Från djupet flyter jag upp till ytan…
Planerar skolavslutning för barnen, Maya går ur första klass och Oscar är så stor så han avslutar trean. Jisses, vad åren går! Det är kläder och hår som diskuteras, Maya planerar mest måste jag säga. Jag ber mitt ego lägga sig åt sidan och att hon får bestämma själv hur hon vill klä sig och vara i håret. Nya kläder är inköpta, Oscar brydde sig inte om att följa med, bestäm nått till mig du, sa han. Men ingen skjorta!
Izabelle är glad åt vad som, hon speglar sig med avundsvärt självförtroende oavsett om vi klippt luggen, hon provar någon ny klänning eller fått på sig Oscars fotbollskläder. Hon älskar verkligen vad hon ser!
Jag är fylld av tacksamhet över denna somriga vår och ännu ett sommarlov med barnen. Låt solen skina över oss alla, den är värmer gott…
Det är mycket djup just nu. Det är mycket som sker runt omkring mig, inte personliga händelser på det viset men tragiska händelser omkring som gör att jag också stannar upp och ser ner under ytan. Jag ser att det virvlar, så så gott jag förmår står jag med rötterna nere, sträcker ut en hand öppnar mitt hjärta och är där. Så gott jag förmår med hänsyn till min egen hälsa och min familj.
Om människor drunkar se till att ta dig i land och kasta ut livbojen eller ro ut med livbåten, du är inte till hjälp om du själv håller på att drunkna, minns jag att min yogalärare sa.
Jag känner mig samtidigt självklar i en sorgeprocess, jag märker hur jag rent instinktivt kliver fram istället för att kliva åt sidan. Det är absolut inte jag själv styr över, det känns väglett. Jag har liksom inget val. Jag är trygg i att möta människor i sorg, jag vågar lyssna, jag vågar vara intill… hålla om. Det sker ansträngningslöst och naturligt för mig. Jag tror att det är präglat av min uppväxt och min starka tro. Det känns som en fin egenskap att värna om, jag förstår att det inte är lika tryggt för alla, och jag inser än en gång gåvan att vi alla är olika. Att vi alla har olika gåvor att lyfta fram. Vi är alla skapta till perfektion för det här livet, egenskaperna och personligheten/erna vi besitter är som de ska, det finns inget att ändra på. Allt är bra.
På en kort tid nu, har jag fått beskedet att en vän fått elakartad bröstcancer, en annan kvinna har funnit en tumör, en vän har nyss opererat bort båda brösten och så denna tragiska drunkningsolyckan.
Jag ryser… vad är det som händer?!!!
Jag känner hur jag skakas om, det känns som någon lyfter upp mig upp och ner, håller mig högt så att jag kan se från ovan vad jag har och vad jag behöver värdesätta. Och säger till mig; alltså Sofia sluta fundera över värdsliga ting såsom räkningar, vädret i sommar, gnabb och mygg… typ. Du behöver vakna upp än mer och inse att livet är nu och det handlar nada om det du som mest har i huvudet utan enbart om det som känns i hjärtat, din egen lyster i ögonen och människorna du kan hålla i famnen. Livet är nu.
Och tackvare kroppen så kan du njuta av det. Livet lyser i dina ögon. Livet känns i hjärtat när du möter nära och kära. Livet är när du ser med en mors stolthet på dina barn. Livet vibrerar i varje cell när du tar djupa andetag i skogen. Livet är maten på tallriken som pulserar av energi och näring, det som jorden har skänkt. Livet är själen. Låt själen omfamna allt du upplever. Att leva med själslig närvaro kanske inte motar cancer och sorger i grind men det gör i alla fall att Du lever fullt ut nu, ty nuet är det enda Du har.
Dödsångest kan jag verkligen relatera till, jag tror den har jagat mig sedan jag var liten. Har alltid varit rädd för döden, tystnaden, tomrummet, det mörka… det totalt nattsvarta. Ensamheten och vetskapen att det finns ingen återvändo, allt är borta. För all tid.
Funderar kring vad som gjort mig så ofantligt rädd för döden. Kan det vara min egen nära-döden-upplevelse när jag föddes och hade svalt massa fostervatten. Eller är det övergivenheten i kuvösen. Eller har jag intuitiv och känslig som jag är blivit präglad redan som barn av andras dödsrädsla och sorg.
Det eviga livet, vet jag finns. Jag har upplevt det själv fler gånger, att jag färdas genom tid och rum. Sett kroppen ligga kvar och ändå haft en total enhet med något annat, något mycket större än kroppen. I dessa upplevelser har jag verkligen vetat att kroppen är som ett klädesplagg vi lånar det här livet, att livet självt, själen är det som fyller kroppen med liv. Kroppen har inget liv utan själ. Det är själen som är livet. Det har jag känt dessa stunder, att jag är livet och jag lever för fullt, även utan kontakt med kroppen.
