse om mina omedvetna präglingar och rädslor. Jag har fått uppleva mitt motstånd – mot mig själv. Jag är inte rädd vare sig för kritik eller förläggare jag är rädd för att se mig själv för den jag är. Jag är rädd för mitt eget ljus och livsenergi. Jag och jag, sinnet (jaget, egot) är rädd för mitt sanna jag, det gudomliga inom (själens närvaro). Genom motståndet har jag funnit källan av energi, där mina drömmar blir visioner och energin (närvaron) ger mig handlingskraft. Jag har bestämt mig, böcker ska jag skriva, och just nu har jag börjat om. De andra manusen ligger arkiverade över tid. Nu flödar en annan text, den inspirerar mig, gör mig glad och fokuserad – jag är så tacksam! Och i dagarna blev det klart, jag bildar ett eget förlag – Respiro Förlag. Det känns lätt. Det känns rätt. Det känns jag.
Där det inte finns något motstånd, bevaras energin.
Äga texten!
Mina inskickade manus är refuserade och när jag läser igenom texterna förstår jag så väl att jag inte var mogen och klar – jag ägde inte texterna. Förvånas över hur stort mitt inre motstånd (läs: rädsla) är till att skriva boktexter mot blogginlägg. Jag tappar mycket av mig själv, närvaron och energin när jag skriver till böckerna. Så himla rädd. Medans inspirationen flödar, oftast var dag, till bloggen.
Utgivna böcker eller inte, jag stannar med det som är. Stay with what is. You must stay with the discomfort you have inside yourself. Sri Bhagavan. För hur det än är så är det här jag är idag med refuserade manus och mitt inre (skriv)motstånd. Motståndet tänker jag transformera och böcker ska jag skriva, och jag känner full tillit till att så sker den dagen jag är mogen. Och idag sitter jag här med det som är och allt är bra, allt är alltid som det ska.
Texterna ska jag skriva om (eller skriva nya) och jag ska äga dem, låta dem flöda. Ingen mår bra av att vi ursäktar oss och vacklar bakåt och tappar balansen. Jag tror att vi alla är ämnade att gå vår egen väg, äga rätten till vårt eget liv och kraften i drömmar – även jag!
Medans skrivkrampen härjar fortsätter jag att läsa. Har nyss gett mig i kast med den här boken, Bortom Universum. Boken som berättar om hur boken En kurs i mirakler (A course in miracles) ”blev till”. En kurs i mirakler är en storfavorit och jag har största tillit till budskapet den förmedlar, samesame som Oneness enligt mig.
Jag vet att skrivkramp sägs botas med just skrivande men jag tänker stanna med det som är. Jag gör lite tvärtom mot gamla vanor, inte pressar på hårt och med kamp utan inväntar flöde och lätthet. Jag tror på det, att när väl det släpper efter så flödar det på riktigt. Men först stannar jag med det som är. Upplever mitt motstånd. Och så har jag fått till mig att just den här boken, Bortom Universum, ska ge mig ledtrådar, inspiration och kunskap som jag kommer ha glädje över till min fortsatta skrivprocess.
Livet är här och nu, och jag känner mig lycklig och tacksam med dagarna som går… och även krampen i armen som består 😉
Tankegången idag uttrycker helt enkelt ett faktum. Det är inte ett faktum för dem som tror på illusioner, men illusioner är inte fakta. I själva verket finns det ingenting att frukta.
Det är mycket lätt att inse detta. Men det är mycket svårt att inse det för dem som vill att illusioner ska vara sanna.
Närvaron av rädsla är ett säkert tecken på att du förlitar dig på din egen styrka. Medvetenheten om att det inte finns någonting att frukta visar att någonstans i ditt sinne, även om det inte nödvändigtvis är på en plats som du känner igen, har du kommit ihåg Gud och låtit Hans styrka ersätta din svaghet. I det ögonblick som du är villig att göra detta finns det förvisso ingenting att frukta.
En kurs i mirakler
Lektion 48
Entertain yourself
Pure consciousness is rising above you. You just has to entertain yourself.
What would you love to do? Tell us!
We will bring that opportunity to you. In front of you, just to grasp.
Why cant you just ask us to deliver it to you?
What would you love to do?
