Personligt
Sprickan till ingenting…
Medans sinnets (egots) röst ber jag att avvakta, vara försiktig med vad jag skriver så att inte människor får för sig att jag verkar knasig så pockar själen på mig att berätta om vad jag varit med om, vad jag faktiskt vet (inte alls kan bevisa för ngn annan, men vet för egen del) och kanske kan uppmuntra andra att finna detsamma inom sig.
Förut så vet jag att jag lärt ut på min workshop att kropp-sinne-själ är ett. Jag vet att allt är ett numer, så egentligen är det sant. Vi är alla ett med allt, vi hänger samman du och jag oavsett om vi vill det…bla bla bla
Men det jag har märkt för egen del sedan jag började med Oneness Blessing är att när jag försätts i ett djupt meditativt tillstånd så särskiljs sinnet (alltså tankarna) och kroppen och betraktandet (själen). Jag uppfattar det som en essens som betraktar, det som betraktar ser kroppen som sitter där i meditativ ställning, hör och ser andetagen i kroppen, uppfattar ljud i rummet, iakttar. Det som betraktar uppfattar också tankarna, själva sinnet och det är som ett (försöker beskriva min upplevelse) tankemoln en bit bort från kroppen. Alltså en enhet med kropp som sitter och mediterar. En enhet med aktivt sinne som det flödar tankar igenom en bit bort. Och så själva betraktandet som jag upplever som – bakom allt detta.
Tänk dig en serieteckning. Vi är båda med i serien, du och jag. Du sitter framför mig, jag sitter någon meter bakom. Jag ser dig. Jag ser också dina tankar, precis som en tankebubbla en bit ovanför ditt huvud. Precis så upplever jag det. Fast det är bara jag där. Jag ser min egen kropp. Jag ser mina tankar. Jag ser dock inte mig själv, själva självet (själen).
Problemet som jag förstår det när jag läser (och upplevt för min egen del) min vedantalitteratur och OnenessTeachings är att vi människor (som oftast) enbart och för fullt identiferar oss med kroppen och tankarna. Vi missar att vi är den som betraktar. Genom generationer så har kontakten med själen valts bort till förmån för allt som identiferar sinnet (egot). När vi tappar kontakten med själen blir vi rädda, vi tror att döden är slutet med allt och vi hamstrar på oss av saker, upplevelser, mat, relationer i panik över det sista andetaget som får det att vara över. Vi samlar och jagar, livrädda att stanna och känna. Och det är just jakten och språngmarschen som håller oss ifrån själskontakten. Den visar sig när vi stannar upp, stillar oss och mediterar. För vissa inte förrens vi kapitulerar. Inom Yogan lär vi oss att betrakta sprickan när inandningen tar slut och innan andetaget övergår i en utandning (eller tvärtom), den stunden där emellan in och utandning, ut och inandning. Den är som döden. Tomhet. Ingentinghet. Det är just i den sprickan, tunn som ett litet nålsöga, det är där vi har passagen till själen, det eviga livet. Källan av livsenergi.
Med tanke på min inledning om egots röst. Det är ju bara ren rädsla att tappa fasaden, tappa kontrollen inför människor. Rädslan att inte bli accepterad, passa in, vara omtyckt. Jag vill krackelera den fasaden och den rösten. Jag vet att jag behöver visa mig som jag är där bakom dessa stängda dörrar, bakom fasaden. Visa att jag faktiskt är ingenting, ingenting av det jag visar upp för mig själv och andra. Jag är ingenting. Jag är något osynligt, oförstörbart evigt föränderligt – jag är gudomlig energi (själsstoff) precis som du. Och är det någonstans jag vill mötas så är det just där… bortom tanken, bortom fasaden – där vi alla är ett. Där ett är lika med alltet.
Så det finns alltså inget att jaga eller springa ifrån, det vi är rädda för är det vi redan är. Vi är evigt liv. Vi är själslig energi. Vi kommer från den källan, vi vänder tillbaka till den källan. Sinnet är livrädd för den tomheten som själen erbjuder, för det innebär att allt sinnet kämpat på att bygga upp alla år kraschar (genomskådas) men sanningen är att det är enda sättet att uppskatta något för var det är, det är när vi är i kontakt med själen – själen gör oss levande. Själen försätter oss i kontakt med det riktiga livet, det sanna. Det är då vi lever…
Tack för orden,
att skriva detta försatte mig i kontakt med själen och jag känslan av att jag leva!
