Personligt
Finn en hand
Lyssnade nyss till låten Sträck ut din hand på det underbart vackra teveprogrammet Så mycket bättre på Tv 4. Med texten, sträck ut din hand och finn en hand i din.
Igår morse när sorgen slog till och tårarna bara rann så sträckte jag ut en hand. Jag övervägde i några minuter först, med tankar om att inte störa, det går säkert över, jag klarar mig själv, innan jag tog mitt förnuft till fånga och sökte stöd bland mina vänner. Och stöd har jag fått.
Jag vill hjälpa andra och givetvis vill andra hjälpa mig. Det svåra för mig är att be om hjälp. Be om att någon lyssnar. Be om stöd.
Det är så underbart skönt att tala och tala. Älta är bra, har jag hört en terapeut säga, älta så många gånger så att du inte orkar säga det nå mer. Nu är jag verkligen inte mycket för att älta. Jag har en inre röst som säger att älta är fult och svagt. Så jag tillåter mig inte att älta mycket, men efter att jag hörde henne säga det så ältar jag iallafall lite och det är faktiskt skönt.
Jag är mycket mer tillåtande emot mig själv nu för tiden. Tillåter sorgen. Tillåter lite ältande. Jag har alltid varit väldigt tillåtande och förlåtande emot andra. Därav min sorg. Sorgen i att vissa gånger tillåter jag så mycket till någon annan att jag själv far illa. Nu väljer jag att stanna upp och lyssna inåt till mitt eget hjärta först. Känna efter om det far illa av att jag är tillåtande och förlåtande emot någon annan. Jag vill givetvis fortsätta att vara det, det är en fin egenskap jag har. Fin så länge den inte skadar mig.
Mitt eget rep
När jag släppte taget natten till i går så föll jag ner i avgrunden. Jag ser det som en stor djup brunn. Jag har hängt här och hållt mig fast i ett rep. Jag vet inte hur länge jag har hållt mig i repet, några år iallafall, många år i värsta fall. Jag har kämpat vissa stunder för att inte tappa greppet om repet. Och vissa stunder har jag också känt mig hoppfull och klättrat uppåt mot ljuset.
Det som hände nu när jag kapitulerade var att jag ramlade ner till avgrunden. Jag grät av sorg när jag släppte taget om repet och tillät mig att ge upp. Sorgen bara vällde fram, allt kämpande inom mig, besvikelse, ilska, smärta fick en väg ut genom mina tårar.
När jag landade i avgrunden försvann tårarna och jag upplevde tomhet. Det blev helt tomt. Tyst. Stilla. Smärtan försvann. Smärtan som blixtrat i min axel de senaste dagarna, min axels röst som bönat och bett mig släppa taget om repet försvann igår eftermiddag. Axeln som vill säga mig att så länge jag försöker hålla upp någon annan, påverka något som inte är mitt ansvar att påverka, hela, förändra – så länge jag kämpar med det kan inte jag sträcka mig efter det liv jag vill leva. Mina axlar burit ett ansvar över något som inte är mitt ansvar. Mina axlar vill bära mig och bara mig. De vill hjälpa mig att sträcka mig efter det liv jag vill leva. De vill hjälpa mig finna ett annat rep att klättra upp till ljuset på. Mitt eget rep.
Sorg
Jag stannar i känslan även när flyktimpulsen vill sätta allt i rörelse.
Jag möter sorg, mycket sorg idag. Jag ger upp och kapitulerar inför något jag är maktlös över. Jag viker mig inför något jag inte kan förändra, jag inser efter mycket förnekelse att jag verkligen inte kan förändra den här situationen även om mitt hjärta så gärna skulle vilja. Jag är maktlös och jag accepterar det. I acceptansen kommer sorgen, sorgen som väller fram när hoppet lämnar. Inte mycket till inspiration idag. Men det är där jag är, precis just nu.
Namaha
Mina rötter
…. söker jag ju av någon anledning i Indien. Jag dras dit av hela mitt hjärta genom Yogan i synnerhet men även av andra orsaker som ni säkert märkt här på bloggen.
Mina rötter från detta liv har jag däremot i Norrbotten då mina båda föräldar är där ifrån. Min pappa från Kalix och min mamma från Karlsborg. Jag har all släkt från Norrland och även mitt namn Norgren är ett släktnamn, min mammas flicknamn, men som jag fick då jag gifte mig med min man som också hette Norgren. En slump kan tyckas. Men jag tror på annat, jag tror på en mening med allt. Och att jag skulle heta Norgren i efternamn istället för Pettersson visste jag redan som barn. Min tanke då var att ta tillbaka mammas namn när jag blev vuxen. Och istället fann jag min kärlek och han var redan utsänd och försedd med namnet. Svaret vid frieriet för 10 år sedan blev enkelt.
Jag vill påminnas om mina rötter i Norrbotten så jag har precis beställt ett vackert Tennarmband från en norrlänsk tjej som bor i Luleå. Hon har fantastikt vackra armband på sin hemsida, så det var svårt att välja. Men jag kände att det hon gjorde till mig blev helt rätt – det känns som jag.
Mod önskas
Känner mig lättad sedan känslotömningen igår. Men jag har stora val att göra inom mig. Ställningstagande som jag förbisett kommer nu väl synligt framför mina ögon. Jag ser. Jag känner. Jag betraktar. Jag tar ansvar för mig och mina känslor. Jag tar ansvar för mig och mitt liv. Eller rättare sagt, jag ber om mod att ta ansvar över mig och mitt liv. Jag ber om mod att förändra det jag kan.
Min lögn
Kvällen har kommit, jag sitter i sängen med min dator. Idag har det varit en stor dag för mig. Vilket jag inte hade en aning om när jag vaknade i morse.