Savita
Mitt skrivande…
Här är inspirationen på topp, energin och idéerna flödar och jag gör mitt bästa att fånga dem och bearbeta dem. Skrattar åt det jag skrev förra veckan om att jag hade både sena kvällar och tidiga mornar till mitt förfogande, och vad har hänt efter det inlägget? Jo att jag är toktrött om kvällarna, somnar oftast redan vid åtta och sover så länge det bara går (det har blivit typ till halv sju), så den goda idéen med att skriva på dessa tider stoppade mitt kära ego. Jag är helt säker på att jag inte är ett dugg trött, har ju varit pigg hela hösten och längre än så, men nu när jag skulle följa mitt hjärta och skriva på, skriva på… då slår egot (läs: rädslan) i handbromsen för min framfart.
Jag lirkar mig runt, skriver iallafall. Även om armen krampar. Jag redigerar mina texter. Skriver ner nya. Skriver när jag känner den röda tråden och skriver i total förvirring. Antar att det är precis som det kan vara. Skriver fast jag har ont i armen, tror mest smärtan beror på mitt eviga flyende till facebook i mobilen och inte alls för min flitighet med texterna.
Jag skulle inte säga att jag kämpar, för skrivandet är så mycket glädje för mig. Tangenterna smattar och idéerna blommar. Men jag förstår att det som fortfarande har ett litet grepp om mig är rädslan att helt följa mitt hjärta, rädslan att släppa fram passionen och glädjen fullt ut – som om jag inte vore värd det, att ha det så skoj. Må så bra som jag gör när jag skriver.
Tacksam att jag är medveten om hur mina rädslor försöker stoppa livsflödet, jag låter rädslorna vara där de är samtidigt som jag tillåter mig att vara en del av livet och låta livsflödet pulsera genom hela mig. Jag ser med förväntan fram emot 2014, det känns som det kommer föra mycket glädje och passion med sig.
Nelson Mandela
It always seems impossible
until its done.
Livet till mötes
Jag går himlen till mötes,
mina sista andetag.
Jag går livet till mötes,
öppnar dörren var dag.
Låter mig fyllas av livets andetag.
Jag går livet till mötes,
öppnar dörren var dag.
Breder ut mina vingar och lyfter ett slag.
Jag går livet till mötes,
öppnar ögonen för jag.
Jag går himlen till mötes
och sluter dem en dag.
Jag går livet till mötes
för jag är jag.
Jag går livet till mötes,
jag känner modet i dag.
Jag går livet till mötes,
för det gör mig glad.
Jag går livet till mötes,
för där möts du och jag.
Jag går himlen till mötes en dag.
Jag går livet till mötes i dag.
Savita
Vilken inspiration!
Ser för andra gången klippet från Malou efter tio där hon intervjuar författaren Margit Sandemo. Margit är full av liv, energi, humor och klokheter, må jag stråla som hon när jag ska till att fylla 90 år. Och alla år dessförinnan och efter förstås.
So you admire so you become, sa ofta min yogalärare Sky.
Det eviga
Tänker att tankarna är så negativa, de dras lätt samman i stora orosmoln som skymmer solen, ljuset – livet. Tacksam att jag vet att jag inte är mina tankar, det är nog så nära tillhands att bli fångad av tankestormen när den sveper in, men jag ber om förståndet att stanna i närvaron av något annat, något större som inte berörs, inte så mycket som en tillstymmelse rör sig av vare sig tyfoner eller orosmoln – den närvaron ber jag att uppehålla mig vid när tankarna blir mörka.
Det är ett stort orosmoln över mig just nu. Det är livet som visar mig hur det är. Livet ser ut som det innehåller födelse och död men egentligen är det bara liv – livfullt rakt igenom. Det finns ingen evighet, vi är evigheten. Inte en tanke kan rubba det, det finns inget som kan ta ifrån oss evigheten, evigheten är inom oss. Det är själva livet. Det är inte konstigt att neggotankarna hopar sig som ett enda stort mörker när vi närmar oss det eviga, det är förintelse… men inte av livet som vi kanske tror, det är förintelsen av illusionen av ororsmoln och mörker – det är länken rakt in i det eviga, det som är inom oss – livets ljus, det vi alla bär (är) men så lätt förirrar oss ifrån.
Jag ber om att få uppehålla mig i närvaron och betrakta tankarna därifrån. För från den platsen av närvaro vet jag att allt är bra, allt är som det ska och jag känner att livet är för evigt. I närvaron känner jag livet – i mig.