STOP
Det börjar med acceptans. Hur kan du komma i kontakt med din sanna källa om du inte accepterar och inser att du redan är källan. Och inser att allt ditt sökande har varit i fel riktning. Det är som att du försöker ta någon annans syre. Du ser att någon annan andas. Du vill också andas. Så du söker syre där den andra människan funnit syre. Du söker och kanske till och med tar syre från någon annan. Det vet du att det inte går. Det är helt omöjligt.
Sanningen är den att det finns syre till oss alla. Du behöver inte söka någon annanstans, helt naturligt andas din kropp utav sig självt. Den behöver ingen konstgjord andning. Den behöver inte gå någonstans för att andas. Den är gjord för att andas. Det enda du behöver göra är att andas och du får det syre du behöver. Källan av syre är oändligt. Källan av syre finns för oss alla.
Din första insikt är att källan till visdom, balans och din helhet finns inom dig. Sök inte nå mer. Gå inom. Finn där.
Nästa insikt är att du behöver syre för att kunna leva. Du behöver andas annars dör du. Du behöver dina andetag för din hälsa.
Samma insikt är att du behöver kontakten med källan för att bli hel. Kontakten med källan för att nå upplysning. Kontakten med källan är enda vägen. Den enda sanna vägen. Syret behövs för din kropp. Du behöver andas för att leva.
Om du vill uppnå balans i ditt inre och uppleva det verkligen flödet av sann livskraft behöver du inse att den sanna vägen är till källan. Källan inom dig. Det finns ingen annan väg. Det finns ingen väg. Det finns bara en stor STOP-skylt vid vägkanten som ber dig stanna. Stanna utan att vänta på något annat. Stanna för att möta dig själv. Själva stannandet är det första steget. Det enda steget du skall ta dvs inte gå någonstans alls. Stanna vid STOP-skylten och vänta, såsmåning om kommer du att märka att källan är där. Har alltid varit där.
Text från aug 2010.
Inser hur länge jag skrivit och hur mycket jag älskar det.
Tacksam ♥
Andas stilla
När jag sluter ögonen, tar ett stilla andetag och låter närvaron gå inåt… då finner jag det jag söker. Där inom finns sinnesron. Den ligger och vilar, som ett djupt sovande barn, så vacker och så skör. Så innerligt sårbar och nära. Så innerligt tryggt vilar den med livet – närvaron. Precis som ett oskuldsfullt litet sovande barn. Det bara är. Är där. Jag sluter mina ögon, andas stilla och med andakt… låter min närvaro sätta sig intill. Vi blir ett jag och det lilla barnet. Vi blir ett. Jag med min närvaro vilar tryggt och oskuldsfullt intill närvaron av det högre. Det fria. Det allsmäktiga. Det är där jag finner ro. Där jag finner frid. Där jag finner mig själv.
Om Shanti ♡
Mitt skrivande
… är absolut där det ska vara, i byrålådan eller i kreativtflöde, olika från dag till dag. Det följer givetvis inte min (läs: sinnets) plan, givetvis inte, allt jag skriver handlar i roten om att släppa sinnets föreställningar som oftast skapar lidande och ta emot livet som det är. Låta livet göra det det är expert på – föra oss på vår livsresa.
Jag bannar mig (lider) om jag vänder tanken mot sinnets deadline och ser att den är passerad med en månad. Jag känner förvirring (alltså lidande) när jag läser texterna med sinnets ögon och ser oreda, oordning och hur inget hör samman. Jag upplever oro (lider) inför framtiden om jag litar på sinnets lagda framtidsplan. Jag känner mig ensam (lider) när jag tror att jag står här helt själv, för när jag kikar omkring så är det bara en identifikation här, ett sinnets id. Vart är sinnet liksom. Och vem är det att lita på. Det försvinner så fort man verkligen vill konfrontera och se det. Det finns inget att hålla mig i. Det finns inget som bär mig.
