Personligt
Kvällsbön
Går och lägger mig med en känsla av tacksamhet till att allt ändå är omhändertaget – alltid. Jag kan se tillbaka på mina 42 levnadsår och konstatera att inte ett steg har jag varit vilsen, alltid vägledd. Känslan må ha varit annan men sanningen är den att jag varit och är vägledd och omhändertagen. Allt är gott. Livet vill mig väl. Alltid.
Även om jag vet att det är ett faktum, så är det… så ber jag om att få bli visad vägen även i framtiden. Visa mig vägen. Led mig. För mig dit Du vill. Låt mig göra Din vilja och verka i Ditt ljus. Jag vill inget hellre än att leva i frid och harmoni med det stora och det lilla, celler och galaxer, väder och vind, skratt och gråt – jag vill leva i full acceptens av allt som är och allt som sker.
Amen
Not a clue
Tar ut vägbeskrivning, packar och läser väderprognoser… jag har trillat in i ett gammalt mönster av att vilja veta och jag mår genast sämre. Hela mitt system blockeras när egot släpps fri och börjar förutspå livet. Inte för att jag kan göra mycket åt egot, mer än att betrakta det. Men ett par dagar nu på slutet har jag börjat tro på det igen, dess tjat och övertygelse om att jag visst måste veta – sia, eller ännu bättre planera (läs: kontrollera) för framtiden.
Tackar högt och innerligt för att jag kom på vad som inte stod rätt till. Tack för min självinsikt. Jag ber genast om hjälp att släppa både planering och kontroll. Ja, jag ber om hjälp för annars är sinnet (egot) där och lovar så dyrt och heligt att ge mig det jag önskar, och det är ju egots grepp jag vill bli fri ifrån. Så jag ber om hjälp, jag ber till Gud (kalla det själen, det högre jaget, Livet) för jag förstår att det enda som kan befria (be-fri) mig är det gudomliga ingripandet – nåden.
Det finns inget att planera – jag vet ju det. Jag, lilla-jag, har då ingenting att planera, jag har inte en clue om vart jag ska, vad att göra och vad att uppleva. Det har någon annan mycket mycket högre kraft än jag själv kontroll över. Varenda planet ligger i perfektion till varandra mitt i tomma space och här kommer ”stora jag” och tror mig vara herre över livet, bhaaa!
Jag faller ner på knä, ber ödmjukt om ursäkt för mitt eget lilla herrevälde och ber om att få leva i samklang med livet, precis så som en stjärnor, meteoriter och galaxer verkar i tillit till ”det” så ber jag också att få leva i tillit. Jag har inte en tillstymmelse till aning om livet, mitt liv, det är säkerligen exakt så det ska vara, så det är konstruerat. Likaväl det, för jag vet att livet handlar inte om att grubbel-snurra i sinnet utan om att bara vara i flödet – vara livsflödet.
Väljer otrygghet
Ser ett mönster jag gärna faller in i, mitt samesame mönster. Jag blir så otroligt bekväm med rutiner och hållbarhet, när allt är som det ska, var sak på sin plats liksom. Den känslan ger mig trygghet. Med risk för att jag dåsar till och blir invaggad i mitt eget lilla bo. Inget fel i det förstås, givetvis inte, det har så mycket gott med sig, det är väl därför jag trivs så bra där.
Men jag glömmer gärna bort att jag också trivs ofantligt bra i den andra änden, den med fart, äventyr och fläkt. Den som är oförutsägbar och infallsrik – den älskar jag också.
Anthony Robbins har låtit oss förstå att vi har fyra mänskliga behov (human needs) varav ett är trygghet och ett annat är otrygghet. Jag har varit väldigt bra på att ge näring åt mitt trygghetsbehov, lite väl mycket vatten och solljus har det fått. Så pass att jag inte tagit mig tid eller ork att stimulera det otrygga behovet i mig.
