Personligt
Det handlade aldrig om mat
Det handlade aldrig om mat, eller socker, eller kolhydrater. Det handlade inte om vad jag stoppade i mig – utan varför. Mitt begär tycktes handla om gosaker, men när jag började lyssna på kroppen så lärde jag mig vad den egentligen törstade och hade begär efter.
Min kropp kände sig svulten efter mening, mål och framgång. Den längtade så otroligt efter driv och engagemang. Den var otillfredställd på flera plan men den mest påträngde känslan var avsaknaden av driv. Hemmalivet med barnen och att tassa runt i yogasalen är de mest vackra delarna i mitt liv – men de tillfredsställer inte mig till fullo. Jag har också ett behov av något mer. Mer fart. Mer riktning. Mer karriär. Av den enkla anledningen att jag älskar den delen i mig – my business woman – och hon var svältfödd sedan år tillbaka.
Det handlar sällan om mat. Kroppen uttrycker ett behov och det kan vara behov av återhämtning, sömn, skratt, intimitet, trygghet, skydd … eller som för mig ett behov av driv. Vad längtar din kropp efter? Vad är hennes begär och behov? Och hur kan du ge henne det hon längtar efter?
Självkärlek
Hur lär jag mig själv att tycka om mig själv egentligen, vad betyder det och hur gör man?
Jag har svårt att börja tänka kärleksfulla tankar om min person och än svårare att ställa mig framför spegeln uttala positiva meningar om kroppen. Det känns bara konstigt och fake.
Men en väg jag funnit är att bygga tillit och respekt istället, det är något jag kan förmå ge kroppen. När jag väljer att vara närvarande och lyhörd till min kropp så hör jag henne tala. Jag öppnar mig för den inre kommunikationen och hör hur hon mår, vart hon vill gå, vad hon vill äta och när hon vill sova. Och ju mer jag lyssnar desto mer förstår jag henne. Jag inser att hon bär en djupare visdom och jag börjar förstå att om jag lär känna henne mer så finner jag vägen jag så länge letat efter – min livsväg. Hon är inte bara min kropp, hon är min guide och min guru. I henne är jag i kontakt med mitt högre jag – min gudomlighet.
Och jag lär mig att självkärlek handlar mindre om spegelbilden och mer om tillit, respekt, förundran och förtroende. Jag återskapar förtroende för min egen kropp och genom henne även min själ(v).
Perfekta kroppen
Vet inte ens när jag började mitt missnöje mot kroppen. Minns en tid ville gå ner 3 kg för att ”må bra”, sedan 5 kg för att ”trivas i min bikini”, och sedan 7 kg … alltid en strävan mot en siffra på vågen eller storlek på kläderna. För vad? Vad var det jag skulle göra sedan då jag uppnått resultatet?
Jo, då skulle jag bada med barnen om sommaren, då skulle jag köpa mig en snygg bikini, eller de där snygga jeansen, då skulle jag gå på sommarfest, strosa på festival … då skulle jag vara glad och njuta av mitt liv.
Så alltså inte nog med missnöjet till vikten, jag beskyllde även kroppen för att beröva mig glädjen och livet. Jag höll den skyldig till att livets dagar föll mig ur händerna en efter en.
Någon skrev en kommentar till mig att övervikt alltid är en fiende för att den belastar organen, och med friska organ så lever vi längre (typ) – men problemet var inte min livslängd, problemet var alla dagar jag inte levt. Alla dagar jag vaknar i fortsatt väntan på livet. Problemet var aldrig kroppen, problemet var min syn på min kropp. Problemet var att jag inte förstod att livsglädjen finns inom mig och har ingenting med kroppens utseende att göra.
Låt inga fler dagar eller somrar passera i väntan på den perfekta kroppen, den dagen kommer aldrig, för det första för att ingen kropp är perfekt och för det andra för att du redan är fullkomlig som du är.