Istället väljer jag att stå åt sidan, jag ser sinnets identifikation för vad det är. Jag ser hur sinnet har styrt, ställt, ordnat, strukturerat allt samman för att trygga sig självt inför det som komma skall. Jag ser hur sinnet aldrig är i nuet. Jag ser hur sinnet är rädd. Jag ser hur sinnet aldrig någonsin kommer vila i det som jag tror på – det som jag är. Jag sörjer för sinnet, för dess ödslande av energi, för dess outtröttliga arbete.
Jag vet att jag inte är det. Jag kan omöjligtvis vara ett sinne. Har aldrig varit det, kommer aldrig någonsin att bli det. Även om allt det gör är försök att hålla mig kvar i identifikationen. Jag har glädjen att ha upptäckt att jag är något större, något evigt, något som sträcker sig samman med alltet. Jag är en del av alltet.
Alltet har en plan för mig. Alltet har en plan för mitt skrivande (… eller inte). Jag har ingen förmåga att se om jag skriver för att skriva ur mig eller skriver för att någon ska läsa. Jag kommer aldrig kunna styra vem som skall läsa det. Aldrig. Det enda jag förmår göra är att ta emot orden när de kommer. Hålla mig öppen och låta dem flöda ur. Leva i stunden och följa det som är precis här och nu. Dokumentet må ligga öppet (till sinnets tycke väntande) men livet kallar mig till grötfrukost. Mot gungorna i lekparken. Kurret i barnens magar ställer mig vid spisen. Solen bjuder mig ut. Benen tar mig på en promenad. Vännen knackar på för fika. Telefonen ringer… Livet pågår för fullt. Jag vill inte missa det. Jag skriver om förmågan att leva det, dvs släppa viljan att styra det, och istället varje dag, var eviga sekund ha förmågan att ta emot det. Leva utan lidande. Leva i kontakt med livet självt. Leva i samma livspuls som en stillsamt åldrande ek likväl leva det lika tillitsfullt som en dagslända.Det är det det handlar om, iallafall för mig.
Att skriva eller att icke skriva, det är inte frågan.
Vad är meningen med livet är frågan jag ställer mig var dag.
Och alltid klingar livet sitt eko till mig – att leva det såklart!
Vissa stunder lever jag mitt i mitt skrivande.
Vissa stunder lever jag med barnen.
Vissa stunder lever jag på yogamattan.
Vissa stunder lever jag med händer i diskvattnet.
Jag lever med det som är – det är min uppgift. Det andra tar livet självt hand om.
Namaste
Writing rules
… my world just now!
Ja, typ… efter alla barnen, ät och sovklockan och lite annat 😉
Översatt till arabiska
احيانا احد ما يغلق الباب في وجهنا (طبش) سابقا وفي هذه الحالة كنت ساقرع الباب مرارا واتملق و ارشي لكي يفتح لي. اما الان ارى من خلال الباب ذلك الخوف الذي بجعل الباب مغلقا كما ارى و بعمق و بفهم اكثر ان ذلك هو عمل الله ليريني ابواب اخرى و ارى ان الحياة ليست بحاجة الى ابواب والاشخاص الذين يغلقون ابوابهم لا تاتيهم السعادة والنعمة في ان يعيشوا احرار و مفعمون بالحياة. انا اختار ان اعيش حرة كي اتقبل الباب المغلق مغلقا لا بل اصلي لاجلهم كي تصلهم النعمة والسعادة.
Wow! Fick ett fint mail från Shino Gherzany där han skrev att han önskar att fler få ta del av det jag skriver och bad om tillstånd att översätta mina texter till andra språk.
Jag känner mig hänförd, lite stum och full av ära. Idag översatte han blogginlägget Utan dörrar till arabiska. Magiskt känns det. Och jisses vad vackra bokstäver.. jag tycker det är så vackert att se på texten och jag inte förstår ett dugg av vad som står där.
Tusen tack Shino, jag bugar och tackar. Namaste ♡
Dörrar öppnas
En av ’mina’ upptäckter efter nu över fyrtio år i livet är att så fort en dörr stängs så öppnas en annan, oftast öppnas kanske till och med fler dörrar än en. Vet inte om det är luftdraget som kommer efter att man slår igen den ena som gör att de andra blåser upp. Hur som, befriande är det och livfullt. Att stänga en dörr är absolut inte detsamma som att kväva livsenergin, nej min erfarenhet är den raka motsatta – det är just det som får den att flöda och expandera.