Men allt är ju omhändertaget som jag brukar säga, så när Gud (Livet, Universum) såg att jag var i obalans så hjälpte det snabbt till att balansera mig lite. Ge mig en dos av otrygghet så pass att jag nästan baxnar… säkert alldeles väl genomtänkt för att väcka upp mig ur min trygga dvala och hajja till – att nu är Livet, här och nu, gå ut människa och upplev det! Ta för Dig. Gör det oväntade. Be om det oväntade. Välkomna förändring och äventyr. Låt marken falla under dig så att Du får sätta ner fötterna vid någonting nytt.
Sätt rädslan i halsen och hoppa… på tåget mot det nya. Hur som helst så vilar du i allafall i den trygga vetskapen om att endast gott kommer att ges till Dig. Livet är gott, men ibland lite väl tråkigt och tryggt.
Deeksha på distans
Tisdag 3 juni 21.30-21.40
Tisdag sänder jag Oneness Blessing kl 21.30-21.40 (OBS tiden!) Förbered Dig 5-10 min innan genom att sätta Dig skönt tillrätta, Du kan tända ljus och sätta på någon rofylld musik. Om Du önskar ber Du i Ditt hjärta om en intention just för Dig med deekshan, alltså inget Du behöver uttala till mig eller ngn annan, utan en medveten bön i Ditt hjärta.
Jag förbereder mig på samma vis och skickar deekshan via min intention och det gudomligas närvaro kl 21.30-21.40. Efteråt kan du avsluta med att ligga ner i Savasana (ligga på rygg) och vila. Fyll hjärtat med tacksamhet till det Gudomliga som verkar i Dig och i oss alla ♡
Önskar Du ta emot deekshan så skicka mig ett mail, sms eller skriv här nedan i kommentarsfältet (innan kl 21.00, sedan börjar jag förbereda mig) så tar jag med Dig i min intention. Du kan också begära att få gå med i Facebook-gruppen: Oneness Blessings with Savita för att ta del av alla tillfällen och även anmäla din medverkan.
mail: mail@sofianorgren.se
Roadtrip
Vissa stunder känner jag mig som världens bästa mamma!
Vi packade in oss i bilen och drog på roadtrip jag och barnen – själva. Jag har inte rest ensam med alla barnen, det har inte fallit sig så, men nu var det läge och jag vågade fånga tillfället och lusten att dra iväg själv med de tre och köra ganska långt. Vilken tur att jag gjorde det, banade ny väg, för jisses vilken toppen helg vi har haft!
Kan inte minnas när jag hörde dem skratta så mycket allesammans sist. Vi har skrattat, sjungit, lekt, busat och njutit. Vältrat oss i varandras goda sällskap, nästan helt utan gnissel.
Nu är vi tillbaka på Solduva och jag gör så som jag gjorde igår kväll, knäpper mina händer och ler – tackar Gud för en strålande dag, de ljuvligaste barnen, de bästa skratten, den smidiga resan och hjärtat som växer inom oss alla – tack tack tack för min lycka att vara mamma.
Dubbel glädje
Firade Oscar och hans kompis Noah idag med ett fotbollskalas. Eva kom och assisterade oss så att vi kunde utfodra alla barn med hamburgare och glass i raskt takt, även Maya och hennes kompis var till hjälp. Det var ett härligt kalas trots regnet, Izabelle cyklade runt på sin cykel och mådde gott. Och Oscar nynnade glatt när vi kom hem – det värmer mammahjärtat.
I helgen åker jag och barnen iväg på en mysweekend, så bloggen tar vid till veckan igen. Livet är gott, kom ihåg att njuta av det och dem som är nära.
Mitt nu
Landar sakta i mig själv, djupare och sannare – klarare. Känner mig så tillfreds med dagen, familjen, mig själv – livet. Livet är så gott. Jag förstår att livet är till för att njutas, uppskattas – levas. Den insikten singlade ner i Indien, första resan till Oneness University. Satt dagligen på den stora gräsmattan när tillfälle gavs, fångade stunder i solen. Drog mig undan den stora massan för att kontemplera. Det var då jag kände det i hela mitt väsen, ut i varande cell… meningen med livet.