Och så alla sittningar och seanser med människor där jag som medium fått kontakt med anhöriga från andra sidan. Jag har utan vetskap om människan framför mig kunnat berätta om t ex modern som gått bort, vad hon jobbade med, hur hon dog, när hon dog, vad som intresserade henne, hur hon var. Jag har beskrivit hus, husdjur, bilar med massa detaljer. Jag har fått sett genom deras ögon, lyssnat till deras ord, känt deras upplevelser. Människor som har dött har ”berättat” allt detta för mig så att jag kan berätta det vidare till den anhöriga. Det är för mig lika ofattbart varje gång. Jag är ödmjuk inför det jag upplever och med full respekt för min gåva, att prata med andar.
Jag vet att det är så, jag bevisar det genom kommunikationen med dem varje gång – livet är förevigt, det är ingen som dör. Jo, kroppen dör (egentligen transformeras den till annat, allt är energi) men allt annat lever kvar. Personlighet, humor, uttryck… allt. Och de har det oerhört bra, sorger, besvär, lidande och allt annat mänskligt försvinner. Kvar finns en frid och ett lugn.
Jag har nu börjat genomskåda min illusion av dödsångest, ångest för mig sitter vare sig i själen (hjärtat) eller kroppen utan i sinnet (huvudet). Skulle jag leva utan sinnets propaganda så skulle jag troligtvis vandra runt fullt belåten med livet och kroppen skulle vara frisk eller ges förmågan att läka i mångt och mycket själv. Men med sinnet fullt påkopplat så spelas olika scenarion upp, om och om igen. Skrämselpropagandan är hög eftersom sinnet till sin natur lever av rädsla, separation, konflikt, kontroll. Sinnet är livrädd för döden, så himla rädd att det låter livet gå till spillo varje dag, fullt upptagen med att spela upp dessa scener. Sinnet rädsla är sann, för är det något som dör så är det det. När vi dör finns inget rädsloprogram kvar, det finns bara frid, glädje, harmoni och kärlek. Bortom döden inser vi att vi alla är ett, vi alla är förevigt och allt är gott. Egentligen behöver vi inte ens dö för att upptäcka det, vi kan vakna upp redan idag genom att se sinnet som det skådespel det är och istället uppleva det egentliga livet som är precis här, just nu.
Jag började leva det livet nere i Indien i höstas. Jag minns hur jag gick min tionde dag på Oneness University och kände sådan glädje till livet. Jag kände att jag kunde dö, där och då, mitt liv var totalt. Det fanns inget mer att önska. Jag var i full tillfredsställelse. Den känslan infann sig efter en djupgående process med att just möta det jag fasade som allra mest, dödens nattsvarta tomrum. Jag minns att jag gick ensam rakt ut i det…
Sinnet spelar fortfarande upp sina program om dödsångest och annat det mässat hela livet att jag är rädd för. Nu vet jag att det tillhör sinnets natur. Nu låter jag det vara som det är. Det finns inget att förändra. Till och med det skrämda sinnet är som det ska. Jag lutar mig tillbaka och lyssnar ibland. Men oftast ler jag bara inombords till all fantasirikedom jag har tillgång till och låter mig bäras vidare av livets verkliga magi.
I didn’t come here of my own accord, and I can’t leave that way. Whoever brought me here will have to take me home.
Förbered dig 5-10 min innan genom att sätta dig skönt tillrätta, du kan tända ljus och sätta på någon rofylld musik. Om du önskar ber du i ditt hjärta om en intention just för Dig med deekshan (alltså inget du behöver uttala till mig eller ngn annan, utan en medveten bön i ditt hjärta).
Jag förbereder mig på samma vis och skickar deekshan via min intention och det gudomligas närvaro kl 21.50-22.00. Efteråt kan du avsluta med att ligga ner i Savasana (ligga på rygg) och vila. Fyll hjärtat med tacksamhet till det Gudomliga som verkar i Dig och i oss alla ♥
Önskar Du ta emot deekshan så skicka mig ett mail, sms eller skriv här nedan i kommentarsfältet (innan kl 21.30, sedan börjar jag förbereda mig) så tar jag med dig i min intention. Du kan också begära att få gå med i Facebook-gruppen: Oneness Blessings with Savita för att ta del av alla tillfällen och även anmäla din medverkan.
Jag har inga ord… en vän till mig har mist sitt barn i drunkningsolyckan på Ösjön. Jag påminns om hur skört livet är och hur sekunder kan svepa någon ur det.
