Mitt skrivande
Glamour
Tänk 10 glamour och 90 vardagsliv så hamnar du rätt, tips fyra från Camilla Läckbergs framgångstips. Jag tänker 90 vardagsliv, tänker och tänker det är min verklighet, min vardag och mitt liv och så tänker jag 10 skrivande. Glamouren känner jag ändå, nästan varje dag på nått vis. Jag gillar det vackra och sköna livet, mitt liv är mycket glam trots allt, mitt i allt barnaliv och köksbestyr. För mig är det glam att träffa alla soulsisters på yogan, glam att äta en lunch med en vän då och då, glam att dricka en Statoilkaffe i bilen på väg till Coop för att storhandla, glam att strosa hand i hand med Maya längs strandpromenaden som vi gjorde i lördags, glam att meditera när barnen somnat. Jag här säkert en annorlunda definition av glamour men jag har länge haft som mål att leva det ljuva livet, La dolce vita. Leva ljuvt. Förr hade jag säkert en uppfattning om vad det skulle vara, sinnets uppfattning. Nu finner jag det ljuva i mycket. Och upptäcker nytt ljuvt som jag inte märkt av förut. Livet blir ljuvare och ljuvare för varje dag, inte alla dagar, men fler ju mer tiden går.
Idag är det som vanligt 90 vardagsliv och nu, precis nu när Izabelle slumrat in ska jag ta min 10 till att redigera manus. Inte skriva. Redigera. Jag tar mina steg framåt. Framsteg.
Laleh
Ser på Skavlan, vilket fantastiskt första program han sänder. Mycket att beröras av. Laleh är en av gästerna, hon verkar djup och vis, väldigt annorlunda. Precis så som jag känner mig många gånger, djup. Som om jag ser så oerhört långt ner i djupet, mycket längre än många andra. Ser det avskalade. Det som ligger bakom.
För mig har det alltid varit så, att jag kan se det som ligger bortom. Inom. Det är en gåva. Jag förstår det nu. Men som barn var det ibland tungt att bära, allt att se, men ingen som riktigt såg detsamma.
Vet att där inom ligger också visdomen och källan till livet. Men ibland tänker jag att det vore skönt att inte se så djupt, beröras så innerligt, se det dolda. Vara mer som andra. Lite mer schlager liksom. Klatschigare och glättigare. Inte så mycket Laleh.
Skavlan frågar Laleh om varför hon skriver om de stora frågorna, t ex om döden och varför hon inte skriver om kärleken istället. Hon säger att hon börjar oftast så men till andra versen börjar texten bli något annat, något djupare. Hon blir uttråkad.
Jag känner igen mig även här, med mitt skrivande. Jag finner ingen ådra av puls i det lättsmälta, jag vill in i märgen och belysa. Inte kanske varje gång men definitivt mer och mer (just nu). Jag vet inte varför. Har inget svar. Kanske för att vid upptäckten av djupet kan ytan te sig ointressant.
Din gåva
Ge är livets gåva
Guds gåva genom Dig till världen.
Om Du gav under en timme idag,
vad skulle Du Ge då
och till vem?
Savita
Att dela med sig
Med anledning av livsuppgift så börjar jag tvivla på om det verkligen finns en livsuppgift, den med stort ’det’ – The One. Jag ser på många människor som jag upplever lever sin livsuppgift så spelar det ingen roll vad de gör, i stort eller smått, smalt eller brett, det jag fascineras av och dras till, alltså vill hålla väckt i mig själv är passionen. Det är passionen som fängslar mig.
Det är inte själva skrivandet som jag är passionerad i, det är att dela vidare det jag själv upplever. Det är att sprida för vinden om så, det jag tror på. Jag har nämligen märkt att det jag tror på det upplever jag när jag delar det med andra. Jag tror på livet efter döden, alltså för mig finns ingen död, det är bara en transformation av kroppen, men den eviga själen består. Jag tror på att livet är evigt men jag upplever det eviga livet genom kontakt med dem på andra sidan, alltså i ett medialt möte. Jag tror på att vi alltid har kontakt med, rättare sagt ÄR, själen, livsenergi men jag upplever det när jag ger det till andra till exempel när jag ger och tar emot deeksha. Jag tror att jag är i kontakt med en källa till visdom men jag upplever det mitt i själva skrivandet, när tangenterna smattrar, först då, inte innan. Jag tror att vi alla har en guidad snitslad livsväg att gå men jag upplever den inte förrens jag sätter den ena foten framför den andra. Jag tror att jag har mycket att ge men jag upplever det inte förrens jag står där med famnen full och ger.