Jag tror jag har storstädat i mitt inre. Jag har lyft på gamla mattor och funnit skräpet. Jag har skurat och fejjat ut gammalt skräp och kastat ut det på gården. Jag har fångat upp ilska, sorg, hopplöshet, lögner och synat dom i ljuset. Det var så svårt att se, det liksom bländade mig så att tårarna vällde fram. Jag fann ingen hejd. Tårarna bara rann som en stor stark flod ur mig.
Nu sitter jag här och känner mig tom. Tömd. Utmattad och samtidigt lugn. Det var smärtsamt i stunden. Men smärtan kom också med en insikt. Att den jag ljugit för var mig själv. Och löftet jag gett mig själv att alltid vara sann blev med en gång skrämmande och obekväm. För nu när jag ser att jag svikit mig själv, så har jag ett val att göra. Och jag ber till mitt inre sanna jag att det löftet skall vara till mitt eget bästa. Att jag nu skall vara mogen att sätta mig själv främst och välja det som är bra för mig.
Jag älskar mig själv.
Solljus
Vaknar lycklig! Det är speciellt att vara tillsammans hela familjen på sån liten yta. Den kan säkert gå en på nerverna om det blir för länge. Men nu med 2 nätter på hotell är det alldeles underbart! Vi sitter i sängen och spelar Yatzy innan vi intar hotellfrukosten. Och sen blir det äventyrsbad hela förmiddagen. Barnen badar och badar. Jag trivs bäst i den varma bubbelpoolen. Och smiter faktiskt iväg och lägger mig i solariet en stund. Inte alltför sunt, jag vet. Men sanningen är att jag älskar att sola. Jag älskar värmen och tiden för mig själv. Solar absolut solarium med måtta och respekt, det blir kanske 4-6 ggr/år.
På tal om solen. Jag är så otroligt inspirerad av boken ”Leva på Ljus” som jag slukar just nu. Jag läser inte bara den rakt upp och ner. Nej, jag läser i studiesyfte. Egenstudie för min egen del. Så pennan är med i högsta hugg och jag antecknar och stryker under på var och varannan dag.
För mig är det en röd tråd som går igenom mitt liv. För några år sedan fick jag till mig Ljusprojektorn/MonokromtLjus de behandlingar jag har med Ljus och Färgterapi. Genom dessa behandlingar ges kroppen möjlighet att balansera sig själv. Sen guidar mitt hjärta mig till Indien och Sunyogan där jag träffar Umashankar som lär ut en meditation genom att se på solen. Han berättar också om sin upplevelser av att helt leva genom Solens energi dvs leva längre perioder utan mat och vatten. Och nu har jag alltså boken Leva på Ljus i min hand och där berättar författaren Jasmuheen om sina upplevelser som är nästan identiska med Umashankar förutom att hon lever helt på Prana – livsenergi.
Under eftermiddagen tar jag en skön promenad ensam med mina tankar. Jag har en favorit plats vid älven och där sätter jag mig och gör min Sunyoga. Jag upplever den härligaste Sunyogan jag upplevt sen jag var i Indien. Det känns att hela min kropp är i balans och harmoni.
Det känns som det håller på att utvecklas något inom mig. Jag vet inte exakt vad ännu. Ett val kanske. Jag har många val framför mig. Må jag finna styrka och mod att välja med hjärtat.
Dag i Uppsala
Efter lugn och skön start på dagen med hotellfrukost strosar vi runt i Uppsala. Solen skiner och det är en härlig höstdag. Alla mår bra, trots att vi inte har något på agendan förutom en heldag tillsammans. Imorgonbitti stormar vi in på Äventyrsbadet Fyrishov och jag är glad att dom öppnar redan kl 09.00, det passar en morgonpigg familj som oss.
Vi äter middag vid hotellrestaurangen, sitter och ritar teckningar och pratar. Mysigt. Sen testar Oscar sin nya fotboll och Maya sina nya ballerinaskor när dom har fotbollsmatch i hotellkorridoren.
Kvällen slutar i hotellsängen med nyinköpta tidningar och smågodis- mysigt!
Familjelyx
Barnen studsar fram på gatan. Babblar och babblar i munnen på varandra. Jag och Nogge ser varann i ögonen och ler. Vi tyder deras kroppsspråk och sinnesstämning och ler av föräldralycka. Barnen uppskattar verkligen resan. Det märks att dom är avslappnade, lugna och närvarande – precis som vi.
Jag är tacksam att vi har möjlighet att åka iväg på sådana här BaraVaraMedVarandraResor.
Efter middagen när vi går genom centrum i Uppsala på väg till hotellet börjar Oscar sjunga;
Världens bästa mamma som fiiiiiiiiinns
Världens bästa pappa som fiiiiiiinns
Han sjunger högt och vi studsar fram hand i hand på gatan och jag får tårar i ögonen av mammalycka.
Mayas resväska
…. har stått packad och klar i hallen i 2 dygn. Trippen den skall med på är en familjeweekend till Uppsala i helgen. Ett bra recept för oss att vårda varandra lite extra är att fly hemmet. Komma undan matlagning och hushållsskötsel för några dagar. Vi mår allra bäst av om vi lyckas få till ett par weekends per år. Vi åker inte så långt, vi håller oss gärna här i mellan Sverige, en till ett par timmars bilväg bort. Västerås och Gävle är favoriter. Men nu har vi alltså valt Uppsala och planerna är tomma förutom Äventyrsbadet som får sig ett besök.
Så idag arbetar jag hemifrån på förmiddagen. Gör lite kontorssysslor och börjar ta tag i hemuppgifterna från skolan. Packar klart det sista och tar sen en lunch med Nogge innan vi hämtar barnen och rullar söderut.
Mammalycka
Dockan Minna får givetvis följa