Jag är inte där jämt, så att jag vilar i den vetskapen, utan jag låter fortfarande sinnet förirra mig bort från nuet – varandet. Men vissa dagar och stunder är jag där mer än andra, i dag har varit en sådan dag. En dag jag vilat tryggt i stunden och varit till förfogande för vad livet vill av mig. Släppt motståndet och sinnets agenda och enbart tagit emot nuet, precis så som det yttrat sig… i dag som mamma med tre barn.
Mittpunkt
Min nuvarande livssituation skänker mig så mycket gott. Jag trodde jag skulle möta världens prövning och det gör jag verkligen men, det finns ett stort men här och det är att prövningen om jag ska kalla situationen så ger mig ofantligt med gåvor. Jag ser hur jag är omfamnad med kärlek på alla möjliga vis och plan. Genom människor, händelser, upplevelser.. jag ser Guds hand i allt… mer. Och ja, att det finns en Gud, en kärleksfull kraft som rår om oss och ser till vårt bästa absolut hela tiden det är jag säker på. Det är det jag upplever var dag.
Kanske ska det till just en ”prövning” (en kris) för att blicken skall öppnas så att jag kan skönja allt gott som jag är omgiven av. Jag är säker på att det som hänt, allt som hänt, den senaste tiden inget annat är än Guds goda stora plan för mig. Ju mer som det stormar kring mig desto mer förs jag in till centrum, fridens mittpunkt – där allt är stilla, tyst och kärlek.
Jag tackar djupt och ödmjukt för det jag fått uppleva för det har gett mig den största av gåvor – att vila i Guds närhet. I kärlekens famn.
Alla känslor
Känslor är naturliga, alla av dem. När medvetenheten ökar så finner man sig helt neutral till känslorna, oavsett vilken av dem som känns/upplevs.
Förut var jag inte ens medveten om att jag kunde känna alla känslor, vissa hade varit så svåra att hantera att de gömdes undan. Sen började jag ana att de låg en bråte med känslor där inne någonstans men då var det alldeles för smärtsamt och sårbart att möta dem så jag lät dem ligga kvar. Längs resan (den inre) så har jag vågat möta dem en efter en, jag har till och med vågat möta mina rädslor och fobier. Vågat hålla dem i handen. Vågat låta känslorna kännas i kroppen. Vissa far runt som en tornado inom och lever rövare andra stoppar upp allt, står förstenade och kan just därför kännas som ett stenblock i bröstet. Oavsett hur de upplevs så har jag tackvare Oneness lärt mig att stanna och vara med känslan.
Det är en flykt att agera ut dem, dvs projicera dem emot andra. Det är också en flykt att söka tröst i shopping, mat, träna, facebook. Det är en flykt att somna. Konsten är att trots sin flyktinstinkt stanna kvar – vara med det som känns. Det är bara så (enligt min övertygelse) de läks. Samtal, kontemplation, insikt må vara ett oerhört stöd till att finna gömman med dem men när jag väl en dag vill läka dem så behöver jag tillåta mig att känna dem, alltså uppleva dem. Känslor som känns stannar inte, de transformeras och läks.
Känslan är naturlig, den är en del av hela upplevelsen att vara mänsklig. Att låta dem att kännas är att tillåta dess naturliga flöde i systemet (kroppen), de finner sin väg ut, de stannar inte, bara jag låter det vara som det är – alltså tillåter mig att känna det som känns.
Att vara människa är att ha tillgång till alla känslor.
Obalans uppstår när jag förnekar eller förtrycker vissa av dem.
Balans är att tillåta sig att känna och uppleva dem alla – det är då läkning sker.
Soulsis Elin
Alldeles tagen av filmen min vän Elin gjort till mig, om mig. Så berörande… vilken kärlek att ge den till mig. Jag är lyckligt lottad med så vackra soulsisters i mitt liv. Tack Elin för att Du är en av dem ♡