Min morgon fick minsann livsenergin i flöde och här står jag nu i nuet och njuter av korsdraget… feeling alive!
Utan dörrar
Ibland låser någon dörren mitt framför näsan på en. Förut skulle jag bankat, lirkat, fjäskat för att komma in men nu ser jag igenom rädslan som håller dörren låst… ser djupare och förstår att det är guds sätt att visa mig en annan dörr… eller kanske till och med att livet ska levas utan dörrar och dem som stänger sina har missat (ännu inte funnit) den glädjen och lycka som det innebär att leva fri, glad och full av liv – även för andras ljus och framgång!
Jag väljer att leva fri, så himmelens fri att jag låter dörrar som är stängda vara stängda och ber om att känna glädje även till dem som stängt dem.
Onenesskvällar
Onenesskvällar
Borlänge (och Falun)
Välkommen till Onenesskvällar med satsang, meditation och Oneness Blessing.
Kostnad 150 kr (100 kr för dig som är deekshagivare) betalas på plats, ingen föranmälan.
Kvällarna är min längtan att få dela med mig av Oneness och sprida dess fina energi till andra/varandra genom Oneness Blessing (deeksha). Jag har en övertygelse om att det vi delar med oss av det växer och de här kvällarna är just för att mötas, spegla varandra och dela med oss av det vackra vi alla bär inom. Ibland är det inte förrens vi speglar det genom andra vi upptäcker det inom oss själva. Närvaron och energin förstärks ju fler vi är som möts med samma intention, att öppna upp oss för oss själva och vår gudomlighet. När vi enas för meditation och deeksha så stärks alltså relationen för dig med din gudomlighet (själ). Så känn dig varmt välkommen och tag gärna med en vän. Du behöver inga förkunskaper om vare sig meditation, deeksha eller Oneness, kom som Du är.
Medtag liggunderlag/yogamatta om du vill ligga under meditationen och en filt.
Namaste Savita
Datum (tid 18.00-20.00)
Onsdag 28 aug, Borlänge
Söndag 15 sep, Borlänge
Onsdag 25 sep, Borlänge
Söndag 6 okt, Borlänge
Med reservation för ändring av datum eller inställda träffar. Meddelas isåfall på denna sida.
Borlänge
Samlingslokalen bostadsrättsföreningen mellan Sintergatan/Bonsåkersgatan.
(Bra parkering med P-skiva vid Blge. Sjukhus).
Falun
Just nu planeras inga Onenesskvällar i Falun pga att jag inte funnit ngn lämplig lokal som vi kan vara i.
Satsang (sanskr., av sat, ”sant”, och sanga, ”umgänge”), betecknar i den indiska filosofin den särskilt i advaita vedanta betonade strävan efter insikt genom gemensamt lyssnande, gemensam eftertanke, meditation, recitation och kontemplation, ofta i sammankomster med en mästare eller lärare.
Wikipedia
Tacksamhetsbön
Det finns så oerhört mycket att vara tacksam för varje dag ändå är sinnets mantra till sin natur negativt. Att varje kväll somna in med tacksamhetsböner, låta tanke efter tanke flöda som fåren över staketet tills man sussar gott visar inte bara vördnad och respekt till det som givits utan verkar också som en beställning av mera.
Dit uppmärksamheten går dit flödar energin.
Det vi sänder ut får vi tillbaka.
Jag får inspiration ibland att skriva tacksamhetsdagbok, vet hur gott jag mår av att göra det, men ändå så tappar jag fokus efter ett tag och glömmer till slut bort det. Just ikväll kom jag på en annan sak, jag ska leta fram mitt radband med 21 pärlor och låta det ligga på sängbordet så att jag om kvällen kan rabbla några tacksamhetsböner, en med varje pärla på armbandet… låta det flöda några pärlor mellan fingrarna och böner i hjärtat, vem vet det kanske blir så många som 21 stycken varje kväll. Det är inte så noga i allafall, jag har intentionen i hjärtat och bara av att se armbandet så får jag en fin påminnelse om att leva var dag i tacksamhetsenergin.
Livet är en gåva!
♡ Tack ♡ Tack ♡ Tack ♡