Övervikt = skydd
Det var länge jag såg övervikt som något jag måste bekämpa, springa av mig i elljusspåret eller hantera med periodisk fasta. Och när jag såg övervikt som ett hot mot mig själv, mitt välmående och mina mål så skapades en fientlighet till den egna kroppen – hur kunde den svika mig så?! Jag ville ju vara vacker och njuta av min kropp och mitt liv. Kroppen var alltså emot mig, maten likaså och min egen lathet förstörde för mig.
Men så läste jag texter av förebilder och författare som Louise L Hay och Lise Bourbeau och de skrev att övervikt var lika med skydd. Och jag såg tillbaka i livet när övervikten började krypa upp på mig och insåg att det var år då jag genomgick (genomled) mycket smärta. Det var den tiden min mamma dog och det krisade hemma och livet tycktes hårt även utanför.
Det var precis då något förändrades, jag som varit vegetarian några år beställde plötsligt en kebabtallrik, köpte cola light och började äta godis igen. Och ju mer jag föll ur mina egenkonstruerade ”hälsoplaner”, ju mer dömde jag mig själv och ju mer led jag, både av allt som pågick runt omkring mig men också av att jag tyckte jag själv och kroppen svek mig.
När jag istället tänker på övervikt som skydd, så förstår jag mycket väl varför kroppen byggde bo runt omkring mig. Det var av ren välvilja, den visste mer än jag vilket lidande jag upplevde, den förstod min utsatthet och förstod min känsla av att vara vilsen och ensam. Den gav mig skydd. Den höll mig, den boade om mig och ville säga att jag håller dig, jag är med dig, jag tar hand om dig och överger dig aldrig.
Kroppen är en evig vän och jag blir ledsen när jag läser det jag nyss skrivit, för jag inser hur länge och hur mycket jag sett den som ett hot och min fiende – när den egentligen alltid varit min bästa vän. Och alltid haft goda intentioner och velat mig så väl.
Och jag uttalar en ny affirmation;
I am protected by spirit
not by weight.
Kroppen som objekt
Jag tror vi tänker för mycket på våra kroppar som objekt, som något som ska vara perfekt inför åskådning. Både vår egen beskådan och andras. Men som objekt förlorar vi alltid mot någon längre, kortare, ljusare, mörkare, smalare, fit’are, coolare, yngre ….som objekt hamnar vi i jämförelse. Och jämförelsen leder till en jakt, jakten upp på prispallen.
Jag frågade mig vad jag sökte med min kroppskontroll, med träningspass och dieter? Jag frågade mig vad jag skulle känna när jag kom i den mindre storleken på plaggen eller när magen blev platt. Vad var det egentligen jag vill känna?
Svaret var att jag ville känna mig snygg, härlig och belåten. Jag ville njuta av min kropp och livet.
Och jag kom på att jag inte alls behövde uppnå något fysiskt ideal för detta. Tvärtom så förstod jag att känslan av att vara snygg och härlig kommer ur min förnöjsamhet i mig själv – som jag är. Belåtenheten är just att vara belåten med mig själv. Inte sen, om eller när … utan nu. Jag kan njuta av min kropp redan idag och välja att känna mig både härlig och vacker.
Nedlåtande kommentarer
Så många gånger jag låtit någon annan kommentera min kropp eller än värre låtit orden definiera mig. Tex hockeypappan som sa att jag var mullig eller kollegan som efter en semester sa att jag lagt på mig.
På en sekund förlorade jag min kraft, skrattade nervöst, böjde ner nacken och fylldes av skam. Skammen har byggts på både av andras kommentarer och blickar och mina egna negativa tankar.
Jag har tänkt att om (eller när) det händer igen att någon kommenterar min kropp nedlåtande så ska jag finna mig snabbt och säga: Kommenterade du just min kropp? Vem har gett dig rätten att göra det? Hur skulle det kännas om jag sa något nedlåtande om ditt utseende? Min kropp är min och jag ger ingen rätt att tala illa om den.
Och en påminnelse till dig som läser; Det är inget fel på din kropp. Tvärtom är den helt makalöst fantastisk och underbar. Och utseendet på den ska ingen döma, varken du själv eller någon annan. Din kropp är perfekt som den är. Och kom ihåg att du är vacker!