För mig är passionen i själva delandet och givandet. Att dela yogan, skrivandet, tankarna, deekshan… det är när jag delar jag själv upplever det. Det är i delandet jag själv fylls med det jag vill dela till andra. Inte förrens jag delar kan jag uppleva det. Det ges till mig först när jag står där med en givande hand. Fram tills dess behöver jag vila i tillit till att den handen jag sträcker fram snart kommer vara fylld med det jag vill ge.
Så tror jag att det är. I alla fall är det så det är för mig. Så det ges till mig.
Vi ärar Gud genom att tjäna andra med våra gåvor.
Rick Warren
Write
Min livsuppgift
Stod vid den här hyllan förra veckan, på väg att köpa boken Finn din livsuppgift av Robin Sharma när en stark inre röst sa mig, gå och köp en skrivbok istället. Du har egna böcker att skriva. Du behöver inte läsa den här boken, du behöver göra det du ska göra. Skriva. Jag köpte mig en jättefin inbunden bok med antikvita papper och redan samma kväll hade jag fått till mig tre texter, budskap i boken. Jag säger fått till mig, det är som med yogan, jag känner inte att jag leder yogan och jag har ingen agenda, yogaklassen ges till mig och gruppen, samma sak med skrivandet, det ges till mig, orden strömmar till, kommer fram, ett och ett, ibland hela meningar. Jag behöver bara vara redo med pennan (eller tangentbordet) och ta emot. Det sker ansträningslöst. Det må komma från mitt inre, eller från ovan, det spelar ingen roll, jag har så tacksam att det kommer, att det blommar fram, att det flödar fritt. Jag är tacksam så länge mitt lilla ego ställer sig åt sidan och låter det som vill fram komma fram. Låter det som ska ske få ske. Det ger mig glädje, skänker hopp och fyller mig med mening. Jisses, vilken spännande resa att bara få flöda med och uppleva vad som vill uttryckas.
Just nu ligger två barnböcker klara, alltså skrivna från början till sista punkt. Två andra ligger på vänt… har legat att tag. En annan bara ploppade upp från ingenstans igår och verkar vilja tränga sig före i kön. Den känns het. Den ska jag jobba vidare med idag. Och så skriver jag såklart ’vuxenböcker’, hahaa, inga sådana vuxenböcker såklart men böcker om livet, meningen med livet, inre hälsa, glädje och tacksamhet. Och som jag nämnde så kommer det till mig dagliga budskap i skrivboken, jag har en känsla av vart det leder. Men jag stillar mig och låter det vara som det är. Jag stannar i flödet och låter det föra mig dit det vill. Jag är tacksam, oerhört tacksam så länge det flödar.
I slutet av månaden åker jag och vännen Ylva till bokmässan. Min dröm är att en dag själv få stå där som författare och föreläsare men det här året är jag passionerad gäst. Jag ska uppleva pulsen och njuta. Bara vara. Känna på massa böcker (älskar att hålla böcker i händerna) och lyssna till lärorika delningar, från kreativt skapande människor som gått före.
Hjärtats blomstrande beror på din passion.
Sri AmmaBhagavan
Åka med
Vem är jag att veta vad som är bäst för mig. Vem är jag att styra och upprättahålla livets flöde. Jag kanske tror i mitt högmod att jag klarar av det, att jag är härskaren över livet, inte bara mitt utan gärna andras med. Men sanningen är den att livet härskar över mig. Livet har bjudit in mig att leva just det här livet, i just den här kroppen. Livet är pulsen som leder både mig och allt annat. Livet är den som bjudit upp till dans och den som nu för mig i dansen. Människan spår men Gud rår. Gud är detsamma som livet för mig, själva livsenergin. Varandet. Nuet. Alltet. Jag har faktiskt ett val, jag kan sitta på passagerarsätet och fylla mina dagar med rodda karta, kompass, hålltider, stationer, turistguide… ja allt som hör researrangören till. Eller så kan jag välja att resa första klass, som den inbjudne resenären som jag är och låta livet självt (Gud) rå om hela resan. Jag är med. Men jag styr inte. Jag är inte upptagen med något annat än att ta emot livet (resan) så som det ges mig. Vissa stationer på resan stannar vi länge på, andra lite flyktigt. Många gånger behöver jag jobba, med det som ligger framför fötterna just nu och det jag har i händerna. Vissa gånger erbjuds jag vila, att bara slappna av. På några hållplatser i livets väg möter jag fantastiska människor, bara för ett ögonblick eller som slår följe en tid. Vissa stunder reser jag ensam. Ibland är det tystnaden som jag får uppleva, andra gånger liv och rörelse. Vad som än är, så följer jag med ansträningslöst och låter resan, stoppen, människorna, omständigheterna visa mig vad att uppleva – för stunden.
