Personligt
Peace & Love
Nog hugger det till i hjärtat när jag läser att Peace and Love begär sig själva i konkurs. Jag ser facebookstatusar rasslar fram som långa begravningståg. Borlänge sörjer. Och jag är säker på att ni är många där ute i landet som också sörjer. Det har varit en fantastisk festival och underbara år.
Jag väljer dock att inte sörja. Peace & Love har gett mig och ’min stad’ så mycket glädje och kärlek att det borde räcka till den här livstiden och nästa om vi bara väljer att fokusera på just det som vi har fått. Genom att välja glädje, kärlek och gemenskap varje dag, precis det som festivalen har fyllt oss alla med så fortsätter budskapet Jesper Heed har sått i oss alla att växa och frodas, mycket mer än bara dessa fem strålande sommardagar i juni.
Vi bär alla det fröet inom oss. Vi kan bära det vidare även utan en festival. Det kanske är just det budskapet som nu lämnas över med stort ansvar till oss alla att förvalta, att låta fred-och-kärlek-fröerna växa till blommor över vår stad. Att låta hela landet blomma över i gemenskap och glädje. Visst hade det varit fint att göra just detta under ännu en festival men till syvene och sist är det ju ändå vår vardag det handlar om, vårt liv, vår familj och våra vänner – att mötas djupare inom oss själva och närmre varann, att mötas på riktigt i kärlek. Att leva här och nu, varje dag. Den dagen är idag.
Tack Peace & Love
tack för allt – Kärlek ♥
Självläkning
Ännu en själsvärmande dag fick jag igår då vi åkte iväg ett gäng soulsisters till Yogayama i Stockholm för att lyssna till Sanna (Ehdin) Ananadala och hennes föreläsning Den självläkande människan. Det var sannerligen en boost för hjärtat att tillbringa en dag med tjejerna, vi tog picnic vid sjön, gav varandra Oneness Blessing (deeksha), skrattade och hade det riktigt gott. Måste säga att själva föreläsningen hamnade i skymundan för närvaron av de andra, jag mår så gott av att omge mig med närande människor, det läker mig…
Värmande
…dagar på många sätt och vis!
Livet är gott och jag påminner mig varje dag att vörda det till fullo genom att verkligen leva det.
Namaste
Timeout
Nu blir det en liten smyg-timeout här i några dagar. Jag drar mig undan nätet, bloggen och facebook för att bara vara med barnen och chilla. Nogge är bortrest över helgen och barnen är lediga imorgon, så jag passar på att vara mer närvarande och stänger ner det som lätt gör mig lite frånvarande.
Önskar dig en strålande helg oavsett om solen skiner eller inte, för det gör den ju alltid ändå, strålar även om vi inte märker det.
Leva på låtsas
En sommar ligger framför oss och jag tänkte redan nu förbereda mig med att bromsen är den viktigaste pedalen. Jag tänker stanna upp och njuta. Vet inte hur många vårar och somrar jag har missat, inte slumrat mig igenom men rusat med skygglappar. Vaknat upp så dags till hösten och märkt att jag missat doften av syren, den daggvåta gräsmattan, det svalkande doppet, skriet från fiskmåsarna, skuggan under trädet, glassen som smälter… ja, inte för att jag missat det, jag har givetvis upplevt det men inte på riktigt, riktigt.
Det är en sak att bara plöja igenom årets ljuva sommartid och vara med och att liksom på riktigt vara där. Då menar jag i ett med allt, inte tänka på att jag går i det daggvåta gräset utan verkligen uppleva det daggvåta gräset. Inte banna den ihärdiga myggan i sommarnatten utan uppleva den med, den är väl sommar om nått. Den och allt annat som surrar. Det hör jag bortom mitt eget surr.
Jag älskar den här årstiden och har alltid skuldbelagt mig själv när hösten kommit att jag gjort som jag alltid gjort, levt någon annanstans i sinnet eller låtsaslevt i stunden.
Jag vet nu att det är sinnet som låtsaslever. Så jag ber om hjälp att leva på riktigt, alltså få vara i hjärtat med vad sommaren än vill bjuda på. Det blir garanterat inte som jag tänkt (läs: sinnet planerat) men det blir alltid som det ska, livet bjuder mig på en resa och jag tänker tacka Ja – med själen som resekamrat.