Ett beslut
Det har gått ca 4 månader sedan mitt beslutet att tycka om mig själv och känna mig belåten, inte bara med mig själv utan också belåten i min kropp. Och jag har insett att tycka om mig själv och känna mig snygg har inget med utseende att göra. Det är ett val. Jag tog beslutet och det skiftade allt.
Jag tog reda på vad jag ville egentligen, och det var att känna mig snygg och tillfreds. Frågade mig vad jag ville känna. Kom fram till att jag älskar att svassa runt i känslan av belåtenhet. Så med den vissheten så hade jag ett fokus, jag fokuserade på belåten. Baaam! Så enkelt är det, fokuset gör hela skillnaden. Det skiftade mitt mående, min gång, min syn på mig själv i spegeln.
Och sedan dess har mina dömande tankar inte fått fäste i mig nå mer, jag känner mig som teflon, de rinner liksom bara av och når aldrig in. Jag dömer inte längre min kropp, min mage, mina lår, det jag äter, den träning jag inte gör… tvärtom känner jag mig fett nöjd oavsett vad jag äter och jag stryker över min mage och känner bara kärlek. Jag känner oerhörd sympati, värme och tacksamhet till min kropp.
Jag är helt enkelt snäll med mig själv. Och vinsten är fantastisk, jag har energi och glädje till det riktiga livet! Ingen energi behövs till att kontrollera maten, eller få ner vikten till någon badsäsong, utan jag äter det jag vill äta och jag känner mig fab även i bikini.
Inget fysiskt har skiftat, jag ser fortfarande ut som innan, inget fysiskt behövde eller behöver skifta – för det enda jag ville var att känna mig snygg, sexig och belåten och det gör jag nu. Det valet gör jag var dag.
Stress vs frid
Ger det här mig stress eller frid?
Den frågan har jag börjat ställa mig, det kan handla om relationer som skapar mer stress än frid eller beslut och val jag står inför i arbetslivet. Det kan beröra alla små vardagsbeslut.
Jag är en kvinna mitt i livet och min tid börjar äntligen kännas dyrbar, jag är rädd om den, jag vill placera min tid, mitt engagemang och mig själv i sammanhang där jag skapar flow, lätthet och harmoni. Jag vill givetvis bidra och vara en god människa, men det får inte ske på bekostnad av mig själv eller dem jag håller kärast. Det kan betyda att jag tackar nej till att vara klassförälder och istället sätter mig ner med ett lugn och hjälper mitt barn med läxan. Eller att jag tackar nej till inbjudningar som intresserar mig svagt och hellre tar en lunch med väninnan.
Min tid är dyrbar. Jag är dyrbar. Och jag börjar äntligen se mitt eget värde. Och det känns fantastiskt att välja bort och välja rätt.
Savita Collection
Nu finns mina prints försäljning, min önskan är att de ska påminna dig om ditt ljus och din skönhet.
Här har du min shop – Savita Collection. Tack till Pia Hed Aspell för fint samarbete.
Den som dömer
Fick sådan fin kommentar om mitt senaste blogginlägg när jag delade det på Facebook, en kvinna som skrev att hon upplever så mycket kärlek till sig själv att hon även älskar den delen i sig själv som dömer.
Och jag kände bara wow, självklart vill jag också acceptera och således älska den delen i mig själv som dömer mig själv. Och när jag började se till henne, hon som är inom mig, hon som dömer, så ser jag mig själv som liten. Det är en liten flicka där inne, som försöker räta upp och rätta till den delen av mig som andra ser. För den lilla flickan, hon som dömer, är bara så himla rädd – att jag inte ska bli omtyckt. Hon vill egentligen bara mitt eget bästa, hon värnar så om mig och är rädd att jag ska råka illa ut. Och hon kan (tills nu) inget annat sätt för att visa sin stora omsorg än att döma och tillrättavisa.
Så i dag fick jag ett breakthrough till min självkärlek. Jag ser inte bara allt jag dömer, jag ser också hon som dömer – och jag förstår att allt är ett rop på kärlek. Ett rop som tystnar när jag slutar döma ropet. Och ser och accepterar hon som ropar.