Jag har ingen agenda, ingen plan mer än att ge mig hän, fullt ut, och åka med. Jag är här för själva resan, inte för slutstationen. Jag har ingen aning om den här resan någonsin tar slut eller när. Jag har en enda inbjudan i min hand – att åka med.
Bara skrivande…
Jag förstår att jag har inget val. Jag måste skriva. För mig just nu är skrivandet som andetagen, jag överlever inte om jag inte skriver. Jag tär mig själv inifrån om jag inte låter orden komma ut. De äter upp mig. Så fort jag sätter dem på pränt, för mig själv, här på bloggen, i böckerna – what ever – så befrias jag… jag andas. Livet andas genom mig.
Det finns massor av tankar, bra eller dåligt, publicera eller begrava i byrålådan. Framgång eller annan karriär. Men det är trots allt bara tankar, tankar hör till sinnet. Det är inte sinnet som skriver, det kan tänka så mycket det vill om mitt skrivande. Det är helt orelevant. Sinnet har ingenting med det här att göra. Det är någonting större som pulserar genom mig. Jag har ingen aning om vart det ska, till vilket syfte eller varför jag. Men ut ska det, så mycket har jag listat ut, ut ur mig. Det är (just nu) mitt sätt att andas och det får mig att må ofantligt bra.
Tack för orden. Tack för flödet. Tack för andetagen. Tack för livet. Jag känner det… det strömmar starkare genom mig med varje bokstav.
Det finns ingen författare, bara skrivandet.
Oriah Mountain Dreamer
Ta min plats
Nu flödar skrivandet… Men det har ju flödat i perioder annars också. Jag har funnit att en stor issue för mig är rösten som säger att jag inte är bra nog, det är ändå ingen som vill läsa det här. Det kommer aldrig att bli utgivet. Men faktum är att jag nyss upptäckt en ännu räddare röst, som dolt sig bakom den andra. Och genom den upptäcker jag att jag är rädd för att få framgång, tänk om jag uppmärksammas, tänk om människor tycker om det jag skrivit – och vad är det farliga med det då? Jo, då syns jag. Då tar jag plats.
Även om det säkert inte syns så väl på mig eller mitt sätt att vara så är jag rädd att ta plats. Jag är rädd att bli bedömd och granskad. Jag är rädd att människor ska vara avundsjuka på mig och det liv jag lever. Jag är rädd för att visa mig glad, strålande och full av livsflöde. Jag är rädd att människor ska välja bort mig för att jag är jag och för att jag mår bra.
Den rädslan har jagat mig genom livet. Och givetvis format mitt öde. Den rädslan hindrar mig från att skriva klart mina texter, rättare sagt gör mig livrädd att slutföra och sätta punkt.
Rädslan visar sig givetvis genom många områden i mitt liv. Jag ska med glädje kika djupare in och upptäcka vart. Jag ska möta den så nära som jag bara förmår. Jag ska inte springa ifrån den nå längre och inte förneka den heller, nu ska den ljusbeläggas och ses. To see is to be free, som Bhgavan säger. Jag ska hålla den, känna på den, uppleva den och skriva om den. Rädslan är här för att upplevas och omfamnas. När jag håller den så håller jag mig själv. Jag kan inte bli av med den med min egen kraft, den har präglat och format mig som person, den är en del av mig. Genom rädslan lär jag känna mig själv, den lilla Sofia inom mig.