Divine Poncho
Min soulsister Ulrika har precis återvänt från Indien och Universal Peacecenter, ashramet min mästare Umasankar Sunyogi byggt upp. Jag var där 2010 och längtar givetvis tillbaka, har gjort sedan dess. Här på Ulrikas blogg u.divine kan du läsa om hennes resa dit och projektet som hon nu satt i verket, med att låta bybor sticka och virka Divine Ponchos och på så sätt bidra mer till Peacecentrat människorna i byn Lachipur.
Jag var snabb att tinga den första Ponchon som hon hade med sig hem, en flicka som heter Resmibag har virkat den och jag bara älskar den. Love India!
Det funkar!
Dag 2 på min välståndsceremoni, jag passar på att göra ceremonin när Izabelle sover förmiddagslur och när jag ”är tillbaka” i reality igen välkomnas jag av ett inlägg på Facebook – jag har vunnit en Necessär från Mary Kay i utlottningen som Ps Life is Good haft, där vi fick skicka in vårt bästa reseminne och jag delade min dagbok från Indien.
Jag är så himla glad, en glammig LaDolceVita-Necessär, är precis vad jag önskar på mina Ashramresor till Indien, jipiiii! Tack, tack, tack!
Pssst, Life is Good!
När jag gick min morgonpromenad i söndags så hittade jag en 10-öring precis när jag gick funderade på dagens Välståndsprocess. Jag blev så himla glad, går där ofta och att hitta just en tioöring kändes som ett tydligt tecken. Som om den ramlat ner från ovan precis innan jag kom.
Fick även 100 kronor återbäring från Statoil med Posten, ett tack för att jag handlar och tankar hos den. Blir alltid glad att få gå och hämta ut en hundralapp i kassan – känns mycket välstånd i det. Good feeling!
Hälsomässa
Vilken härlig utflykt jag och Gunilla fick till idag. Vi besökte hälsomässan vid hembygdsgården i Smedjebacken och strosade runt i solskenet bland vänner och deras marknadsstånd. Det var så underbart, jag kan verkligen rekommendera ett besök om du är i närheten, de har öppet även imorgon söndag. På hemvägen stannade vi till vid Ulvsjön och mumsade jordgubbar… sen vart vi kaffesugna och skyndade hemåt.
Fångad stund
Det är en konst att njuta av livet. Jag behärskar den inte till fullo, även om det säkerligen ser ut så får någon av er. Men jag lär mig varje dag. Nu äntligen vill jag lära mig. Förr ansåg jag det som fult och slappt att bara vara. Det var för slashasar. Ja, jag har varit bra på att döma människor. För att inte tala om att döma mig själv. Så med stor rädsla att bli dömd och granskad av andra och inte minst av mig själv så jagade jag på i ekorrhjulet. Jag ville ju vara duktig och bra, duga och göra bra ifrån mig.
Till vilken nytta, kan jag nu undra. Och framför allt till vilket pris. Nu ber jag varje dag om styrkan att våga bli dömd av andra, våga bli betraktad som både slashas, slapp och otroligt flummig. Den risken är värd att ta för jag vet att jag inspirerar många också, säkert fler än jag vet av. Och tänk om jag kan inspirera fler att lyssna till hjärta, göra mindre och uppleva mer. Våga stanna upp och bara vara.
Jag tror inte samhället säckar ihop för det. Tvärtom minskar det säkert sjukskrivningar och våra barn och livskamrater blir gladare och ur hjärtat strömmar en livskraft som inte går att jämföra med den framavlade ur sinnet. Ur hjärtat strömmar den sanna livsenergin och är det någonting som blommar fram ur den så är det kreativitet och passion om än som för en strålande försommar dag.
Lite bilder från min dag. Texten är ur boken Namaste av Anette Carlström (klicka på bilden så blir den större), en helt fantastisk bok som jag verkligen rekommenderar.
Snigelmamma
Jag är så tacksam för Snigelmammelivet jag har möjlighet att leva. Bara att gå med barnen till skolan ger så mycket till vår relation, samtalen blir annorlunda och nära när vi promenerar mot hemma över frukostbordet. Från att ha stressat och sladdat in på dagis när barnen var små för att skynda skynda vidare till jobbet så är det här sådan lyx. Jag är stolt att jag styrt om min livskurs och att farten har sänks till Snigeltempo, inte för att jag är kolugn jämt, men oftare. Jag är vet mina fallgropar och jag gör medvetna val varje dag att rå om mig själv och familjen. Det ger god avkastning redan nu.
Mellis i lekparken efter skolan – livskvalité!
