Mitt skrivande
Fokus
… snor åt mig minsta lilla egentid till att skriva, filosofera, meditera och läsa – hela tiden med mitt eget skrivande i fokus. Hjärtas röst är stark, intentionen fylls på och närvaron vill uttryckas i ord.
Tacksam
En barnsaga
Helgens Vedic Art har öppnat inspirationen till mitt skrivande. Idag passade jag på när Izabelle sov middag och barnen var i skolan, vände blicken från Facebook (läs: slog av internet) och satte mig för att skriva. Ner flödade en helt ny barnsaga, från början till slut. Kände världens motstånd när texten började bli klar, men skrev mig bokstavligt ord för ord igenom tröttheten som brände. Och när jag satte punkt, alltså en riktig slutpunkt, så däckade jag ner på gräset och somnade en stund. Utmattad men stolt. I did it!!!!!
Skrivarlycka!
Signalhorn
Och nog hör jag vad det sjunger om allt… jag hör vad som pockar på, det är liksom än tydligare nu. Guess what!
Skrivande
Yoga
Andlighet
Det är bara det som rör sig runt, runt i huvudet. Det är det som hugger i hjärtat. Flödar i kroppen. Det är det som vill uttrycka sig. Jag kan inte få tydligare signaler, hela jag är som ett enda stort ostämt signalhorn. Jag börjar minsann tro att den här målarhelgen kan få just skrivandet och yogan att ljuda riktigt fint. Jag tror faktiskt det… honk honk!
Det ljudar redan fint, jag hör det själv. Jag njuter av det själv, det är inte det. Men jag menar att jag tror faktiskt den här helgen öppnar upp mig mer för det. Fler toner kanske. Högre stämma.
STOP
Det börjar med acceptans. Hur kan du komma i kontakt med din sanna källa om du inte accepterar och inser att du redan är källan. Och inser att allt ditt sökande har varit i fel riktning. Det är som att du försöker ta någon annans syre. Du ser att någon annan andas. Du vill också andas. Så du söker syre där den andra människan funnit syre. Du söker och kanske till och med tar syre från någon annan. Det vet du att det inte går. Det är helt omöjligt.
Sanningen är den att det finns syre till oss alla. Du behöver inte söka någon annanstans, helt naturligt andas din kropp utav sig självt. Den behöver ingen konstgjord andning. Den behöver inte gå någonstans för att andas. Den är gjord för att andas. Det enda du behöver göra är att andas och du får det syre du behöver. Källan av syre är oändligt. Källan av syre finns för oss alla.
Din första insikt är att källan till visdom, balans och din helhet finns inom dig. Sök inte nå mer. Gå inom. Finn där.
Nästa insikt är att du behöver syre för att kunna leva. Du behöver andas annars dör du. Du behöver dina andetag för din hälsa.
Samma insikt är att du behöver kontakten med källan för att bli hel. Kontakten med källan för att nå upplysning. Kontakten med källan är enda vägen. Den enda sanna vägen. Syret behövs för din kropp. Du behöver andas för att leva.
Om du vill uppnå balans i ditt inre och uppleva det verkligen flödet av sann livskraft behöver du inse att den sanna vägen är till källan. Källan inom dig. Det finns ingen annan väg. Det finns ingen väg. Det finns bara en stor STOP-skylt vid vägkanten som ber dig stanna. Stanna utan att vänta på något annat. Stanna för att möta dig själv. Själva stannandet är det första steget. Det enda steget du skall ta dvs inte gå någonstans alls. Stanna vid STOP-skylten och vänta, såsmåning om kommer du att märka att källan är där. Har alltid varit där.
Text från aug 2010.
Inser hur länge jag skrivit och hur mycket jag älskar det.
Tacksam ♥
Mitt skrivande
… är absolut där det ska vara, i byrålådan eller i kreativtflöde, olika från dag till dag. Det följer givetvis inte min (läs: sinnets) plan, givetvis inte, allt jag skriver handlar i roten om att släppa sinnets föreställningar som oftast skapar lidande och ta emot livet som det är. Låta livet göra det det är expert på – föra oss på vår livsresa.
Jag bannar mig (lider) om jag vänder tanken mot sinnets deadline och ser att den är passerad med en månad. Jag känner förvirring (alltså lidande) när jag läser texterna med sinnets ögon och ser oreda, oordning och hur inget hör samman. Jag upplever oro (lider) inför framtiden om jag litar på sinnets lagda framtidsplan. Jag känner mig ensam (lider) när jag tror att jag står här helt själv, för när jag kikar omkring så är det bara en identifikation här, ett sinnets id. Vart är sinnet liksom. Och vem är det att lita på. Det försvinner så fort man verkligen vill konfrontera och se det. Det finns inget att hålla mig i. Det finns inget som bär mig.