Jag ska säga till henne många gånger hur mycket jag tycker om henne. Hur mycket jag tror på henne. Att jag älskar allt hon skriver. Att jag älskar henne även om hon inte skriver. Att jag älskar henne för den hon är, med både rät och avigsida, genom oväder och solsken. Att jag ska fortsätta stötta henne då hon är osäker men framför allt hejja på henne i framgång. Lära henne att vi kvinnor behöver hejja på varandra i strålkastarljuset och uppmärksamma varandras varande. Att en stor kvinna är den kvinna som tar plats intill en annans kvinnas ljus och inte bara letar sig fram i mörkret och skuggan. Jag ska ge henne mod så att hon välkomnar dömande, misstycke och avundsjuka, insikt att det säger allt om de andra och mycket om hennes framgång – och ge henne visdomen att förstå att det säger inget om henne som person. Jag ska ge henne den sanna kärleken, den utan förbehåll och krav, kärleken som är fri – den ska jag ge henne så mycket av att hon svämmar över och naturligt ger den till sig själv.
Jag ska fylla på och fylla på, tills hon är ett med livets flod.
Det är min gamla rädsla som gör sig påmind, som jag omfamnar. Jag är fylld av tacksamhet att nu leva ett liv med många oerhört vackra soulsisters som gläds åt mig precis som jag är – så tacksam!
Stilla tid
Upptäckte i spegeln att håret äntligen börjar bli långt. Det har tagit sin tid med målmedvetenhet och fullständig tillit och evigt tååååålamod att få håret friskt efter mina missödes blekningar/slingor/färgningar 2010. Då med löftet till mig själv att Go naturell, välja ekologiskt och snälla produkter till håret. Det funkar, men det är inte gjort i en handvändning. Det mesta jag vill åtstadkomma i livet verkar ge mig prövning i tålamod. Det måste vara en av mina stora livsläxor, snabb och kvick som jag är så är det bra segt ibland att stanna upp, invänta och bara vara i varandet. Booooring, skulle jag tyckt förr men ganska förnöjsamt skulle jag säga nu. Nu kan jag (oftast) vila i det. Känslan av att det händer ingenting. Det är stopp i flödet känslan, bring me some action, knäpp knäpp med fingrarna. Nu vågar jag stanna där och oftast upptäcker att det visst är action här, det finns ett livsflöde som bär allting och stannar jag tillräckligt stilla kanske jag till och med kan känna jorden rotera runt sin axel – vem vet.
Under Vedic Art kursen i helgen så hade Renée Brieg (läraren) med sig lite böcker att kika och läsa i, de låg tillhands under frukosten och hämtaandanpauser och så, jag hittade en bok som jag skrev av titeln på – Inbjudan till ett möte, men av en händelse så fann jag istället boken (av samma författare) Längtans Vingar av Oriah Mountain Dreamer (så vackert namn) när jag skulle beställa den på nätet. Och som alltid när jag känner mig guidad eller dragen till nått så funderar jag inte, utan jag litar på livsenergin och följer den – så jag beställde alltså boken Längtans Vingar istället för Inbjudan till ett möte, utan att ha en aning om vad den handlade om.
Guess what! Den handlar om skrivprocessen och kreativitet!
Jag är helt förälskad i boken, så där kär att jag inte ens har överstrykningspennan aktiv, jag är så begeistrad i boken att jag håller den helig. Jag känner att just den här boken, hennes sätt att berätta och dela med sig är som gjord för mig. Det verkar som ”någon” scannat av mina brister och gjort en facitmall. Någon har gått före och jag får ta rygg. Inte bara får ta rygg, jag har funnit någon som jag vill ta rygg på. Hennes skrivprocess är andlig, den är nära, den är innerlig och den är i kontakt med Gud (den gudomliga själen inom oss), den är underbar. Den känns rätt. Den känns lätt.
Och hon skriver om att stanna, stilla sig, avsätta helig tid (helger, helg-dagar = heliga dagar) till att just inte göra någonting. Bara vara i tomrummet, ge sig tomtid, tomma dagar för att det är just i den stunden av ingenting som kreativiteten flödar.
Och det har alltid varit en stor rädsla för mig, det där tomrummet av ingenting. Det är ju det jag sprungit ifrån hela livet och som jag nu på senare år börjat uppskatta och faktiskt njuta av. Och tänk att det är där i det tomrummet jag finner skrivandet (kreativiteten). Jag vet att det är så, för när jag mediterar och promenerar, slår av på takten och går inåt, det är då jag vill skynda mig hem att skriva, det är då orden börjar flöda…