Jag ber om ödmjukhet och än mer tacksamhet över livet till mig och de mina, tacksamhet över andetag, puls, skratt, gråt, ben som springer…Var rädda om varandra. Krama om varann lite längre och innerligare. Säg det där du vill säga, även om du sagt det tusen gånger förr – säg det igen. Säg det nu om du aldrig sagt det, imorgon kan vara försent. Somna sams. Välj att omfamna någon idag, håll hårt och håll länge. Och möter du någon i sorg och orden inte finns så visa ändå att Du är där, kärleken och medkänslan behöver inte kläs med bokstäver… sorgen har inga ord.
Silence is the language of god, all else is poor translation.
För mig har det sannerligen varit en kamp att leva många gånger, jag slås av hur jag valt att kämpa. Det (livet) har många gånger känts som en enda långa vandring i uppförsbacke, full-lastad med packning i hög luftfuktighet – struggle! Jag har dock aldrig (läs; ytterst sällan) tappat modet utan som den bergsget (Stenbock) jag sett mig som så klättrade jag vidare i full tillit till min egen kapacitet och goda vilja. Nu i efterhand ser jag att det hade varit en välsignelse att tappa både mod och hopp, kaptitulera och kanske till och med rasa ned, för att bli hjälplös. Nu förstår jag att det är i dessa hjälplösa stunder, när inget i mig själv kan rädda mig, när jag verkligen tappar både grepp och tillit – det är först då som jag öppnar mig för livet självt (Gud kan man också säga, det säger iaf jag) och låter mig bli buren. När det inte finns någon annan där, inte ens jag själv fixar det nå längre, det är då det händer. Istället för att jaga mitt eget byte och min egen lycka ser jag att livet skänker mig det jag behöver och i den stunden kan jag bara ta emot och det i sig är väl lycka det. Många kallar det nåd, när livet självt sveper in och hjälper till. Jag ser det verkligen som en nåd, en blessing. Jag tror hela livet är en blessing.
Kanske får vi två val när vi föds, jag-kan-själv-vägen och jag-litar-på-livet-vägen. I början av våra liv verkar de flesta av oss vara trygga med lita-på-livet-vägen, vi litar fullt på att någon bär oss, klär oss, byter på oss, ger oss att äta. Vi tillåter oss själva att ta emot allt detta utan ett uns av dåligt samvete och behov av att ge tillbaka. Ett leende kanske spricker upp ibland men annars skriker vi hellre fram våra behov, och den som ber han får, vi får det vi behöver. När vi möter oss själva i spegeln de första åren i livet spricker vi upp i glädje och stolthet över det vi ser och kroppen vi fått. Kärleken till kroppen är total. Det som är nu är det vi upplever, vi går varken runt och grämer oss över det som skedde för 15 minuter sedan eller har ett uns av oro över morgondagen. Vilken morgondag? Nuet är det enda vi har och vi upplever det som det är, ena stunden med belåtenhet och skratt för att i nästa vara i ilska eller gråt. Vi dömer inte oss själva för det heller, det är bara något som är. Vi känner när vi är hungriga och när tröttheten sveper in, då uttrycker vi det på bästa sätt vi kan. Livet är enkelt att leva. Vi upplever bara det som är just nu. Det finns ingen som jämför, dömer, föreställer eller förväntar. Det finns bara en liten person där som tar för givet att allt är omhändertaget och att allt är bra. Vad annars! Livet är gott. Och livet förser oss med det som det ska.
Det kanske är där efter några levnadsår det börjar skifta, i utforskandet av den egna kapaciteten som vi tappar orienteringen. Börjar vackla i tron på livet och växer oss alltför starka i tron på oss själva – jag-kan-själv-tänket går i drift.
Tänk om det är så att allt som vi är ”paketerade med” är gåvor de med, som kommer att berika vårt liv. Att just yoga, skrivande och Indien klappar närmre i mitt hjärta och kanske matematik och historia i ditt. Visst är det magiskt om även dessa små frön är planterade och tillrättalagda redan från start i kroppen. Att ”någon” vetat att just dessa intressen, egenskaper och personlighetsdrag kommer att berika livsvägen.
Tänk om det är så att vi bara kan gå, spatsera fram som en modest två-åring i full tillit till att vägen i sig erhåller allt vi någonsin kommer behöva och mer därtill, en två-åring tar inga sorger förgivna, den förväntar sig äventyr, spänning, upplevelser och liv. Den förväntar sig att allt är omhändertaget och den knatar bara på, oftast utan att ens se sig om…
Har inte mycket att säga här på bloggen. Mina dagar fylls av livets goda, familjeliv, natur, skrivande och meditation. Jag njuter av årets guld-dagar och insuper värmen från solen, lyssnar till fågelkvittret blandat med skratt och stoj från barnen. Jag stannar i den här energin och tackar för att allt är himmelskt bra och allt är som det ska.
Jag har en ofta återkommande god vana, att avsluta dagen med en stillsam stund. Där jag tackar för det som varit, ”känner på energin” och vilar en stund bortom sinnet. Det är så fantastiskt skönt och jag somnar gott efteråt.