Istället väljer jag att stå åt sidan, jag ser sinnets identifikation för vad det är. Jag ser hur sinnet har styrt, ställt, ordnat, strukturerat allt samman för att trygga sig självt inför det som komma skall. Jag ser hur sinnet aldrig är i nuet. Jag ser hur sinnet är rädd. Jag ser hur sinnet aldrig någonsin kommer vila i det som jag tror på – det som jag är. Jag sörjer för sinnet, för dess ödslande av energi, för dess outtröttliga arbete.
Jag vet att jag inte är det. Jag kan omöjligtvis vara ett sinne. Har aldrig varit det, kommer aldrig någonsin att bli det. Även om allt det gör är försök att hålla mig kvar i identifikationen. Jag har glädjen att ha upptäckt att jag är något större, något evigt, något som sträcker sig samman med alltet. Jag är en del av alltet.
Alltet har en plan för mig. Alltet har en plan för mitt skrivande (… eller inte). Jag har ingen förmåga att se om jag skriver för att skriva ur mig eller skriver för att någon ska läsa. Jag kommer aldrig kunna styra vem som skall läsa det. Aldrig. Det enda jag förmår göra är att ta emot orden när de kommer. Hålla mig öppen och låta dem flöda ur. Leva i stunden och följa det som är precis här och nu. Dokumentet må ligga öppet (till sinnets tycke väntande) men livet kallar mig till grötfrukost. Mot gungorna i lekparken. Kurret i barnens magar ställer mig vid spisen. Solen bjuder mig ut. Benen tar mig på en promenad. Vännen knackar på för fika. Telefonen ringer… Livet pågår för fullt. Jag vill inte missa det. Jag skriver om förmågan att leva det, dvs släppa viljan att styra det, och istället varje dag, var eviga sekund ha förmågan att ta emot det. Leva utan lidande. Leva i kontakt med livet självt. Leva i samma livspuls som en stillsamt åldrande ek likväl leva det lika tillitsfullt som en dagslända.Det är det det handlar om, iallafall för mig.
Att skriva eller att icke skriva, det är inte frågan.
Vad är meningen med livet är frågan jag ställer mig var dag.
Och alltid klingar livet sitt eko till mig – att leva det såklart!
Vissa stunder lever jag mitt i mitt skrivande.
Vissa stunder lever jag med barnen.
Vissa stunder lever jag på yogamattan.
Vissa stunder lever jag med händer i diskvattnet.
Jag lever med det som är – det är min uppgift. Det andra tar livet självt hand om.
Namaste
Writing rules
… my world just now!
Ja, typ… efter alla barnen, ät och sovklockan och lite annat 😉
Översatt till arabiska
احيانا احد ما يغلق الباب في وجهنا (طبش) سابقا وفي هذه الحالة كنت ساقرع الباب مرارا واتملق و ارشي لكي يفتح لي. اما الان ارى من خلال الباب ذلك الخوف الذي بجعل الباب مغلقا كما ارى و بعمق و بفهم اكثر ان ذلك هو عمل الله ليريني ابواب اخرى و ارى ان الحياة ليست بحاجة الى ابواب والاشخاص الذين يغلقون ابوابهم لا تاتيهم السعادة والنعمة في ان يعيشوا احرار و مفعمون بالحياة. انا اختار ان اعيش حرة كي اتقبل الباب المغلق مغلقا لا بل اصلي لاجلهم كي تصلهم النعمة والسعادة.
Wow! Fick ett fint mail från Shino Gherzany där han skrev att han önskar att fler få ta del av det jag skriver och bad om tillstånd att översätta mina texter till andra språk.
Jag känner mig hänförd, lite stum och full av ära. Idag översatte han blogginlägget Utan dörrar till arabiska. Magiskt känns det. Och jisses vad vackra bokstäver.. jag tycker det är så vackert att se på texten och jag inte förstår ett dugg av vad som står där.
Tusen tack Shino, jag bugar och tackar. Namaste ♡
Nu mera skrivande…
Det knackar på
Förutom några dagar till på sportfältet och massa fotboll så kommer jag göra en större insats att få ner inspirationen till tangenterna och rakt in i bokmanuset. Jag erkänner att jag känner viss (typ, mycket) frustration eftersom inspirationen är där och knackar på, knackar och knackar och jag ändå (som oftast) springer och gömmer mig istället för att fånga den. Min deadline är satt (framflyttad) till juli nu. Innan juli månad är slut skall jag pränta ut mitt manus och klistra på massa frimärken och lägga det i den gula lådan. Men först ska jag glatt öppna dörren och släppa in den som knackar på. Så när det glesar med mina inlägg här på bloggen så vet ni att det beror på att jag är uppslukad av mitt besök…
Meningsfull
Så här känns det för mig nu när kreativiteten blommar och orden spritter. Jag känner sådan glädje och framför allt mening med att fullfölja skrivandet, se vart det för mig, få sätta punkt. Fast just nu vill jag inte avsluta den här resan, jag vill bara flöda med, skriva mer… älskar det!